Äta lokalt – en massa funderingar

I några månader nu, har vi försökt äta mat som är producerat så lokalt och miljövänligt som möjligt. Och det är slående hur svårt det är. Det som verkligen är svårt är inte att ställa om till andra råvaror och maträtter. Det riktigt svåra är att det ofta är nästintill omöjligt att få reda på varifrån maten egentligen kommer. Och att hitta det som verkligen är närproducerat.

Vi handlar det mesta av vardagsmaten i en mellanstor Hemköpbutik i ett mindre samhälle. Jag passerar där på vägen hem och vi är ofta i samhället för att gå på biblioteket eller göra andra ärenden. Det är alltså enkelt att handla där och det blir inte en massa extra bilkörning för att handla mat.

Men liksom i så många andra små och halvstora butiker är sortimentet hopplöst standardiserat. Man tar in det som kommer från distributionscentralen och man har mycket lite intresse av att ta in varor från annat håll. Det är också dåligt med KRAV-producerad mat och den som finns är ofta importerad. Och det här är så vanligt, såhär ser det ut i stora delar av Sverige. Visserligen kan vi konsumenter fråga, tjata oss till ett större utbud, men då ska man ha energi och kunskaper till det.

Bor man i storstaden finns det specialbutiker för ekologisk mat. Bor man nära en gårdsbutik kan man handla en hel del där. Men alla vi som inte vill, eller kan, lägga tid, pengar och bensin på att åka runt och handla på speciella ställen - för oss är det lokala ätandet en rejäl utmaning. Det är i stort sett bara det man odlar själv som man säkert vet är lokalt.

Svensk livsmedelshantering är så oerhört centraliserad och anonymiserad! Arla, Scan m.fl. koncentrerar produktionen till några få platser. Råvaror och färdiga produkter har färdats många, många mil i lastbil innan de hamnar i butiken. Vem som födde upp kossan eller grisen får vi sällan veta, än mindre hur uppfödningen gick till.

Grönsaker, frukt och ägg skickas runt på samma sätt. Morötterna kommer från Gotland och KRAV-äggen från Roslagen. Äpplena från Skåne och rödbetorna från Östergötland. Det påstås att centraliseringen bidrar till färre transportmil, totalt sett, eftersom man kan rationalisera och samordna hårt. F-n tro't. Nånstans på vägen försvinner i alla fall omsorgen om den färska maten, känslan för de regionala variationerna, säsongsvariationerna.

För en intressant – och trevlig – effekt av att äta lokalt är ju just att man återgår till de traditionella årstidsvariationerna. Alla slags råvaror finns helt enkelt inte tillgängliga samtidigt. Man äter det som är färskt och bäst just nu och om ett tag kommer något annat. Man får uppleva känslan av att vänta på godsakerna – de första jordgubbarna, nypotatisen, äpplena, höstens alla svampar, färskt kött på hösten när det är dags för slakt, de första gröna bladen på våren.

I vintras köpte vi två lamm och en gris. Då kunde vi frossa i kött, korv och fläsk, stadig vintermat som håller en varm när det är kallt ute. Nu börjar köttförrådet i frysen krympa rejält och nu blir det mycket vegetarisk mat, kompletterad med ägg. Och svamp! Rotfrukterna mognar och blir soppor och goda ugnsbak. Det börjar komma svenska äpplen i butikerna och sommarens bärpajer och krämer får ge vika för äppelpajer. Ännu senare kommer jordärtskockorna, när allt annat börjar ta slut. Sedan är det vinter igen och dags att fylla på köttförrådet.

Det här är ett helt annat sätt att förhålla sig till mat än det nutida, där allt finns tillgängligt, alltid. Så kommer det knappast att fortsätta, inte med stigande oljepriser och tilltagande klimatkris. Mycket troligt kommer vi att sakta men säkert få anpassa oss till ett mer lokalt, säsongsmässigt ätande. Och det är inget fel med det, snarare tvärtom. Det finns en helt annan matkvalitet i det traditionella ätandet, antagligen också mer näring i råvaror som inte har åkt runt i flera dagar innan de hamnar på våra matbord.

Det blir också ett annat sätt att laga mat, mer matlagning från grunden med riktiga råvaror och betydligt färre hel- och halvfabrikat (som inte är särskilt miljömässigt lyckade). Det tar längre tid att laga sådan mat, inte alltid, men ofta. Men då får det ta tid! Mat är gott och viktigt, alldeles för viktigt (och roligt!) för att vi ska överlåta det till livsmedelsindustrin. Antagligen skulle de flesta av oss må väldigt bra av att skippa en och annan "aktivitet" och i stället lägga den tiden på att laga mat. Med tanke på att "aktiviteter" ofta innebär bilkörning, skulle vi spara en och annan liter bensin också.

Men för att ett mer lokalt ätande ska fungera så måste vi få tillgång till de lokala råvarorna, också i den vanliga lilla livsmedelsbutiken. Vi behöver kortare transporter, en mycket mer decentraliserad hantering av råvaror och större möjligheter för butikerna att ta in produkter direkt från odlarna. Frågan är om vi inte behöver en ny folkrörelse för den goda, närproducerade maten?