Vatten!

Edens lustgård i Hieronymus Bosch tappning

Utan vatten ingen trädgård. Redan i den första trädgården, Edens lustgård, rinner en flod upp och bevattnar trädgården, delar sig vidare i fyra armar och bevattnar det område vi kallar Tvåflodslandet. Utan floderna vore det bara öken och att vattnet betonas  i skapelseberättelsen är lätt att förstå.

I vår del av världen är vattnet så självklart att vi knappt tänker på det. Det finns överallt i bäckar, åar och sjöar och trillar ned från himlen i tid och otid. Ja, inte denna sommaren då. Plötsligt inser vi vad även en ganska liten ökning av temperaturen ställer till med. Vädret slutar röra på sig, regnet når inte fram till oss och det blir nödår. (Vårt regn far istället iväg till andra ställen och ställer till med skyfall och översvämningar)

Hur klarar man en trädgård när det inte regnar och det inte går att vattna med brunnsvattnet, som nätt och jämnt räcker till hushållsvatten? Eller när det är bevattningsförbud för den som har kommunalt vatten?

Standardsvaret brukar vara täckodling och att inte vattna i onödan. Med det senare menar jag att vattna ordentligt på småplantor, så de tar sig, men sedan ganska sparsamt. På så sätt söker sig rötterna nedåt och kommer åt det vatten som förhoppningsvis finns där.

Min räddning är också regnvattenstunnorna. Jag har tunnor som sammanlagt rymmer 800 liter vatten och de ska bli fler. Och så vattnar vi en del med gråvatten. Gråvatten är det där vattnet som inte är helt rent, men inte heller så smutsigt att det måste direkt ned i avloppet. Sköljvatten från disk och tvätt eller vatten man samlar upp när man duschar är typiskt gråvatten. Jag skulle inte rekommendera någon att hälla ut stora mängder gråvatten i trädgården - kommunens miljökontor torde ha synpunkter på det. Men måttliga mängder fungerar bra. Rester efter t.ex. tvål eller diskmedel bryts ned i jorden, under förutsättning att det inte är någon jättekonstig sort. Viktigt dock att inte hälla det direkt på plantor som ska ätas. Häll det på jord eller täckmaterial eller under till exempel bärbuskarna.

Regnvatten är guld! De här tunnorna är hopkopplade, första tunnan fylls från utkast på taket och när den är full rinner vattnet vidare till de andra. Enkelt och välfungerande.

Täckodling är väl nuförtiden närmast mainstream i mindre trädgårdsodlingar och innebär att jorden täcks med något som skyddar och göder - gräsklipp, halm, gödsel, kompost, diverse bortrensat ogräs etc. Många har skrivit om det, min favorit och täckodlingsguru är Charles Dowding, som odlar i södra England.  Han marktäcker med kompost och ibland välbrunnen gödsel, till skillnad från det vi ofta ser svenska odlare använda - gräsklipp och halm. Poängen är att komposten inte drar till sig sniglar i någon större utsträckning, eftersom växtmaterialet är så nedbrutet att det inte är intressant som snigelmat. Det intressanta är att han kombinerar täckodlingen med sin no dig-metod, vilket är precis vad det låter som, alltså att inte gräva. Jorden bearbetas inte mer än det lilla som sker vid skörd, sådd och utplantering. Mikrolivet i jorden mår bättre när den inte blandas om och därmed mår också växterna bättre. Trädgårdsmästarens rygg mår också bättre...

Här hemma har jag gjort lite olika på olika ställen i trädgården i år. Några land har täcks med kompost, andra med brunnen hästgödsel och några med gräsklipp. Det är lite väl tidigt att utvärdera det hela ännu och sniglarna är väldigt få i vilket fall som helst, men det verkar fungera bra att täcka med kompost. Och det verkar skydda mot uttorkning ungefär lika bra som gräsklipp. Men det börjar se ganska dystert ut i flera av landen. Regn nu och i massor, snälla!!

Blåärterna deppar och det gör tyvärr en del annat också

Amerikafröerna

En kollega, tillika odlingssyster for till USA och hade med sig spännande kulturarvsfröer tillbaka. Jag fick prova några av dem i min trädgård. Det är sorter av tomat, majs, bönor och vintersquash som förstås inte alls är anpassade till ett normalt sydvästsvenskt klimat. Men just denna sommar verkar de vara lyckliga.

