Ta makten över maten!

Sharons blogginlägg om mat och demokrati fick mig att börja fundera på vem som egentligen har makten över vad vi stoppar i oss. Är det du själv eller någon annan som bestämmer vad som ska stå på matbordet? Hur fria är vi, när vi är beroende av livsmedelsindutrin för att få vårt dagliga bröd? En livsmedelsindustri som prånglar ut den ena produkten mer märklig än den andra och försöker få oss att tro att det är MAT (läs innehållsförteckningen på nästan vilken förpackad matprodukt som helst - vill du äta den sen?).

Det enda sättet att VERKLIGEN stå fri i förhållande till livsmedelsindustrin är förstås att producera sin egen mat. Det är möjligt för många, men naturligtvis inte alla. Lite svårt om man bor i en lägenhet i stan (fast det finns ju odlingslotter). Men varje egenodlad potatis, kryddplanta på fönsterbrädet, lingonsylt av egenplockade bär och kantarell i svampkorgen är lite av en självständighetsförklaring.

Man kunde önska att det fanns fler möjligheter att skaffa bra mat för den som inte kan odla själv, eller föda upp köttdjur. Att varje livsmedelsbutik hade frukt och grönt från lokala odlare. Att det var lättare att köpa kött direkt från uppfödaren. Att det fanns gott om gårdsbutiker och lokala grönsakshandlare på torgen. Att man kunde avskaffa alla mellanled och "förädling" av mat, som ofta bara innebär att man fördärvar en bra råvara (det finns förstås lysande undantag - goda charkuterier t.ex. Eller ost).

Riktigt fri blir man den dag man kan spara och ta tillvara överskottet så att man har mat hemma också de dagar och tider det är svårt att få tag på bra mat. Bor man i eget hus har man möjlighet att ha flera frysar, man kanske har ett stort skafferi eller t.o.m. matkällare. I moderna lägenheter är allt detta bortrationaliserat. Men en frigolit-isolerarad låda på balkongen för potatis och rotfrukter kunde man kanske ha? Eller varför inte bygga hus med rejäla matkällare till varje lägenhet?

Det behövs förstås också kunskap om hur man tar vara på mat. Recept på sylt och inläggningar finns i de flesta baskokböcker. Men där står sällan hur man kokar in frukt och grönt, hur man torkar kött eller saltar in mat. Gamla kunskaper som är på väg bort. Eller – är vi på väg att få en renässans för den ädla konsten att producera och ta vara på sin egen mat? Man kunde ju hoppas...

Sparris!

Hurra, jag har fått en sparrissäng :-)) Det har jag velat ha i åratal, mest för att det är så gott med sparris, men så är det på något sätt en rolig grej också. Och perenna grönsaker är aldrig fel. Så nu har jag en smal bädd i kanten av köksträdgården med 7 sparrisplantor, inte så många, men det går ju att utöka.

Det är lite pyssel med att anlägga en sparrissäng. Först ska man gräva ett rejält dike på en 30–40 cm, plocka bort sten och ogräsrötter och bottna med gödsel och lite jord. Sen ska man sätta plantorna i diket och fylla på med jord så det täcks. Vartefter som skotten växer fyller man på mera jord tills man är uppe på rätt nivå. Och så fär man inte plocka ett endaste litet skott förrän tredje året! Definitivt ett långtidsprojekt, men också ett sätt att ännu tydligare markera för sig själv att "nu ska vi stanna här". Inget mer flyttande om vi inte blir absolut tvungna av nåt närmast katastrofartat skäl!!

Samma sak gäller för skogsträdgården också – det kommer att ta åratal innan det blir som vi har tänkt och just nu är det bara ett antal spridda buskar, ett potatisland, en massa tidningspapper och täckmassa och framför allt en massa planer. Men om tio år så...

Sparrissängen är ett resultat av gårdagens utflykt till Rångedala utanför Borås, en av mina favvo-plantskolor. Vi köpte också en björnbärsplanta, ytterligare en svartvinbärsplanta och så två rosa luktpioner och tre regnbågslupiner, bara til lyst.

Dagens mat: hembakade pitabröd på dinkel, välkryddad fräst köttfärs (lamm+kalkon), tsatsiki, tahinisås och blandade grönsaker.

