Att ha tråkigt

är lätt hänt när man går hemma och dräller. Risken är överhängande att man på ren slentrian sitter och slösurfar eller glor på dum-teve. Och det är väl okej en dag eller två. Men hur mycket tid lägger man på sånt totalt sett, bara för att man inte gitter ta sig för något mera kreativt eller konstruktivt? Alldeles för mycket! Man sätter sig vid datorn för att blogga eller läsa något intressant – och så plötsligt har man suttit en hel kväll och surfat runt på en massa sidor man knappt minns. Eller glott på fullständigt meningslösa teveprogram.

Jag gör lätt sånt här och jag märker det hos barnen också. Vi brukar begränsa deras "skärm-tid" just för att de inte ska fastna för länge och glömma bort att göra annat. Och så fort de stängt av teven eller datorn kommer det oundvikliga: "mamma, jag har tråååkigt" och mitt lika givna svar: "jamen hitta på något då". Varpå följer en diskussion om att det inte finns nåt att göra och om att det definitivt inte är föräldrars jobb att hitta på något för barnen att göra.

Nu brukar det där lösa sig efter en stund, plötsligt är de alldeles oerhört intensivt sysselsatta med att greja med något. Men den där tomheten som infinner sig när man stänger av en skärm är lite skrämmande, jag känner ju igen den lite från mig själv: jaha, vad ska jag nu hitta på?

Idag hittade jag i alla fall ett intressant blogginlägg om att ha tråkigt. En massa annan givande läsning om personlig utveckling och förändring inifrån finns här.

Det är ju faktiskt inte farligt att ha tråkigt – ur tråkigheten kan en massa spännande tankar och idéer födas. Förutsatt att man tillåter sig (och sina barn!) att faktiskt HA tråkigt alltemellanåt. Och inte försöker distrahera sig framför en skärm...