Fröpåsen säger såhär om tomaterna: "The Yellow Pear Tomato dates to at least the early 1600s ... this variety was used by early Americans more for preserving and pickling. They are very popular today for salads as well"

De kom i jorden lite sent, men jag tror nog de hinner mogna. För säkerhets skull får de bo i växthuset (det får alla tomater här - på friland får de pistillröta och bladmögel).

Squashen Silver Bell är inte så gammal, den introducerades 1956 och är en vintersquash, vilket betyder att den får stå kvar och mogna tills dagen innan första frosten kommer (!). Sen kan den förvaras inomhus i flera månader och ätas som pumpa. Den gör sin squashgrej sådär som Cucurbita-sorterna brukar göra och slingrar sig runt överallt. Jag får putta till den då och då så den inte hamnar under gräsklipparen!

Bönorna blir fantastiskt fina! Beskrivningen säger "From the Hidatsa tribe who raised corn, squash, beans and sunflowers in the Missouri River Valley of North Dakota" och sorten heter Hidatsa Shield Figure. Det är en kokböna, den ska alltså mogna helt och torka på stjälken, för att sedan tröskas. Förutsatt att inte nattfrosten hinner först då... (det känns ju fjärran att tänka på nattfrost nu, men den kommer ju nångång och alltid när man missar att skydda det som är ömtåligt).

Majsen då, slutligen. Den heter Mandan Bride och attribueras till Mandan-stammen i North Dakota. Det är en mjölmajs, vilket betyder att jag behöver skaffa en mjölkvarn och lära mig baka majsbröd. Om det nu blir något, jag har satt den alldeles för tätt, tror jag - vet inte riktigt hur jag tänkte där.

Det är hursomhelst en mycket vacker majs, bild här.  Misstänker att mina kolvar blir lite mindre...

Planen nu är att spara fröer från alla dessa sorter och med tiden få plantor som blir allt mer anpassade till mitt klimat. Riktigt heta somrar trivs den här typen av grödor, medan våra traditionella sorter deppar. De verkar också klara sig med mycket lite vattning (ja, utöver tomaterna då). Eftersom jag har grävd brunn kan jag inte vattna hejdlöst, det är framför allt uppsamlat regnvatten och en del gråvatten som går till köksträdgården. Mer om bevattning senare. Nu håller vi tummarna för sen nattfrost och mogna frön!

Fem år senare

För ganska precis fem år sedan slutade jag med bloggandet och gick över till Facebook och Instagram för att berätta om trädgården och funderingar kring den. Men sociala media har blivit allt tröttsammare. Högljudda röster, ilskna tongångar, drev, porrbotar, ryska psyops - det som kunde vara en massa intressanta samtal och dialoger har blivit miljoner triljarders tomma monologer. Noll plats för eftertanke och resonerande.

Jag överdriver såklart. Lite. Det finns fortfarande gott om vettiga, rimliga människor därute. Ni vet vilka ni är. Men ändå. Jag orkar liksom inte. Orkar inte ens tänka på att försöka diskutera något viktigt.

Växthuset levererar!

Så jag tar upp bloggen i stället. Jag vill prata om att överleva i tider av klimatkaos, hysterisk konsumtion, skygglappsbeteende och ibland ren ondska. Om att orka göra bra saker, så långt det går. Om hur människor i andra tider hanterade kriser. Framför allt vill jag prata om trädgården, om mat, vatten och det rent basala. Hur kan vi i det lilla formatet som hobbyodlare hjälpas åt att hitta metoder för att odla i torka eller skyfall, hantera vatten, utveckla grödor, försörja oss och våra närmaste med egenodlat, laga god mat av det vi odlar? Hur delar vi med oss av utsäde och plantor?

Det finns givetvis en massa sagt och skrivet om detta redan och det vill jag gärna sprida. Men främst vill jag berätta hur jag gör här och nu, i en trädgård i sydvästra Sverige, med dess speciella förutsättningar. I bästa fall kan vi prata om saker här. Det är öppet för kommentarer, tills vidare i alla fall. Annars får det här väl bli min trädgårdsdagbok 😀

Välkommen (tillbaka)!