Wednesday, April 08, 2009

Prylar och värden

Jag springer mycket på loppis. Både för att hitta roliga saker (porslin, framför allt) och för att köpa sånt jag behöver. Och då har jag börjat fundera på det här med prylars andrahandsvärde. En genomsnittlig köks- eller annan hushållspryl kostar (grovt räknat) någonstans runt 20% av nypriset för samma typ av föremål. Några exempel: påslakan 25:-, örngott 10:-, stor kastrull 60:-, mattallrikar av känd svensk design och god kvalitet 15-20:-. Och så vidare. Då pratar vi om föremål som visserligen är använda, men i god kondition och som kommer att fungera i många år till. Vad hände med resten av värdet??

6 comments:

Suresh said...

Karl Marx skrev i Kapitalet om bruksvärde och bytesvärde. Bruksvärdet är den användning vi kan ha av ett föremål (eller en tjänst). Bytesvärdet det pris föremålet kan betinga som en vara.

Utan att djupare ha läst Marx kan jag se att bruksvärdet är förknippat med användbarhet, medan bytesvärdet är förknippat med psykologiska mekanismer som begär och förväntan.

De begagnade husgeråden du talar om har näst intill samma bruksvärde som när de var nya. Deras bytesvärde faller däremot till näst intill noll i samma ögonblick som de inhandlas i affären. Det enda som återstår är ett andrahandsvärde som är mycket lågt eftersom begäret efter andrahandsvaror är lågt och ingen förväntar sig att få något vidare betalt för dem.

Svaret på din fråga är alltså att även om bruksvärdet är bibehållet har bytesvärdet försvunnit. Bytesvärdet bygger på drömmar och drömmar spricker så lätt i den klara morgonluften. :)

Suresh said...

Från detta kommer vi lätt in på värdeteorier. Vad är det som bestämmer en varas värde, det arbete som lagts ner på varan (arbetsvärdesteorin), kundens åtrå efter varan (den subjektiva värdeteorin) eller dess förtydligande, den nytta marknaden upplever av att erhålla ytterligare en enhet av varan (marginalnytteteorin). Gemensamt för alla dessa teorier är att de för att vara giltiga måste kunna klara Per Gessle-kriteriet

http://www.alternativ.nu/smf/index.php?topic=26556.msg243198#msg243198

Christina said...

Marx distinktion är naturligtvis riktig och där har vi en del av förklaringen till statuskonsumtionssamhället... Ändå är det märkligt hur mycket vi är beredda att betala bara för att en vara är NY!

Till detta kan läggas att loppisar besöks av två ganska olika grupper av människor. Dels de som helt enkelt är fattiga och inte kan betala nypriser, dels intellektuella miljömuppar och/eller samlare som med högburet huvud köper begagnat som en del av sitt identitetsskapande.

Och för de senare är det inte bytesvärdet som är det intressanta
utan just det faktum att grejerns INTE är nytillverkade.

Världen är konstig...

Suresh said...

Tror att distinktionen är äldre än Marx. I vart fall har frågan orsakat huvudbry sedan medeltiden. Skolastikerna kunde inte acceptera att något så subjektivt som människans lust var grunden för materiellt värde, därför försökte de på olika sätt räkna fram det "rätta priset" för en vara och påtvinga hantverksskråna detta. En tradition som Karl Marx gick vidare i med föga framgång.

Skaffaren said...

Pengarna hamnar i fickorna på producenter, mellanhänder och staten. Jag som är i branschen undrar över hur folk tänker.
Man köper hellre nytt än begagnat trots att man tär på jordens resurser. Det begagnade är ju redan producerat.
Det är t.ex. otänkbart för vissa att köpa begagnat porslin, det är snuskigt. Samma människor går gärna på restaurang och äter.

magda.nu said...

Värdet kanske sitter i färgen. Som nöts bort med tvättmedel och diskmedel... Och textilier får noppror och ludd som bonus- fast det blir till avdrag.

För att inte tala om andras svett, det har dåligt andrahandvärde!