Tuesday, September 25, 2018

Frost

Temperaturen var nere och  vände på nollan inatt och jag hade dumt nog chansat  på att det skulle hålla sig på ett par plusgrader i alla fall. Så då hände detta.
Och detta
och detta

Säsongen för gurkväxter är härmed officiellt slut. De återstående gurkorna ser i alla fall fina ut, så det får väl ses som ett värdigt avslut. Nu är det mest kål och rotfrukter kvar.

Saturday, September 15, 2018

Dags att hägna in

Kålen har stått på vänt hela sommaren och jag trodde inte riktigt det skulle bli något. Men minsann! Regnet satte såpass med fart på den att det är dags att hägna in kållandet innan hungriga harar och rådjur länsar det.

Ingen perfekt inhägnad, men men... Här växer i alla fall broccoli, svartkål och så årets test - broccolo. Som broccoli, fast snyggare. Jag hade helt glömt bort att jag hade sått den (utmattning, ni vet...) men den stod och smygväxte i alla fall och börjar få huvuden. Så fina att jag knappt nänns äta upp dem!

Broccolo. Så vacker!
Svartkålen är som grönkål, fast godare. Strimla och ha i en wok, eller fräs med olivolja och vitlök, blanda i pasta med massor av parmesan.

Svartkål
Så har jag en sorts broccoli som ger en massa små huvuden på långa stjälkar, man plockar hela stjälken och äter med blad och allt. Mycket god! Minns dock inte vad den heter. Jaja.

I det nya landet vid husväggen växer det grönkål - Russian red. Den sådde jag för bara någon månad sedan och den kommer upp finfint. Den kommer nog inte att växa sig så stor, men de späda bladen blir sallad under vintern. Om inget äter upp dem, förstås.
Broccoli


Wednesday, September 12, 2018

Höst och överblick

Så gick den heta torrsommaren över i kall regnhöst  och det där med klimatkris försvann lite under radarn igen. Valet kom och gick och lämnade mest en massa oklarheter efter sig. Regnet fortsätter och jag är glad för det. Vi har inte haft vatten i kranen på flera veckor eftersom brunnsvattnet har sjunkit till hittills aldrig skådade låga nivåer och det rinner tillbaka oändligt sakta... Vi lever med vattendunkar i köket, samlar regnvatten för glatta livet och har alltid en stor gryta med disk- och tvättvatten på spisen. Duschar på  jobb/skola/träning, tvättar varhelst vi kommer åt en tvättmaskin. Eller tvättar för hand. Det funkar, men det är tröttsamt och tjatigt och tar tid. Och är samtidigt en försmak på något som kanske blir vardag om de här torra somrarna kommer att bli allt vanligare.

En del av bönskörden på tork
Nu börjar jag också få en överblick över vad som har velat sig och inte i trädgården. Inte helt oväntat har de värmeälskande bönorna, gurkväxterna och tomaterna jublat och levererat. De har också haft första tjing på det vatten vi kunnat vattna med - inte mycket, men uppenbarligen tillräckligt. Tomaterna är fler än vi hinner äta upp och det har aldrig hänt här förut. Allra bäst har körsbärstomaterna blivit, men vad gör man med kilovis med körsbärstomater utöver äter dem som smågodis? Torkar?

Massor av körsbärstomater!
Den tidiga potatisen blev lite sådär. Annan sort nästa år. Varför är det så svårt att få tag på riktigt god tidig potatis?? Årets sena potatis var Asterix, den odlar jag varje år här och sparar eget utsäde. Den är inte bara god och pålitlig, den är också hyfsat motståndskraftig mot bladmögel. Blasten vissnar, men potatisarna brukar klara sig bra. Bladmögel är ett jätteproblem här. Det stortrivs i det fuktiga klimatet. Varma och fuktiga somrar kan det slå till redan i mitten av juli, annars i början av augusti. Blasten vissnar (fast man bör helst slå av blasten så fort de första angreppen syns) och det går brunröta i knölarna, som blir helt oätliga om det går för långt. Så det är svårt att odla några större mängder potatis för vinterförvaring, efter som den förstås slutar växa när blasten försvinner. Skörden blir mycket mindre än den skulle blivit annars.