Dagens fika: en kaka med årets första rabarber, den står i ugnen och luktar gott!

Skogsträdgård i vardande

I höstas köpte vi till en bit mark (ung. ett kvarts tunnland) som delvis ska bli en skogsträdgård, där ätbara växter ska växa i en skogsdunge-liknande miljö med en liten glänta för ljuskrävande växter. Ytan framför träden är gammal åkermark och här håller vi på att ta upp nya köksland.


Under täcket växer årets sättpotatis och i den lilla drivbänken med fiberduk frodas diverse bladgrönt. Intill potatislanden ska det också bli plats för rosenbönor. Mer yta orkar vi nog inte ta upp i år, men här finns potential för rejäla husbehovsodlingar. Fåren är grannens.


Idag växer mest björk på ytan och det mesta av den ska få vara kvar. Men vi har röjt sly och tagit ner några björkar och här blir så småningom fruktträd.


En nyplanterad vinbärsbuske i vitsippehavet. Här är vi i skarven mellan björkdungen och den gamla åkermarken och här ska det växa diverse buskar - bärbuskar och kanske nyponrosor. För att dämpa kvickroten så täcker vi med tidningspapper runt nyplanteringarna. Ett alternativ hade varit svart plast.


Blåbärsbuskar intill ett stenröse. Här ska vi också sätta björnbär. De växer inte vilt här, det är inte riktigt rätt klimat, men vi chansar på att röset ger lite extra lä och värme så de klarar sig.

Mycket nu...

... hur mycket som helst att göra och båda sambon och jag har drabbats av nånsorts trist förkylning som gör en trött och seg i hela kroppen. Det går trögt att jobba i trädgården. Men nu har i alla fall det mesta av sättpotatisen kommit i jorden. Vi har satt Solist (tidig), Maria (lite senare) och lite Blå Kongo, bara för att det är kul med blå potatis.

I det här fantastiska vädret gror det bra i landen och nästan allt jag sått hittills har börjat komma upp: gråärter, bondbönor, palsternackor, lök av olika slag, spenat, asiatiska blad. Morötter och sockerärter låter ännu vänta på sig. liksom gul- och rödbetor som jag sådde igår. Gulbetor är förresten väldigt gott, lite mildare och sötare i smaken än rödbetor, goda att äta råa eller ugnsbaka.

Inomhus växer tomatplantor, broccoli och knölfänkål. Snart dags att så squash och pumpa. Det är den här tiden på året då det är så knökfullt med krukor och pluggbrätten överallt så man knappt har plats att vända sig. Vill ha ett växthus att sätta ut eländet i!!

Sen har Vattenfall varit här och tagit ned en stor björk som hängde på sniskan efter alla stormar och hotade att trilla över en elledning. Så nu har vi ved för ett bra tag framöver - men väääldigt mycket att såga och hugga, Man blir lite sugen på att köpa en motorsåg, även om vi har sagt att vi ska försöka sköta vedhanteringen för hand...

Dagens mat: ugnsgrillade lammrevben, klyftpotatis, tsatsiki, morotsstavar

SJ, SJ, gamle vän...

Nej, det här inlägget är inte en klagoskrift över försenade tåg eller något allmänt SJ-gnäll. Det är en hyllning till alla märkliga järnvägar man inte visste fanns. Södra Sverige genomkorsas av en rad mer eller mindre okända järnvägar, ett minne från tiden före de stora nedläggningarna av banor och stationer, från den tid när tåget ofta var det bästa alternativet för den som skulle resa, oavsett om det var långt eller kort. Längs enkelspåriga, slingrande järnvägar från anno dazumal tuffar det fram tåg under poetiska namn som Vättertåg, Krösatåg, Kinnekulletåg och Viskadalsbanan. Bakom de här Bullerbydoftande namnen döljer sig dessvärre gamla skruttiga obekväma tågsätt som borde skrotats, eller åtminstone helrenoverats för länge sedan, ofta utan någon möjlighet att köpa något att äta eller dricka.

