Om det är nån som tror att det är ett lugnt och stressfritt jobb att vara arkeolog så kan jag meddela att ni är helt fel ute! Att jobba med uppdragsarkeologi (såna grävningar som beror på exploateringar, typ vägbyggen och sånt) har under de senare åren blivit väldigt tufft. Det handlar väldigt lite om att gräva ut och forska och väldigt mycket om att skriva anbud, vinna anbud, slå knut på sig själv för att försöka pressa kostnader så mycket det går och ändå göra ett bra jobb (när man gräver ut en fornlämning så FÖRSTÖR man den - en utgrävning kan aldrig göras om. Ett visst ansvar, alltså).
Det handlar om att ansvara för 4-5-6 projekt samtidigt. Det handlar om deadlines, att snabbt och effektivt producera texter, tolkningar och bedömningar, räkna med att ständigt bli ifrågasatt och ständigt känna att man - hur mycket man än jobbar - alltid kunde gjort det ännu lite bättre. Om rapporter som blir skrivna i absolut sista minuten för att man hela tiden måsta ta sig an nya projekt och inte hinner avsluta de gamla. Det handlar om konkurrens med goda vänner och kolleger på andra arbetsplatser, om att hålla goda idéer hemliga för att vinna anbud. Och ett konstant dåligt samvete för att man inte ORKAR göra ett så bra jobb som man borde.
Det är ju inte vi som gräver som bestämmer vad som ska grävas, när det ska grävas, vad det får kosta och hur ambitiöst det ska vara. Länsstyrelsen bestämmer, vi gör jobbet. Och vi är alltså helt beroende av att länsstyrelsens tjänstemän fattar vettiga, genomtänkta beslut. Vilket de ofta inte har tid eller rätt kompetens för att göra.
Alltså vaknar man på nätterna och funderar på vad man har glömt för viktiga saker, man är konstant orolig för att inte göra ett tillräckligt bra jobb och det är så gott som omöjligt att koppla av jobbet även när man är ledig. Efter att ha diskuterat akuta projekt med ett par kolleger idag (på min lediga dag, jag jobbar 4 dar/vecka) så höll jag på att sortera rena kläder till barnen. De har varsin byrå och jag stod framför dem och insåg att jag plötsligt inte visste vilken byrå som var vilket barns!! Jag fick fundera en lång stund innan jag kunde lägga kläderna på rätt plats. Det kändes faktiskt ganska skrämmande. Stressymptom, eller??
Sen gick jag en promenad och blev lite lugnare - men hjälp, vad är det som händer i min hjärna egentligen???
1 comment:
Där ser man och annars tror man ju att arkeologi är så spännande och fantastiskt, det har ju blivit romantiserat iom den medeltida trenden och märkliga lajvare som dykt upp efter Sagan om ringen. Min svåger är arkeolog (han jobbar i Växjö)men det blir ju bara att man pratar om skatter och dylikt med honom pga att barnen är med. Men stress är en bov - för att inte säga en jävul så se upp för det. Ta hand om dig.
Post a Comment