Men detta året! Bladmöglet kom flera veckor senare än vanligt och jag har fortfarande oangripna plantor kvar där ute. Det blev många och finfina potatisar, trots att de inte är vattnade alls. Helt oväntat.

Finfina Asterix
En del annat har också lite oväntat klarat torkan hyfsat bra. Ett land med purjo och mangold levererar över förväntan. Broccoli och palmkål (svartkål) har gett hyggligt. Äpplena torkade bort men krusbär och vinbär blev många och goda. Ärterna ville inte alls vara med, ej heller morötter, men palsternackorna blev fina. Sallad och bladgrönt var förstås dödsdömt redan från början, men det verkar jag få en höstskörd av istället. Och så vidare.

Eftersom vi antagligen får räkna med flera extrema somrar framöver, där vädret låser sig i olika positioner under längre perioder, måste vi försöka kartlägga hur olika slags matväxter klarar sig i extremväder, vare sig det är torka eller flera veckors skyfall. Hur en köksträdgård kan planeras för olika eventualiteter, tekniker för att vattna smart, eller slippa vattna. Mycket är ju skrivet och känt redan, men varje trädgård har sina egenheter och sina lösningar. Och jag är fortfarande övertygad om att det är jätteviktigt att vi odlar mat själva, på hemmaplan, vi som kan och vill. Att vi lär oss mera hela tiden och kan sprida kunskapen vidare. För en köksträdgård som sköts utan fossila bränslen och där jorden inte ligger öppen och bar är en kolsänka, den minskar eller hejdar ökningen av CO2 i atmosfären. Och den minskar behovet av att transportera mat hit och dit med lastbilar.

Så vintern får ägnas och att anteckna, planera, läsa och lära. Hitta strategier för nästa års odlingar och bli än mer oberoende av långtbortifrån-odlad mat.
Vintersquash "Silver Bell" på tillväxt


Wednesday, August 29, 2018

Vackraste bönorna


Detta är nog de vackraste bönor jag någon gång odlat. Hidatsa Shield Figure. Halva bönan är vit, den andra fint mönstrad. Så märkligt! De mognar fint nu, egentligen ska de hänga kvar och torka på plantan, men med annalkande höstregn är det stor risk att de istället möglar. Så jag tar in dem när bönskidan skiftar från grönt till gult och börjar kännas tunn och liksom pappersliknande. Spritar och låter dem torka i rumstemperatur. Återstår bara att koka och smaka (och komma ihåg att ta undan till nästa års utsäde!)

Tuesday, August 28, 2018

En skogsgård år 1706 - boskap och beteshagar


I det förra inlägget om den här kartan från 1706 så tittade vi bara på en mycket liten del, gårdstomten och åkergärdet, det som syns längst ned i sydöst. Men den absolut största delen av gårdens inägor bestod av slåtterängar och betesmarker. Det ljusgröna partiet i öster beskrivs som en änghage och det gulvita partiet i väster som en ko- eller beteshage.

Lantmätaren har en ingående beskrivning av dessa ytor (jag har normaliserat stavningen).
"... all den övriga hårdvallsmarken som kallas änghagen, mycket mager [och] skrin, starrig tuväng, något bergigt, mossbelupen samt mycket med ljung, kröser, slånn(?) och blåbärsris övergånget samt med björk, al och mycket buskar bevuxit, varibland bärgas några fläckar och många stycken där ibland kan intet bärgas, så att uti den hagen och på hårdvallen kan intet mer bärgas …
Ängen kan varken ut[vidgas] eller förbättras för andra hemmans tillstötande ägors skull utan --- med bräcklig --- övergått och förminskas, vidlyftig och besvärlig att bärga, förmedelst de varken kunna köra med vagn eller kärra för sten och krapväg skull, utan måste allt höet måst på släpa eller ryggen till hus hämtas och förskaffas."
Det är alltså ängsmark som innehåller en rad olika typer av växtlighet och mark, vad vi idag kallar biologisk mångfald. Samtidigt är ängen svår att bärga (skörda) och stora delar av den ger egentligen ingen höskörd att tala om och det finns inga större möjligheter att utvidga eller förbättra den. Lantmätaren noterar också att det inte går att köra in höet eftersom det är så stenigt, utan allt hö måste bäras eller släpas upp till gården.