Dessutom stannar de överallt – varje mjölkpall en station. Med de här tågen pendlar folk till jobb och skolor, hälsar på kompisar och åker hem över helgen. De befolkas dessutom stundtals av folk som har bosatt sig lite avigt, men ändå reser mycket i jobbet och behöver ta sig till någon av stambanorna (typ undertecknad, som skriver detta på tåget mellan Falköping och Alingsås). Det är ofta rätt gott om folk på tågen och det är alldeles uppenbart att de fyller sin funktion – att frakta folk från A till B (med ett byte i Herrljunga) och att vara ett alternativ till att köra bil. Till skillnad från diverse X2000-tåg så kommer de dessutom nästan alltid fram i tid.

De här gamla banorna går dessutom ofta genom vackra landskap och man får sig en sympatisk dos svensk geografi till livs när man åker dem, till skillnad från de moderna bansträckningarna, djupt nedskurna i marken eller i tunnlar, där man inte har en aning om var man befinner sig. Man kan ta sig en funderare på hur det var när järnvägen var alldeles ny för knappt 150 år sedan och hur den omformade landskapet. Hela städer och samhällen växte fram där spåren drogs. Och det drogs massor av spår – de banor som finns kvar idag är ju bara en bråkdel av alla järnvägar som en gång funnits.

Men. Det är inte särskilt bekvämt. Det går förtvivlat långsamt. Och det ÄR irriterande att inte kunna köpa sig en kopp kaffe eller en macka – det är ju inte alltid man har möjlighet att ta med sig matsäck.

Om jag finge önska mig något av SJ och Banverket så är det: Rusta upp de här gamla banorna så gott det går! Kör snabbare tåg vissa avgångar, för oss som åker långt, och behåll ”mjölkpallstågen” för dem som åker korta sträckor! Lägg inte ned några stationer – öppna nya! Sätt in moderna tågsätt med fika-automater!

De här tågen är både en kulturskatt och ett modernt, klimatvänligt sätt att resa. Behåll dem – men gör något åt dem!

Äta lokalt – kött eller veg?

Mat igår: gråärtsoppa med hemsaltat fläsk.
Mat idag: lammburgare grillade på vår gratisgrill och potatissallad med piplök från trädgården.
Kvällsmat idag: brödpudding med sylt (inte hälsokost direkt, men gott! och det gamla brödet går åt)

När jag tittar på vad vi ätit i vinter under det här äta-lokalt-försöket så blir det tydligt hur mycket kött vi äter. Samtidigt så talar många om att vi borde äta mindre kött för att minska utsläppen av växthusgaser. Inte bara för att korna rapar metan, utan för att den konventionella djurhållningen slukar mycket bränsle, importerat kraftfoder etc.

Vi kan väl kanske försvara vårt eget köttätande med att vi köper närproducerat ekologiskt kött som inte alls ger samma klimatpåverkan. Men den sortens kött är inte helt lätt att få tag i och det kan vara rättså dyrt, i alla fall i livsmedelsbutiken. Djur som mest går på naturbete växer långsammare och ger mindre utdelning än de konventionellt uppfödda (men köttet blir hemskt mycket godare och djuren mår bättre). Skulle vi helt skrota "industri-djurhållningen" skulle det antagligen bli mindre kött till var och en, om vi inte föder upp det själva. Även i en villaträdgård kan man hålla höns eller kaniner – men skulle vi klara av att slakta "gulliga" kaniner för att få kött? Och vem kan nacka en höna idag, eller laga till den så den blir god?

(En del människor kan och klarar förstås det alldeles utmärkt. Och med tilltagande klimatkris är det inte alls omöjligt att vi måste fixa en del av vårt kött själva om vi vill ha något. Även om det innebär att slakta gulliga kaniner.)

Är lösningen att äta mer vegetariskt? Ja, det kan det vara, om man håller sig till närodlad mat. Problemet är att mycket vegetarisk mat idag bygger på soja i en massa olika former och på många importerade grönsaker, bönor och linser. Det är – ur klimatsynpunkt – knappast något lysande alternativ till köttätande.

Kan man äta enbart inhemsk vegetarisk mat? Ja – om man har bra metoder för att spara sommarens överflöd så att man klarar vintern och våren, forna tiders hungerperiod innan åkrar och kålgårdar gav mat igen. Med mjölkprodukter har man knappast några problem med att klara proteinet. Vill man inte ha mjölk så får man ta till de inhemska baljväxterna. Bondbönor, gråärter, gula ärter, bruna bönor ligger väl kanske närmast till hands (fast man lär kunna odla sojabönor i Sydsverige).

