Wednesday, February 13, 2008

Resurser, ransonering och demokrati

Gunilla skrev i en kommentar till mitt inlägg häromdagen

"Jag har också tänkt på det där med demokrati och vilka politiker vi väljer. Är det så illa att vi egentligen skulle behöva en "grön diktator" för att få ett hållbart samhälle. Men det är ju också helt ohållbart"

Ja, det är ju helt ohållbart. Samtidigt är det på något sätt demokratins dilemma – att majoriteten styr innebär inte att majoriteten nödvändigtvis har rätt (Hitler och nazistpartiet kom till makten i Tyskland åtminstone delvis på demokratisk väg!). Vi får som sagt de politiker vi förtjänar (och med tanke på alliansens bravader så undrar jag vad vi gjort för att förtjäna dem...).

Demokrati tar också tid. Och det måste den få göra. Beslut behöver diskuteras, funderas på, remitteras hit och dit innan de slutgiltigen fattas. Alla inblandade ska få chans att säga sitt. Men när det gäller klimatfrågor behövs det snabba och ganska drastiska beslut. Och inga politiker kan fatta sådana utan att åka ut så det visslar vid nästa val. När det väl fattas beslut så tenderar de att bli ganska lama. Visst, det är bra att dra ned 20–30% på utsläppen av växthusgaser, problemet är bara att det antagligen behövs upp mot 80–90% minskning! Från oss i västvärlden. Tredje världen släpper ut helt försumbara mängder jämfört med oss. Kina utpekas ofta som en bov i sammanhanget. Men genomsnittskinesen släpper ut ungefär 1/6 av den mängd CO2 medelamerikanen släpper ut – och EU ligger inte så långt efter USA. Vem ska minska sin förbrukning?

Om människor ska ändra sig, behöver de övertygas om det meningsfulla i det. Förändring kommer inifrån, det är en gammal klyscha, men ändå sann. En annan sanning är att ekonomiska styrningar kan vara ganska effektiva, men bara till en gräns. Nu vill man påverka vår bensin/dieselförbrukning genom att höja priset. Det kommer att fungera – men bara delvis. Och det är dessutom i hög grad en klassfråga. Den som har gott om pengar kan köra på som vanligt, den som har lite halvdåligt med pengar får dra in på något, men kommer ändå att fortsätta att köra, om än kanske lite mindre. Och den som är fattig kan knappast köra bil alls. Jag är inte helt övertygad om det rättvisa i detta.

Bilkörning är i så väldigt hög grad en del av vår livsstil att det ska mycket till för att vi ska ändra våra körvanor. Och i stora delar av landet finns det helt enkelt inte någon kollektivtrafik som är ett realistiskt alternativ. Vettiga cykelvägar är också en bristvara, bor du på landsbygden får du i allmänhet cykla på dåliga bilvägar, ofta utan vägren, med fara för livet. Cykelbanor är förbehållna stadsborna. Det handlar om att köra bil eller stanna hemma.

Ransonering, då? Det har prövats tidigare. Och det kan fungera om alla är övertygade om vikten av att spara. I krigstider har det varit ransonering av allt möjligt från bensin och bildäck till kaffe och fläsk. Och under oljekrisen 1973 var det bensinransonering. Är det något att pröva igen?

I slutändan tror jag ändå att det enda som fungerar är att vi alla ställer om våra liv, att vi är beredda att faktiskt ändra vår livsstil för att förändra samhället. Det är bara vi själva som kan göra något Och många tillsammans kan vi faktiskt få saker att hända. Medvetenheten ökar sakta men säkert, fler köper ekomat, miljöbilarna blir fler, vi "tänker grönt" i allt fler sammanhang.

Samtidigt finns det starka motkrafter som trots stora ord egentligen inte vill förändra någonting. Tekniknördarna som tror att allt blir bättre med nya tekniska lösningar, klimatförnekarna som stoppar huvudet i sanden och så alla vi vanliga människor som säger oss vilja leva grönare men som också egentligen vill att allt ska vara som vanligt. Byta till lågenergilampor är inget problem, men skippa semesterresan till Thailand är värre. Eller enkla saker som att sluta skjutsa ungarna 2 km, när man lika gärna kunde låta dem gå själva (eller varför inte promenera med dem?). Köpa KRAV-mat ville man ju gärna göra om den inte vore så dyr. Torktumlaren måste man använda för inte kan man hänga tvätten inomhus. Och så måste man ju unna sig att köpa något nytt allt emellanåt.

I en demokrati är det vår egen rättighet och skyldighet att informera oss, välja de politiker som står för något vettigt, använda vår konsumentmakt till att påverka producenterna, välja vår egen livsstil. Det är en väldig massa makt vi har egentligen. Det gäller bara att använda den!

3 comments:

kattenihatten said...

ja, visst måste det till en förändring och att folk börjar bry sig...

Jag hörde på radio för någon dag sedan, att man har problem med att barne i skolan blir depprimerade och får ångest över klimat förändringar och tanken på att det håller på gå åt helvete.....

De är oroliga att de inte har någon framtid värd namnet.

Om reaktionen från vuxen världen visar hur långt vi har kvar inna det händer något: Man diskuterade ite hur vi ska skapa en bättre framtid, och vända utvecklingen.....utan det man fokuserade på ava hur man skulle handtera barns och ungdomars ångest, och att tala om miljö och klimat i mer optimistiska termer.

Ja ja.....nog har vi en bit kvar .....hoppas att vi hinner fram innan det är försent.

gunilla said...

Det är inte lätt att ändra attityder, men för mig är det en av mitt livs viktigaste utmaningar att försöka fungera som oppinionsförmedlare. En av anledningarna till min blogg är dessutom att peppa bla mina elever så att de inte deppar ihop. Och som geografi- och turismlärare fokuserar jag mycket på närturismen.

Christina said...

Ja,jag tror också att något av det viktigaste vi vuxna kan göra är att visa barnen på positiva möjligheter, att det faktiskt går att förändra saker, att vi tror på en framtid trots alla domedagsprofetior. Att varje individ och hennes insats betyder något. Får vi en hel desillusionerad ungdomsgeneration kan det VERKLIGEN gå åt h-vete!!