Kohagen beskrivs så här:
"... en ko- eller beteshage, bergig, stenig och med ljung, kröser, slån och blåbärsris samt något med gran, björk, al och videbuskar bevuxen, dock nuförtiden mest avsvedint för bete skull, så att 6 st kor kan hava däruti sin föda under slåttertiden"
Beteshagen svedjades, brändes av, för att gynna späda, näringsrika växter till djuren. Men betet här räckte inte till utan djuren fick i stor utsträckning beta på utmarken. Utmarken var vid den här tiden ett stort skogsområde som nyttjades gemensamt, samfällt, av en rad hemman.
"Mulbetet på utmarken nödtorftigt [tillräckligt]. Skog samfällt till smått timmer, gärdsle och vedbrand utav gran och furu, varibland står några ekar som sällan bära ollon och något svedjeskog när den bliver lagl tillåten, samt någon lövskog till husbehov, men näverskogen mest uthuggen till kronans behov till artilleriet i Göteborg"
Ytterligare en resurs var en mjölkvarn och en ålkista i en liten å, alltså en fast fiskeanordning för ål. Under 1500-talet levererade bönderna här bland mycket annat ål till kronans behov, men ålfisket har alltså uppenbarligen fortsatt längre fram i tiden.

Nummer 12 och 13 på kartan är ett dämme till en skvaltkvarn och en ålkista

Hur många djur kan gården ha hållit? Jag har tittat på boskapslängder från 1620-talet och på bouppteckningar från 1740-talet. Ur de källorna kan vi räkna ut att ett genomsnittligt år kan här ha funnits en eller två hästar, 8-12 kor, några oxar och stutar, 3-4 kvigor och ett par kalvar, 10-15 getter och/eller får samt något enstaka svin. Med all säkerhet höns, de nämns dock oftast inte i källorna.

Sammantaget hade en gård av det här slaget alltså väldigt många olika resurser för sin överlevnad. Spannmålsodling, köksväxter, djur till kött, mjölk, ull och hantverksmaterial som skinn, horn och ben, fiske, kvarn till att mala mjöl, höslåtter, ved, virke, bärplockning, ekollon till grisuppfödning och så vidare. Det är lätt att glömma bort vilken ofantlig mängd kunskaper bönderna här hade för att kunna använda alla dessa resurser på rätt sätt och vid rätt tillfälle. Att ta tillvara mat och vinterfoder, att räkna ut vad som skulle säljas, köpas eller behållas på gården, att ha reserver inför dåliga år. Hur många skulle klara det idag?

1700-talets fredsperioder och befolkningsökning medför en ökad press på resurserna och lantmätarens beskrivning av markerna antyder att de redan var i någon mån överutnyttjade. 1800- och 1900-talens reformer innebär stora förändringar av markanvändningen. Bilderna nedan visar ett utsnitt ur kartan 1706 och hur de markerna ser ut idag. Ängsmarker och beteshagar har blivit granskog, hyggen och nya granplanteringar utan den variation och mångfald som fanns här för 300 år sedan. Frågan är hur klimatförändringar och varmare väder kommer att påverka hur vi använder vår mark framöver? Finns här fortfarande granskog om 100 år, eller något annat?

En del av kohagen och änghagen 1706, med en gärdesgård emellan.
Samma plats idag. Granskog och ett hygge som nyligen återplanterats med gran.

