Friday, March 09, 2007

Hästmannen, bonderomantik och freak shows

Jag såg filmen om Hästmannen häromdagen. Av någon lustig slump läste jag strax dessförinnen boken om den siste bonden på Tämmesboda. Det är ungefär samma upplägg, ett (eller ett par) original på en gammal gård med få eller inga moderna bekvämligheter. De lever sitt liv som för 50–100 år sedan, brukar gården med häst, lever enkelt, har lite djur etc.

Det finns ju en hel rad böcker och filmer på samma tema, jag tror det började med Dan Korns böcker redan på 80-talet (var det väl?) och sen har det bara fortsatt. Uppenbarligen är det en lukrativ genre, både förlag, författare och fotografer kan tjäna en slant på skäggiga original, vackra gamla hagmarker, potatisupptagning i höstdimma och kossor i motljus.

Samtidigt är det något vagt olustigt över det hela. När jag såg Hästmannen blev jag såklart också fascinerad av hans livsöde och de vackra bilderna. Men jag blev också en smula illa till mods och än mer så efteråt av alla överentusiastiska kommentarer från folk i omgivningen.

Det känns som om ett antal människor med i och för sig intressanta (men också delvis tragiska) livsöden utnyttjas för att vi ska få en stunds verklighetsflykt och känna oss lite bättre till mods. Som en slags freak show där vi båda kan förfasa oss och drömma oss tillbaka till ett förflutet som vi bara har mycket vaga och väldigt överromantiska föreställningar om.

Vad är det vi beundrar? Att någon går sina egna vägar, på tvärs mot den moderna strömfåran? Det hårda arbetet? Frånvaron av bekvämligheter? Den nära kontakten med djur, natur och årstidsväxlingar? Ett liv utan löneslavande? Försöker vi förtvivlat skapa någonslags mål och mening i våra egna trista liv genom att beundra andras (iofs inget ovanligt!)? Ändå är det väl inte så många av oss som på allvar skulle vilja leva utan el, rinnande vatten och centralvärme någon längre tid (jag säger bara Gudrun...). Sen är det ju en annan sak att vi med tilltagande oljebrist och energikris kanske ändå kommer att få dra ned på moderniteterna, men det skulle bli en tuff omställning för många av oss!

Jag är lite rädd att det här idealiserandet, nästan helgonförklarandet, av gamla gubbar med vedspisar och fina hästar, men utan el och dusch, blir nåtslags ersättning för en verklig förändring. Vi känner oss bättre till mods en stund, sen återgår vi till våra vanliga resursslösande, stressade liv utan att något händer. Vi fortsätter att jobba för mycket, köra bil för mycket, handla för mycket, ha på tok för lite tid till oss själva och vår familj och allt det där.

Riktiga förändringar börjar ju som bekant med oss själva och våra närmaste, med konkreta handlingar och inte med verklighetsflykt via böcker och TV... Bonderomantik och freak shows leder just ingen vart.

5 comments:

Anonymous said...

Bra synpunkter på en vacker film.... Jag hörde Peter Gerdehag (filmaren/regisören) på fotomässan i Göteborg för rätt många år sedan. Han kommenterade en bild han tagit. Den föreställde en skock kor som gick i en fägata i skirt morgonljus. Brukarna hade först inte velat föra korna den vägen. De skulle ju inte alls till den hagen som Peter ville. Den hagen var ju slut och skulle vila någon månad innan de fick komma tillbaka. Peter trixade och fixade, han plockade fram bilder han tagit tidigare och berättade hur han ville ha det. Till slut gick de stackars brukarna med på at låta Peter regisera sin bild. Visst blev den fin. Men Peters sätt att beskriva det hela på var ungefär som en naturfotograf som just lyckats locka fram ett rovdjur till en åtel och fått årets bild. Det gav en lite obehaglig eftersmak, för hur mycket sådant finns det inte i hans filmer? Visst är de vackra och gripande men räcker det om man får en glimt av omständigheterna?
/Leif H

Christina said...

Det är väl just det som är problemet... man vet ju att det inte är hela sanningen, men man vet inte hur tillfixat och fejkat det är. Vi som vet något om den kulturhistoriska bakgrunden till sådana här filmer kan ju ana oss till en del, men ändå inte allt. Däremot kan man vara alldeles säker på att det är på tok för romantiserat! Och ja, man får en ltie obehaglig eftersmak. I värsta fall lurar man ut okunniga människor till att försöka leva "som förr i tiden" på landet, vilket i 99 fall av 100 ju är dömt att misslyckas...

Sonia P said...

Jag tycker ändå man fick en mycket bra behållning av filmen av Stig-Anders själv. Hans sätt att göra allt i sin tid och på sitt sätt utan stress. Hans sätt att vara nöjd med det lilla för oj vad glad och nöjd han var och här har vi allt och går ständigt och gnäller. Hans respekt för naturen och djuren var också fantastiskt. Jag tycker man kan lära och inspireras av de bitarna och sedan kanske inte folk är riktigt så naiva att de vill bo i dragiga hus med möss som publik när man bakar sitt bröd. Grejen är väl att det finns alternativ och det ser vi annars så sällan.

Christina said...

Men hur mycket var Stig-Anders och hur mycket var filmarens BILD av honom..?? Vilka scener valdes bort för att skapa just den här filmen? Hur mycket var tillrättalagt för att tillfredsställa en publik som vill ha just detta? Det är inte lätt att veta!

Sonia P said...

Så sant som det är sagt. Vårt stressade samhälle är nog inte redo för en riktig äkta Stig-Anders men det är klart att det vill vi ju avgöra själv. Det behövs iallafall lite fler motpoler till stylade Carolina Gynning och Paris Hilton grejen och jag sser alltid till att mina barn kollar på sådana hör dokumentärer så att de kan få del av lite andra ideal.