Räcker marken till att odla ekologiskt?

I dagarna har det valsat runt en nyhet i media som nog fått många med en grön livssyn att haja till ordentligt. Professor Lars Bergström på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) ifrågasätter den ekologiska odlingen eftersom den ger lägre avkastning och kräver större ytor än konventionell odling med konstgödning och bekämpningsmedel. Detta med anledning av den tilltagande matkrisen i världen (som inte handlar så mycket om hur mycket mat som finns, utan vilka som får tillgång till den).

Mot detta kan man då ta upp det faktum att FN nyligen kommit med en rapport där man menar att jordbruket globalt sett måste minska sitt beroende av fossila bränslen. Det är bl.a. drivmedel till traktorer m.m., men också konstgödning, som kräver stora mängder fossila bränslen vid tillverkningen. Knappast ett argument för att fortsätta med det storskaliga industrijordbruket.

Det finns för övrigt så många goda argument för att odla ekologiskt att man knappast kan ta den här SLU-professorn på allvar (det verkar finnas en liten falang av forskare på SLU som har bestämt sig för att eko är dåligt och sedan gör vad de kan för att bevisa det). Minskad giftanvändning, ökad biologisk mångfald, bättre näringsinnehåll i grönsakerna, bättre sammansättning av fettsyror i animaliska produkter, ökad humushalt i jorden är några.

Ekologisk odling kan också bedrivas med enkla och billiga medel. Ekobonden är inte beroende av de stora tillverkarna av konstgödsel och bekämpningsmedel och hon behöver inte köpa genmodifierat Roundup-tåligt utsäde. Har man tillgång till gödsel och eget utsäde så kan kan eko-odla för en mycket liten penning. Vilket torde vara en stor fördel, inte minst i Tredje världen.

Ungefär samtidigt kommer Jordbruksverket med en rapport om mängden outnyttjad mark i Sverige. Man menar att det finns stora arealer som skulle kunna tas i bruk, men att kvaliteten är låg. Det senare betyder att de sammanhängande ytorna är små och att det finns odlingshinder på dem (det kan vara t.ex. öppna diken eller stengärdesgårdar som gör marken svårare att bruka rationellt med stora maskiner).

Både SLU och SJV utgår dock helt och hållet från dagens situation med få och storskaliga jordbruk, där några få procent av Sveriges befolkning producerar mat till de övriga. Men den situationen är ju inte nödvändigtvis den självklara. Om man istället tänker sig att mängden hobbyodlare och månskensbönder ökar kraftigt och kan utnyttja mycket av de här "små" ytorna så blir det plötsligt annorlunda. En hektar mark är väldigt lite i ett storjordbruk, men väldigt mycket för en hobbyodlare. Vår trädgård är på 1/3 hektar och vi odlar en hel del mat – och då är en stor del av tomten inte uppodlad. Vi skulle också utan problem kunna ha några höns och producera en del av deras mat också. Grönsaker, frukt, bär, ägg och en och annan hönsgryta - det kan men leva på!

Globalt sett vore det antagligen också en fördel att stötta småjordbrukare som odlar ekologiskt, att stoppa Monsantos härjningar, stoppa förlusten av gamla utsädessorter och att ge fler människor möjlighet att odla en jordplätt. Ju fler som kan odla själva, desto mindre beroende blir vi av det storskaliga jordbruket och alla dess problem. Vi blir också mindre sårbara för prishöjningar på mat och för diverse problem med distribution och politiska konstigheter (som att folk svälter på Haiti, samtidigt som mat ligger i förråd där och förstörs!).

Över hela världen fortsätter urbaniseringen, folk drivs bort från landsbygden och in i städerna av alla möjliga ekonomiska och politiska skäl. Somliga blir brutalt bortdrivna från sin jord, andra klarar inte försörjningen. Den globala uppvärmingen förändrar odlingsmöjligheterna och bidrar till att driva folk på flykt.

Matförsörjningen är ett jätteproblem – kanske mer en fråga om priser och distribution än om tillgång. Det löser man knappast genom att minska på den ekologiska odlingen.