Saturday, December 01, 2007

Välfärd och inofficiell ekonomi

Vad händer med välfärden i en krympande och alltmer inofficiell ekonomi? Vad händer när skatteunderlaget för omsorg – i alla dess former – minskar? Det är stora frågor, men viktiga. Om man propagerar för en informell ekonomi, med ett minskat flöde av pengar, så måste man vara medveten om att man faktiskt bidrar till att minska skatteintäkterna för en massa viktiga saker. Är vi beredda att ta konsekvenserna av det?

Jag tycker det är viktigt att vi har en skattefinansierad välfärd, att vi alla är med och betalar för skola, sjukvård, äldreomsorg och annat viktigt. Jag vill inte ha ett samhälle där allmosor och välgörenhet är basen för välfärden. OK att det går en hel del skattepengar till dumheter, men på det hela taget är det ett bra system vi har. Men kommer vi att kunna hålla systemet någotsånär vid liv till nästa och nästnästa generation?

Det är en jättesvår fråga att besvara – omöjlig – men jag tror man måste vara medveten om att en krympande ekonomi troligen innebär en sämre välfärd. Det MÅSTE inte bli så. Det går antagligen att hålla en hel del grundläggande funktioner igång också med mycket mindre skattepengar. Men då måste nog systemet göras om ganska grundligt och man kommer att tvingas till svåra beslut om prioriteringar. Vilket slags sjukvård ska betraktas som viktigast när vi inte har råd att betala för allt, t.ex.? Ska gamla människor få hjälp i hemmet, flytta till institutioner, eller ska de tas om hand av anhöriga? Hur stora barngrupper kan man ha i förskolan och skolan? Sådana beslut fattas redan idag och de kommer nog att bli allt flera.

I en ekonomi med fler arbetslösa och fler som jobbar hemma/hemifrån p.g.a. höga transportkostnader öppnas möjligheter för att både barn och gamla tas om hand hemma på ett annat sätt än idag. Med stigande kostnader för boende kan det också vara en ekonomisk vinst att låta gamla mamma flytta hem till ett barn. Och det kan naturligtvis vara trevligt för alla inblandade. Om nu alla kommer överens och om gamla mamma inte bor 30 mil från sina barn och inte vill lämna sitt kontaktnät av vänner och bekanta på hemorten. Eller gamla mamma blir dement och måste ha passning dygnet runt. Eller har så svårt att röra sig att hela huset måste handikappanpassas. Och så vidare.

Det är som sagt inga lätta frågor. Ändå är det jätteviktigt att vi tänker igenom dem och funderar ordentligt på hur vi vill att ett framtida samhälle ska se ut. Det är lätt att romantisera kring storfamiljen där mormor passar barnen medan mamma och pappa mjölkar kor och odlar potatis. I praktiken är det ett mycket verkligt problem – många av oss har barn, de flesta har gamla föräldrar och om inte annat kommer vi själva att bli gamla med tiden. Hur ska vi ordna för det – vågar vi lita på att samhällets resurser räcker till? Ska vi försöka hitta andra lösningar och i så fall vilka? Vad tycker våra anhöriga? Hur hittar vi en balans mellan beroende och självständighet om vi måste försörja varandra i mycket större utsträckning än idag? Hur långt sträcker sig solidariteten med dem som inte tillhör familjen?

Det pratas inte mycket om detta, vi gör det inte heller. Men det kanske är dags att börja?

1 comment:

beg said...

Jag är i 30-års åldern och lönearbetar men räknar varken med att få någon pension eller att det ska finnas några äldreboenden när jag blir 65.

Man får helt enkelt hoppas att barnen förbarmar sig...