1800-talet har aldrig varit större...

... än i dagens alternativsväng. Och jag talar inte om mode. Bläddrar i gamla nummer av Åter och hittar sida upp och sida ned med artiklar och annonser om "gammaldags" redskap. Det goda livet ska förverkligas utan el och fossila bränslen men med hästdragna redskap, vedspisar, fotogenlampor och en massa andra pryttlar som härrör från sekelskiftet 1900, plus/minus några decennier.

Aldrig hade så många svenskar varit sysselsatta med jordbruk som då och aldrig hade så mycket jord legat under plogen. Sen kom krigen, industrialiseringen nådde nya höjder, det moderna samhället gjorde sitt intåg och landsbygden blev bensin- och dieseldriven – både redskapen och de fordon som behövdes för att ta sig därifrån när man flyttade till staden.

Vår sörgårds/bullerbyromantiska bild av det gammaldags livet på landet speglar en egentligen ganska speciell epok. En epok som i högsta grad var präglad av 1800-talets intensiva industrialisering. För alla de här järnplogarna, självbindarna, separatorerna och järnspisarna är industriprodukter. Tillverkade i våldsamt hälso- och miljöskadliga fabriker som drevs med kol- eller vattenkraft. Av män, kvinnor och barn som slet för slavlöner. En viss kontrast till Bullerbyn, inte sant?

Men vad hade man dessförinnan? Trä! Plogar och årder i trä med en järnbill som vårdades ömt. Spadar och hackor i trä med en järnskoning nedtill. Allt, nästan, i trä med ett litet inslag av det dyra, handsmidda järnet. Och man odlade betydligt mindre arealer än under det nyodlingsintensiva sena 1800-talet.

Det är kanske inte så märkligt att just sekelskiftet 1900 fått en sådan genomslagskraft. Knappast någon tidsperiod efter inlandsisen har omformat landskapet på samma sätt - det strukturer vi ser omkring oss idag på landsbygden är nästan alltid från 1800-talets andra hälft eller något senare (är de äldre får de status av kulturmiljöer och vårdas ömt).

Men det tål att funderas kring en smula. Vilken slags teknik vill vi ha i ett framtida resurssnålt samhälle? Vad är hållbart i det långa loppet? Vill vi driva stora rationella jordbruk, halvstora med hästredskap eller ska vi alla odla lite mat med hacka och spade där hemma? Och även om vi löser en del av energiproblemen med hand-, häst- och oxkraft så återstår ju själva redskapen. Nu finns det fortfarande mängder med gamla redskap runtom i ladorna som kan fixas till och användas ett tag till. Men de håller ju inte i evighet - vad ska vi ha sedan? Om vi ska nytillverka redskap kommer vi att behöva industrier - men hur ska de drivas. Och varifrån tar vi järnet – ska vi återuppliva urgamla tekniker att utnyttja myrmalm och rödjord.

Börjar man nysta i en sådan här problematik så blir det till slut ganska skruvat och tillspetsat. Men det tål att tänkas på – hur medveten och alternativ man än anser sig vara så finns det en massa saker man bara inte "ser".