God Jul!

Så blev det då dags att fira jul igen. Denna märkliga blandning av gamla och nya traditioner som hopat sig kring den 24 december. Firat jul har vi gjort i tusentals år, i en eller annan form. Vikingarna skålade för äring och frid, för god skörd och ett gott liv. Ännu längre tillbaka i tiden gav kanske solens återkomst och hoppet om ännu en vår anledning att fira.

Bondens arbetsår var avslutat, skörden bärgad, slaktdjuren förvandlade till korvar och köttstycken i visthusboden. Det fanns mat i överflöd och tid att festa och äta. Alla skulle ha sitt, även djuren och den lille grå mannen i luva som vaktade över gården och som man kanske kunde skymta i stallet i halvmörkret någon kväll.

Många av oss firar barnet som föddes i krubban. Men egentligen vet vi ju inget om Jesu födelse – berättelsen om krubban, om herdarna, de tre vise männen, barnamorden i Betlehem och flykten till Egypten förekommer bara på ett ställe i Nya Testamentet, till skillnad från andra händelser kring Jesu liv och död som återfinns på flera ställen, ibland också i andra källor. Julevangeliet är antagligen ett hopkok av traditioner kring Jesu födelse som cirkulerade bland de första kristna och sedan kom att ingå i Lukasevangeliet.

Men det spelar ingen roll.

Berättelsen om hur Gud lät sig återfödas som en oäkting i ett stall är en mäktig historia som talar till oss om det svagas seger över övermakten, om livets seger över döden, om ljuset som förjagar mörkret. Den talar till oss i vintermörkret – kanske särskilt i dessa tider när framtiden kan verka så osäker för oss, för våra barn och barnbarn.

Nu firar vi jul. Fyll ditt glas med något gott och stärkande och höj en skål.

För barnet i krubban, för livets och det godas seger över mörker och kaosmakter.
För den återvändande solen och hoppet om våren.
För äring och frid, för goda skördar och mätta magar åt alla på jorden.

GOD JUL!