Wednesday, August 22, 2018

En skogsgård år 1706 - åkrar och ängar


Lite historia som omväxling och ett exempel ur den fantastiska skatt av gamla kartor som finns hos Lantmäteriet. Den här kartan ritades år 1706 och visar en av många små gårdar i skogsbygderna i Sjuhärad. Lantmätaren Dominicus Falk redovisar gårdens ägor, med åkrar, ängar, gärdesgårdar, beteshagar och hus med en mängd detaljer. Gården ligger inte så långt från mitt hem - vad odlade och levde människor av här för 300 år sedan?

Att söka kunskap om gamla gårdar är att pussla ihop information från en massa olika ställen och hela bilden får vi aldrig klart för oss. Det vi kommer åt är det som var viktigt för dåtiden att redovisa och det är inte alltid just det vi vill veta. Till exempel namnen på dem som bodde här. Uppgifterna i mantalslängden och jordeboken är svåra att jämka ihop och det enda vi kan veta säkert är att här bodde två eller tre hushåll, förmodligen 10-15 personer. Att flera hushåll (familjer) bodde på samma gård var mycket vanligt här. Jordbruket sköttes gemensamt och man försökte tillsammans få ihop till skatterna.

Tittar vi på detaljerna så ser vi massor av hus på gårdsplanen. Förmodligen hade varje hushåll sitt eget bostadshus och därtill fanns det många slags ekonomibyggnader. På tomten fanns också två humlegårdar med 300 humlestänger (nr 2) och en kålgård, alltså en köksträdgård (nr 3). Alla som kunde odlade humle. Det gick åt i stora mängder till ölbryggning. Men det mesta av humlen såldes eller levererades som skattebetalning till kronan. Frågan är om bönderna här ens bryggde humleöl. I Västsverige har det länge varit vanligt att istället krydda öl med pors. Tidigare, under medeltiden, var porsöl vanligt i stora delar av Nordeuropa, men trängdes ut av humleölet när de tyska renhetslagarna år 1516 deklarerade att öl bara fick bryggas av malt, humle och vatten. Det bekymrade nu inte hemmabryggarna så mycket och pors fortsatte att användas på landsbygden. Pors redovisas inte i några källor, det behövde inte odlas utan var bara att gå ut och plocka på myrar och mossar. Det finns arkeologiska belägg för stora mängder pors i avfallslagren från gården Aplared utanför Borås, som antagligen kommer från ölbryggning under 1600-1700-talen.


De gråaktiga formerna med en massa prickar är åkrarna. Prickarna är röjningsrösen, där man samlade ihop en del av all sten som finns i marken här. Vid den här tiden fick rösena och en del större stenar ligga kvar ute i åkern. Först under senare delen av 1800-talet började man forsla bort sten och samla den i stora stentippar utanför åkern eller använda den till att bygga de nya gärdesgårdar som behövdes efter laga skifte, då en mängd nya gränser behövde markeras. Åkrarna omges av slåtterängar, där man tog hö till vintern.
Hamlade lönnar vid dagens byväg
De små buskliknande symbolerna i ängen är förmodligen just det - buskar, hamlade träd eller skottskog. Träden nära gårdarna användes till lövtäkt, man tog kvistar med färska löv under sommaren och torkade till vinterfoder. Andra träd har använts till att få käppar till redskap och hägnader. Genom att hugga av ett ungt träd en bit upp på stammen får man det att skjuta en rad nya skott, som man efter några år tar vara på, varefter det kommer nya skott o.s.v. Träd som behandlas så, får ett väldigt karaktäristiskt utseende. Exakt hur man gjorde på just den här gården är svårt att veta, men fortfarande hamlas träd i byn, om än mest för att hålla traditionen vid liv. Sommarens torka har dock fått bönder på många platser att åter börja skörda lövfoder som komplement till usla höskördar - vem vet, kanske är det en teknik på väg tillbaka?

