Blåärter

Jag har ju skrivit om gråärter tidigare, som jag odlat några år och som är både goda, lättodlade och användbara. Nu odlar jag blåärter för första gången. Jag fick några frön av en nätbekant i utbyte mod några gråärter och sådde dem tidigt i våras. De grodde snällt och nu har de fina mörkt blålila skidor.

Vad man har dem till? Ingen aning, egentligen. Det är en gammal foderärt och jag antar att man använder dem ungefär som gråärter. Snygga är de i alla fall.

Kärlek i det digitala seklet

Kommer ni ihåg hur man hanterade kärleken innan det fanns mobiler och internet? Det här har jag funderat på ett tag. Ett tag på 80-talet hade jag en relation med en arkeolog som jobbade i Rom och det var både dyrt och framför allt krångligt att ringa. Så det fick bli brev (lämpligen sända från Vatikanen, med tanke på den italienska postgången och dess ständiga strejker).

I praktiken hörde man bara av varandra som bäst ett par tre gånger per vecka. Och det var ju som det var, inget att göra. En spänd förväntan när brevbäraren kom, men därutöver fanns det ingen anledning att vänta på livstecken, det enda man kunde göra var att skriva egna brev och skicka iväg. Idag blir man stressad när man inte hört av den andre på några timmar, eller i värsta fall minuter!

Ibland undrar jag hur vår syn på relationer och kärlek påverkas av den ständiga uppkopplingen, den ständiga kontakten, utan att man nödvändigtvis träffas mer än förr! Undrar om vi blir lättare svartsjuka och misstänksamma idag, när man kan ha ständig koll på varandra? Hur är det att alltid ha koll på den andres aktiviteter och sinnesstämning på avstånd? Hur ska man hantera lusten att ibland bara stänga av och inte kunna bli nådd? Är man "skyldig" den andre att ständigt vara tillgänglig på mobil/sms/chat/twitter/whatever? Hur hanterar den yngre generationen detta, de som aldrig väntat på veckans kärleksbrev via brevbäraren?

I min verklighet är kroppsspråket och ögonkontakten en oerhört stor del av en relation och när det saknas (och nej, en webbkamera är inte samma sak) blir allt så mycket svårare. Ord tappar så mycket av sin innebörd när de blir just bara ord och inte åtföljs av blickar och gester och det är banne mig ingen lätt sak att hantera kärleken digitalt!

Regn!

Äntligen lite regn! Det är så torrt i trädgården att det känns som en sandlåda att gräva i jorden. Det skulle behövas flera dagars ihållande regn för att återställa fukten. Men allt regn är välkommet!

Jag drar mig för att vattna mer än absolut nödvändigt, dels för att vara försiktig med brunnsvattnet, dels för att ständigt vattnande gör att växtrötterna inte söker sig nedåt lika bra. Man får ytligare rötter och växterna klarar torkperioder sämre.

Ingenting har dött i torkan, men det märks att många växter står och stampar lite och bara väntar på regnet så de kan fortsätta att växa.

Vi skördar salladsgrönt, potatis, jordgubbar i massor, krusbär och en och annan sockerärt. Snart kommer de första gallringsmorötterna, de där man nödtorftigt skrapar av jorden ifrån och tuggar i sig direkt från landet. Godaste morötterna!

Fröodling

I och för sig oplanerad, men ändå. Det här är palsternackor som jag övervintrat och tänkt äta upp under våren. Nu blev det inte så, istället får de stå kvar och ge frö till nästa år.

Palsternackor blir magnifika växter, över meterhöga. Det surrar flitigt kring blommorna, så jag hoppas de fyller en funktion som mat för diverse nyttiga insekter. När fröet mognat klipper jag av blomställningarna och låter dem eftertorka inomhus. Sedan kan jag repa eller tröska av fröna och spara dem torrt till nästa år.

Just palsternackor är ovanligt bra att fröodla eftersom fröet bara kan sparas något år. Man måste alltså köpa nytt utsäde varje år, om man nu inte odlar sitt eget. De flesta andra fröer kan utan problem sparas ett par-tre år utan att grobarheten minskar nämnvärt - dock inte alla.

Läs mer här!

Badsjö

När vi var och tittade på huset för första gången så tipsade mäklaren om att det fanns en badstrand vid en sjö i närheten och vi kunde ju åka förbi och titta på vägen hem. Mäklaren visste förstås exakt vad han gjorde, för det var så fint nere vid den lilla sjön att det var nog det som slutligen fick oss att slå till och lägga bud på huset.