I nummer 4/04 av tidningen Åter finns det en intressant artikel om att odla vegankost så att man blir självförsörjande. Artikeln bygger på försök som gjorts på Sveriges Lantbruksuniversitet. Ett av resultaten var att man på bördig jord kan klara en persons årsbehov av vegankost på 800 m2. En familj med en hyfsad stor trädgård skulle alltså kunna odla all sin mat själva och klara sitt näringsbehov helt utan animaliska produkter. Det man odlade var baljväxter, potatis och rotfrukter, spannmål (det gick inte så bra), grönsaker, frukt och bäroch oljeväxter (t.ex. solrosor). Onekligen intressant!

Veggis-mat hemma hos oss blir det en hel del på sommaren. Ofta sallader eller bara en massa olika slags grönsaker med nån god dressing till. Fransk potatissallad (med olja/vinäger) älskas av alla. Hembakat bröd och/eller potatis står för mättnaden. Ost eller yoghurt (tsatsiki, dressing) ger protein. Vintertid är det knepigare. Soppor går alltid ned. En favorit är purjo- och potatissoppa. Pasta med tomatsås (fast då blir det lätt en massa importerade råvaror). Ugnsbakade rotfrukter. Och nästan allt går ned med vitlöksbröd till :-)

Mera trädgård

Med tanke på vädret blev det trädgårdspyssel idag också, utöver storstädning och dito handling. En svartvinbärsbuske och en rabarberplanta har inköpts, vinbärsbusken planterade vi i den blivande skogsträdgården. Jag har också sått morötter och satt mera gullök. Snart ska jag så sockerärter och spritärter, men det finns några land att rensa färdigt först...

Dagens mat: helstekt lammsadel med potatisgratäng och sockerärter (egna, ur frysen).

Dagens loppisfynd: fyra kaffekoppar med sockerskål från Deco Helsingborg (50/60-tal) och sex djupa tallrikar Old Höganäs. Vi gillar det här lite rustika 50–60-talsporslinet och det går att köpa för en spottstyver på loppis. Verkar som det inte är så många andra som gillar det, kanske ligger det lite för nära i tid?

Sol, +15. Fantastisk dag! Vi har rensat och rensat i köksträdgården idag. I höstas slarvade vi rejält med rensningen och det straffar sig nu: massor av ogräs; revsmörblomma, nässlor, maskrosor, rölleka.

Jag har sått majrova och kålrot, en rad av vardera till att börja med. Majrovor har vi odlat tidigare, det är gott och lättodlat. Man kan äta dem som råkost eller woka i tunna skivor. Smakar som en mildare och sprödare variant av kålrot. Kålrot har vi aldrig odlat, men lyckas det vore det kul. Lite variation i rotfruktsätandet, hittills har vi bara odlat morötter, palsternackor och rödbetor. Och rotmos är ju väldigt gott... Det verkar som om några av palsternackorna jag sådde i månadsskiftet har börjat gro, eller så är det rädisorna jag sådde i samma rad. Något litet grönt är det i alla fall.

Det är märkligt tidigt på året, både att det går att rensa och så. Nu har vi ju upphöjda bäddar, så de blir torrare och lite varmare än "vanliga" land. Men ändå... vid den här tiden förra året gick det inte att göra någonting, det var blött, kladdigt och t.o.m. lite tjäle kvar. Vi kunde inte köra ut kompost, för den var frusen i mitten! Och idag var det nästan sommar...

Det gror! – och ett lästips

Sådde diverse "gröna blad" – spenat och asiater den 30 mars och det har faktiskt grott, trots regn, snö och kyla de senaste dagarna. Då har det legat under fiberduk, som höjer temperaturen ett par grader. Även gullöken har börjat växa. Fortsätter det såhär blir det snart något färskt att äta!

Myntan, som varit lite tveksam ett par år, har börjat skjuta skott hejvilt. Färskt mintte snart!