I kartans text kan vi läsa att i ängen kring åkrarna växte ek, hassel, lind och ask och att här fanns blåbärsbuskar och lingonris ("kröseris"). I den östra delen fanns ett fuktigare parti (nr 7), där det gick att slå "stagghö" och där det växte björk, vitmossa, videbuskar och "rålika" -  rölleka? Alla dessa växter har sannolikt kunnat användas i hushållet på olika sätt. Hassel till nötter. Lind och ask går bra att hamla. Björk till ved, vide till tändmaterial, vitmossa till sår och barnastjärtar. Plockade man bären? Det är oklart, bärplockning är sådant som syns dåligt i källorna och det går ofta åt mer tid och energi att plocka än vad man får tillbaka av bären. Men om det gick att sälja bär, till exempel på torget i närmsta stad, då var bärplockning ett utmärkt jobb för dem som inte orkade eller kunde så mycket annat, barn och gamlingar.

Björk, ek, ask, videbuskar och blåbärsris i min egen lilla skogsdunge. 1700-talets landskap var dock knappast så här slyigt.
Vad odlades? Några exakta uppgifter från just detta år finns inte. Från mitten av 1700-talet finns det bouppteckningar med uppgifter om vilket utsäde som fanns på gårdarna i socknen och det är genomgående tre saker: korn, råg och hampa. Korn till ölbryggning, råg till bröd och hampa till - ja vad? Repslagning? Textilier? Hela åkerarealen såddes varje år och man hade alltså inga trädesperioder. För att det skulle fungera krävdes stora mängder gödsel. Gården hade en hel del boskap, men frågan är hur långt det räckte. Lantmätaren uppger att åkern i medelmåttiga år gav dubbla utsädet tillbaka och ett normalår behövde gården alltså ta undan halva skörden till nästa års utsäde. Dåliga år fick man knappt utsädet tillbaka. Även om eländet möjligen är lite överdrivet här, så var avkastningen mycket låg. Vad som växte i kålgården är mer osäkert. Här gissar jag bara, men en hyfsat kvalificerad gissning är olika slags kål, bondbönor, gråärter och kanske rovor.

Åkermarken omfattade 4 tunnland och 24 kappland. Det är ungefär 20 000 kvadratmeter eller två hektar. Väldigt lite, men ganska typiskt för Sjuhäradsbygden. Det gick inte att hålla två hushåll med brödsäd på den ytan och det var inte åkermarken folk levde av, det var boskapen och skogen, hantverk och handel. Här är upprinnelsen till knallehandeln. Att sälja kött och mjölkprodukter, träkol och tjära, hantverksprodukter och sin egen muskelkraft var det som satte mat på bordet och gav pengar att betala skatterna med. Det var mångsyssleriet, förmågan och möjligheten att göra en massa olika saker och flexibiliteten att kunna anpassa sig till förändringar i omgivningarna som höll gårdarna vid liv. Och det är inte så väldigt annorlunda idag. Om detta berättar jag mera så småningom.



Tuesday, August 14, 2018

Skogsträdgårdspyssel

Nu börjar jag göra iordning den första planteringen. Först en bambukäpp som visar var trädet ska vara. Här tror jag det blir ett surkörsbär som inte blir så stort.


Matjordslagret är tunt och stenigt, så jag fyller upp med diverse organiskt material - kvistar, bortrensat ogräs, vad jag kan skrapa ihop. Detta ska sedan täckas, så att ogräset kvävs. Jag använder kartonger. Sedan ska jag bygga upp landet med brunnen hästgödsel och kompost för att få tillräckligt djup att plantera i.


Det är en stilla och fuktig dag, perfekt för att tömma askhinken. All aska som produceras här går ut i trädgården. Bärbuskarna får en rejäl slatt tidigt varje vår, i övrigt strör jag ut den över gräsmattan och i köksträdgården. Dock inte i potatislanden - aska höjer pH-värdet något och det betyder större risk att potatisen får skorv. Sägs det, om någon vet bättre så kommentera gärna!


Och så noterar jag att det blir massor av ekollon i år! Kanske ska jag äntligen komma till skott och lära mig hur jag kan använda dem!