Wednesday, November 07, 2007

Revolution för klimatet

Klimatlarmen duggar allt tätare och det verkar som om varje ny rapport visar att situationen blir värre mycket fortare än vad man tidigare trott. Och ändå kör vi på som vanligt med våra liv, både vi själva och de som ska fatta kloka beslut om allas vår framtid. Har vi sett NÅGON politiker eller annan beslutsfattare överhuvudtaget som har lyckats få någon verklig förändring till stånd? Små detaljer, javisst, små steg i rätt riktning tas både här och där. Men de drunknar i helheten av ständigt tilltagande konsumtion av resurser med åtföljande utsläpp av växthusgaser och annat otrevligt.

Den dystra sanningen är att vi inte kan vänta på att våra politiker ska göra något. Lika lite som vi kan vänta på att forskningen ska komma på någon patentlösning som fixar energibehovet, binder växthusgaserna och gör oss alla lyckliga. Det kommer inte att hända. Den politiker som skulle våga föreslå verkligt genomgripande förändringar när det gäller t.ex. energianvändning skulle få en mycket kort karriär. Och forskning tar tid, mycket längre tid än vad vi har på oss för att vända utvecklingen åt rätt håll.

För politiker, forskare och alla vi andra sitter fast i ett samhällssystem som bygger på ständig tillväxt och ständigt tilltagande konsumtion. Alla politiskt gångbara lösningar på klimatfrågan måste passa in i den samhällsmallen för att överhuvudtaget vara möjliga att föreslå. Därför kommer de mest radikala idéerna knappt upp ens till diskussion, fast det är de som kanske skulle göra allra mest nytta. Och forskningspengar går bara till sådant som är lite lagom radikalt och nytänkande. Alltför udda och alltför långt från normen är lika med inga forskningsanslag.

Nej, ska något hända måste vi göra det själva. Nu behöver vi en gräsrotsrevolution för miljön och klimatet, människor som ställer sig utanför tillväxtsamhället och verkligen får något att hända. Alla kan inte ställa sig helt utanför systemet (knappt någon kan göra det). Men vi kan alla göra NÅGOT. Vi måste låta allt större delar av våra liv utspela sig på en ny spelplan, där reglerna bestäms av vad som är långsiktigt vettigt och inte av vad som är trendigt eller för tillfället politiskt korrekt.

Jag ska försöka samla ihop och skriva om några sådana revolutionära handlingar, konkreta saker man kan göra för att motarbeta eller bara välja bort tillväxtsamhället. Egna idéer och sådana jag lånat från andra. Någon systematik kan jag inte utlova, de får dyka upp lite då och då. Mina egna funderingar handlar mycket om livsmedelsindustrins märkliga substitut för mat, om den ofta miljövidriga textilindustrin, om transporter och om avfall och återanvändning. Helt enkelt om alternativ till en del av de värsta aspekterna på tillväxtsamhället. Och det behöver inte vara några stora märkvärdiga ting - inte sällan är det de många små handlingarna tillsammans som skapar något nytt. Minns ni när alla slutade använda klorblekt papper för många år sedan? Plötsligt, nästan över en natt, försvann det klorblekta från butikshyllorna. Ingen köpte det. I stället kom det alternativ som var betydligt mindre miljöskadliga. Det är sådana saker jag tänker på.

Återkommer med idéer och funderingar!

3 comments:

hippihäxan said...

Jag väntar med spänning!
Man funderar och funderar, kan jag göra mer, vad kan jag förändra, är det här bra? osv.
Problemet är väl inte att du och jag och alla likasinnade gör för lite utan att majoriteten gör för mycket som är fel... hur nå ut utan att drunkna i bruset???

Christina said...

Blogga, kanske ;-)) Problemet är väl bara att de som läser denhär bloggen redan är intresserade av sådana här frågor.

Jag tror det är viktigt att nå ut på andra sätt, på jobbet t.ex. Diskutera sånt som inköp av kaffe eller frukt till fikarummet, ta med egen hemlagad mat till lunchen, våga visa sig i hemsydda/loppisfyndade/lappade kläder - och sen ta en diskussion kring detta (eller kanske bara se det som något självklart?)

Hmm, det här förtjänar nästan ett eget inlägg!

hippihäxan said...

Det är aldrig någon som vågar ta en diskussion med mig om mina "flummiga" uttryck, de tittar nog lite snett bara och tycker jag är lite skum... (Därav det kärleksfulla smeknamnet från sambon, som fått namnge min blogg, men han har vant sig)
Nu var jag lite hård, det finns många som vill lyssna och lära också, men man känner sig lätt tjatig, eller för principfast.