Lästips: en intressant intervju med Richard Heinberg, en av de ledande i den amerikanska Peak Oil-rörelsen, om jordbruk och matförsörjning i en ganska snar framtid när vi har betydligt sämre tillgång på fossila bränslen och konstgödsel. Mer hoppfullt än det låter - med ekologiska odlingsmetoder och mycket fler människor sysselsatta med matproduktion än idag finns det goda möjligheter att undvika svält. Men vi kommer nog att få göra potatisland av många gräsmattor...

Dagens mat: lammgryta med ugnsbakade rotfrukter i tunna skivor, nästan som chips. Mycket gott!

Klimatet i framtiden

På SMHI:s hemsida hittade jag den här intressanta länken om hur klimatet kan komma att förändras i olika delar i Sverige med den uppvärmning som pågår nu. Tänkvärt och lite läskigt, jag menar visst vore det trevligt att få skånsk klimatzon i Sjuhäradsbygden - men till vilket pris??

Sådd och skogsträdgård

Vädret är fortfarande bra, även om det är lite kallare. Jordtemperaturen ligger kring 4 grader på morgonen men stiger under dagen. Idag har vi planterat två buskar med amerikanska blåbär. Det finns visserligen gott om blåbär i skogen, men det är kul med egna också. Och de amerikanska är helt annorlunda än våra inhemska, större och med delvis annorlunda smak. De två buskarna är första steget till vår planerade skogsträdgård, en björkdunge på gammal åkermark, där vi ska glesa ut bland björkarna och i stället ha fruktträd och bärbuskar. Två björkar hann vi ta ned idag, mer blir det inte i år. Där vi sätter nya träd och buskar så marktäcker vi med tidningar ett rejält stycke runt om för att kväva ogräs och annan skräpvegetation. Sen bygger vi vidare på de rensade partierna med nya träd/buskar och mer marktäckning. Det här är helt och håller på nybörjarstadiet, så vi får se hur det går. Fortsättning följer...

Idag har vi också sått gråärter, bondbönor och palsternacka och satt gul lök. Håller vädret sig så blir det morötter, ärter och mera lök om några dagar. Nu ska yngste sonen och jag åka till Stockholm och turista över påsken :-)

Lägesrapport – trädgård och mat

Inte mycket tid att blogga nu... trädgården har högsta prioritet så länge det här vädret fortsätter. Kampen mot revsmörblomma, kvickrot och maskrosor går vidare. Ingen sådd idag, det är bara 3–4 grader i jorden på morgonen och även om det stiger under dagen så känns det lite chansartat att så. Men om vädret fortsätter så blir det sådd av gråärter och palsternacka + lite mer sättlök om några dagar.

Dagens mat: sejfilé i ugnen med lite vitt vin, grädde och färska kryddörter från trädgården. Kokt potatis och vaxbönor (egenkonserverade). Sej kan väl knappast betraktas som närproducerat, men vi blev så sugna på fisk. Ska vi ha lokal fisk så får vi fånga själva, Och eftersom vi är bättre på att kasta bort drag än på att få fisk så blir det just inget...

Dagens fika: äppelpaj gjord på färdig pajfyllning som jag gjorde i höstas när vi fick en massa fallfrukt av en granne. Jag puttrade äppelklyftor med lite citronsaft, råsocker och kanel, lade på konserveringsburkar och steriliserade i 80 grader 20 min. Sen har det stått i matkällaren och det har hållt sig hur bra som helst, luktar färskt och gott när man öppnar burken. Behändigt att ha till hands när man blir fikasugen!

I trädgården hela dagen, i stort sett, röjer fjolårets land. Underbart att kunna starta så tidigt, i fjol kom våren så sent att det blev jättestressigt att få klart allting till sommaren. Nu kan vi gå och påta i lugn och ro. Idag fyllde jag en pallkrage med jord och sådde plocksallat och asiatiska blad under fiberduk. Lite som en drivbänk.

Dagens mat: tunnskurna revbensspjäll stekta i ugn med årets första kryddörter, klyftpotatis och palsternacka i ugnen, jordärtskockspuré, morötter.

Igår: stekt lammkorv (egengjord), potatis- och jordärtskocksmos, vitkålssallad.

