Friday, June 06, 2008

Vad ska jag fira, egentligen?


Okej, det är nationaldag. Gustav Vasa tågade in i Stockholm detta datum år 1523 och Kalmarunionens upplösning var ett faktum. Samma datum år 1809 antogs en ny regeringsform, en grundlagsreform som kraftigt minskade kungens makt. Det kan ju möjligen vara något att fira. Men samtidigt känns det som en väldigt påklistrad helgdag som inte känns ett dugg relevant, i alla fall inte för mig.

Jag bor visserligen sedan några år tillbaka i Västergötland som har varit svenskt så länge begreppet "svenskt" har funnits. Men mina rötter och känslomässiga kopplingar finns i flera landskap, huvudsakligen Skåne (där jag är född), Halland, Jämtland och Gotland. Alla dessa landskap har införlivats sent i det svenska riket, och därtill med ett rejält mått av våld. Så vad jag ska jag fira?? Inte känns det svenska riket som något känslomässigt betydelsefullt för mig.

Sverige, som det ser ut idag, är ett sent hopkommet rike som har pusslats ihop av flera olika bitar. Vissa bitar har hört hit men försvunnit under årens lopp (Finland, Östersjökusten). Andra har erövrats i krig från Danmark och Norge. Ytterligare några har erövrats gradvis, med en hel del våld mot urbefolkningen (stora delar av Norrland). Så vad är Sverige egentligen?

Vacker natur? Finns lite varstans på jorden. Allemansrätt? Det har Norge och Finland också. Demokrati? Finns tack och lov också lite varstans. Välfärd? Sverige ligger knappast högst på "välfärdslistan" längre.

Naturligtvis är jag glad och tacksam över att bo i ett land med demokrati, hyfsat ren natur och allt det där. Men en nationaldag... jag vet inte. Är det inte ett sätt att spela nationalistiska, främlingsfientliga grupper i händerna? Vilken betydelse lägger vi i att vara svensk? Och jag undrar fortfarande vad tusan jag ska fira egentligen??

1 comment:

Kajsa said...

Jag tror det är tvärtom, att man spelar nationalistiska grupper i händerna om man inte firar.

I år tillbringade jag nationaldagen i Budapest, en stad som inte känns så väldigt olik säg Stockholm, i alla fall på ytan. Men med en helt annan historia. En historia av förtryck, död och kamp för frihet, ända till våra dagar. Då kände jag verkligen att det kanske finns anledning att fira att vi har det så himla bra att vi inte ens riktigt hittar en anledning att fira.