Fiskevårdsföreningen har gjort iordning en liten sandstrand i skogen, med badflotte och grillplats. Här är folk nästan jämt, badare på sommaren, skridskoåkare på vintern och en och annan korvgrillare året runt. Det mysiga med den här platsen är inte bara att den finns utan lika mycket att det är en plats för alla! Nästan alla i byn kommer hit, från pensionärspar till småbarnsfamiljer, ensamma badare och tonåringar i gäng. För den nyinflyttade har det varit att bra sätt att lära känna grannarna och barnen hittar nästan alltid en eller flera kompisar här. Nu är de för övrigt så stora att de kan gå ned och bada själva, och jag kan få en lugn stund här med en kopp kaffe. En riktig paradisplats!

Sylt

Konserveringssäsongen har startat. Nioåringen och jag kokar vår favoritsylt, jordgubbar och rabarber. Sen blir det krusbärssylt och marmelad, och om några dagar kan vi börja plocka vinbär.

Det verkar bli ett fantastiskt bärår, mängder av jordgubbar och mängder av kart på vinbärsbuskarna. Härligt!

Högsommar

Nästan 30 grader varmt och första dagen på semestern. Det är rosor, pioner, jordgubbar och smultron. Bad i lilla sjön och ljumma kvällar. Sockerärterna har börjat blomma och det är närsomhelst dags att ta upp den första potatisen. Ljuvligt, och så idylliskt att det nästan bräker!

Det blir en nedtonad sommar. Folk frågar "vad ska ni göra, ska ni resa någonstans?" Det känns lite fånigt att svara "nej, vi ska nog mest vara hemma". Men så blir det nog. Vi bor ju mitt i sommarnöjet, på sitt sätt. Därtill är det dåligt med pengar att resa för och dåligt med ork att planera något resande.

Dåligt med den mentala orken, men livsglädjen återvänder sakta, en liten bit i taget, två steg fram och ett tillbaka. Att separera från någon man delat sitt liv med i närmare 20 år är en rejäl kris. Det vänder upp och ned på precis hela tillvaron. Allt jag trodde på har ställts på sin spets, allt måste omprövas. Och i efterdyningarna av den omedelbara skilsmässosorgen kommer en massa annan gammal mental dynga upp, som legat på botten i många år. Nu måste den tas om hand och det tar tid. Och det får det göra. Även om det är ett tungt jobb, tror jag det är nödvändigt att göra det. Jag vägrar vänligt men bestämt att ta diverse piller mot dåligt-mående i själen, hellre får det vara jobbigt ett tag.

Just i detta nu är det bra. Det är ljummet i trädgården, humlorna surrar, rosorna doftar och det finns smultron inom plockavstånd. Att sitta i allt detta är läkande - kanske den bästa anledningen av alla att behålla huset och trädgården och gneta på ett tag till.

Vad händer?

Ja, vad händer. Inte mycket i bloggen, men mycket i trädgården - förstås. Hela vårsådden är klar, lite paus nu med mest rensning och gallring. Skörd av de tidiga: sallad, spenat, sparris, rabarber. Tittar på krusbärskarten som sväller fint. Jordgubbarna likaså. Bönorna har börjat gro, squash och pumpor står i en drivbänk och ska ut när de blivit lite större.

Men mycket skrivet här blir det ju inte. Det är så mycket annat. Mycket på jobbet, stress och deadlines och sånt som ska vara klart före semestern. Men mest händer det nog inombords. En massa efter-skilsmässo-stress som varit nedtryckt ett tag medan jag hade fullt upp med att få flyt på allt praktiskt. Nu kommer den upp till ytan och har en tendens att ta över allt annat. Lite ledsen, mycket trött, kanske inte riktigt deprimerad, men lite åt det hållet. Lite grå filt över tillvaron.

Jag vet att det kommer att vända, jag vet att jag hittar ut och upp igen, men jag vet också att det tar tid. Det är så många känslor som spretar åt alla håll och kanter och som måste få komma upp och tittas på innan jag kan göra något hanterbart av dem. Det är smärtsamt ibland, men nödvändigt. Mycket ska omprövas, en del ska behållas - det som är kärnan, mitt jag - en del tankar och föreställningar måste bara släppas iväg.

Jag är inte ensam i detta, jag har stöd och hjälp. Men det är ju ändå jag som gör det själsliga jobbet och det tar det mesta av mina krafter. Lite trädgårdsbilder ska det nog ändå bli framöver!