Vet inte vad en näringsexpert skulle säga om vår mat, den vilar just nu väldigt tungt på kött, rotfrukter, potatis och kål. Men det färska gröna är på väg, idag kunde jag plocka några blad från trädgårdssyran, snart kan kan börja plocka in blandade "ogrässallader".

Dagens loppisfynd: en kaffekanna i Rörstrands Forma för 40:-

Trädgårdspyssel

Fantastisk dag idag! Jag har varit i trädgården hela dan, rensat ogräs, röjt i landen och bara njutit! Och så har jag faktiskt satt några rader med sättlök (gul och schalotten) och sått spenat, rucola och salladssenap. Det är minst två veckor tidigare än jag sått något år tidigare, men det är varmt och jorden är torr och fin, så varför inte? Alltihopa ligger under fiberduk, så kommer det frostnätter och dåligt väder har det en chans att klara sig ändå. Det ska bli intressant att se hur det går.

Lite av varje

Liten trädgårdsrapport: vårvärmen har satt fart på odlingslustarna och jag har börjat röja ett gammalt jordgubbsland och flytta plantor till ett nytt. Har också börjat hacka igenom kökslanden för att få bort allt ogräs som börjat spira. Eftersom vi täckodlar håller sig jorden ganska lucker och fin, så någon riktig djupgrävning behövs inte (landen blir ändå djupgrävda med några års mellanrum när vi har potatis och rotfrukter i dem). Men hacka ytskiktet för att få bort ogräs är svårt att komma ifrån. Borde gödsla här och var, men först måste jag tala vänligt med någon av byns hästägare om stallgödsel ;-) I fjol blev det gödslat med hönsgödsel, benmjöl, vedaska, färskt gräsklipp och kompost, utmärkt alltsammans, men det skulle inte skada med en dos hästskit... Har också grävt upp jordärtskockor och återplanterat de minsta. Skockor är något av det lättaste man kan odla, de bara växer och eftersom man alltid glömmer kvar några i jorden så kommer de tillbaka år efter år. Och så kan man skörda dem nu, när det knappt finns något annat färskt att äta.

Idag köpte jag fem påsar med sättlök, gul, röd och favoriten schalottenlök som blev väldigt bra i fjol. Hoppas kunna sätta dem snart om det här vädret fortsätter – idag var det +17 i skuggan!

Försöken att äta lokalt fortsätter efter lite fuskande i helgen. Ett av barnen fyllde år och valde wokade grönsaker med nudlar som födelsedagsmiddag – svårt att göra med lokala ingredienser såhär års. Så det fick bli ett litet avsteg. Nu är vi på banan igen. Dagens middag blev: helstekt kotlettrad (närproducerad gris), klyftpotatis, broccoli och jordärtskockor. Vitlökssmör för att pigga upp det hela. Broccolin delade jag i småbitar/buketter och stekte ihop med potatisen i ugnen en liten stund, det blev väldigt bra. Allt blev gott och uppskattat även av barnen.

Bett R World har en kul utmaning om lokalt ätande på sin blogg – kolla den!

Kunde inte sagt det bättre själv...

.. inte på långa vägar. Läs själva!

Bästa butiken?

Jag passerade Borås på väg till fältjobb igår och passade på att handla på Coop Forum. Bortsett från de direkt specialiserade eko-butikerna så är nog det en av de allra bästa om man vill ha tag på KRAV-mat. De är inte lika bra på närproducerat, men det finns en del. Mjölkprodukter från Falköpings mejeri och ett par sorters svenska äpplen, t.ex. Dessutom KRAV-ägg i rejäla förpackningar till anständigt pris, KRAV-sylt från Änglamark och Torfolk i Värmland och en del annat trevligt. En hel del KRAV-kött finns också. Värt ett besök om man är i Borås-trakten.

Däremot var det lite sorgligt i grönsaksdisken, men det är det ju överallt just nu. Massor med fräscha grönsaker, men nästan bara importerat. T.o.m. kålrötterna är importerade (från Tyskland). Odlar vi så lite kålrötter i Sverige att de inte räcker till? Köpte i alla fall rödbetor, vitkål och en massa äpplen.

KRAV eller närodlat?

Sonia P tog upp frågan om närodlat kontra ekologiskt i en kommentar häromdagen och jag tänkte att den tål att diskuteras lite mera. Vad "ska" man välja, vad är viktigast? Om man har en KRAV-märkt vara som är producerad längre bort och en icke-KRAV som är producerad i närheten? Vad väger tyngst - transportproblematiken med fossila bränslen och global uppvärmning eller problematiken kring konstgödning och bekämpningsmedel?? Jag har ingen aning, måste jag välja så blir det tillfälliga beslut för stunden. Inte särskilt genomtänkt, men inte 17 orkar man vara genomtänkt i mataffären en sen eftermiddag med hungriga barn! (jag är kass på att planera, så det blir betydligt fler impulsköp och snabba beslut i matbutiken än vad det borde vara...). Jag har nog trots allt en tendens att prioritera närheten, kanske för att koldioxid och klimatfrågor är så mycket på tapeten just nu - sånt smittar av sig. Och är det inte så att användningen av kemiska produkter minskar också i det konventionella jordbruket - eller är jag fel ute nu?.

Min dröm är förstås både-och. Närodlat OCH ekologiskt. D.v.s. våra egenproducerade grönsaker och sånt vi köper här i närheten och vet är ekologiskt. Men som det är just nu så är det bara en begränsad del av vårt ätande som uppfyller båda kraven. Dock har vi en stor tomt och bygger ut köksträdgården vartefter, så det blir en allt större andel eget :-)

Problemet är kanske mer akut för den som bor i stan och har svårt att odla själv. Å andra sidan finns det oanade möjligheter där också. Titta här vad man kan göra på ett hustak!

Liten trädgårdsrapport

Idag har det varit ett bedrövligt väder! Regn, hagel och snö om vartannat, blåsigt och så dessemellan glimtar av sol så man vågat sticka ut näsan lite. Men krokus och snödroppar blommar och de första (och sista) livstecknen syns i köksträdgården.

De sista är några övervintrade palsternackor som fortfarande är fräscha och fina. Idag hittade jag också några persiljerötter som glömts kvar i höstas. De verkar OK, ska testa till middag idag.

De första livstecknen är annars lite piplök som sticker upp försiktiga strån, trädgårdssyran med små gröna blad, persilja från i fjol, citronmeliss som har pyttesmå blad och så rabarbern som skjuter bulliga fina skott. Det finns hopp om livet och våren i alla fall :-))

Middag ikväll: ugnsstekt kalkonlår, ugnsbakade palsternackor och persiljerötter, potatismos, lingonsylt.

Handla lokalt – mwahahaaa

Eller man borde inte skratta, snarare gråta. Gjorde helgens mathandling i vår lokala medelstora Hemköp-butik, som vanligt med intentionen att köpa så närodlat som möjligt. Det gick inget vidare...

Grönsaksdisken är en katastrof. Jag hittade blomkål, morötter och gurka som inte var importerade. Exakt var i Sverige de odlats var inte helt uppenbart, dock. Nånting säger mig att det iaf är ngnstans i södra Sverige, så det får väl vara någotsånär OK.

Frukten blev svenska äpplen och så en kompromiss med apelsiner och bananer. Som sagt, frukt är svårt att vara utan...

Mjöl, svenskt, OK. Även här är det oklart var det odlats.

I mjölkdisken är ju det mesta svenskt, men på sedvanligt Arla-vis får man inte veta hur långt mjölken färdats från kossa till mejeri till butik. Det finns ju några lokala, mindre mejerier i Västsverige, men de kommer inte in i vår butik. Dåligt!

Ägg - KRAV-äggen kommer från Roslagen. I övrigt finns bara "industri-ägg".

Honung - från vårt eget riktnummerområde. Dagens bästa lokala köp!

SIA-glass från Slöinge utanför Falkenberg, lokal produktion men varifrån råvarorna kommer är lite oklart.

Inget kött eller fisk idag, det finns i frysen härhemma.

Rätt deprimerande alltså, både utbudet i sig och att det är så svårt att få veta var maten EGENTLIGEN kommr ifrån. Hade jag varit riktigt noga skulle jag kommit ut ur butiken med en burk honung och inte så värst mycket mera. Alternativet är att åka runt till gårdsbutiker och handla. Men då har vi det där med onödig bilkörning, utöver att det tar tid. Och jag VILL kunna handla lokal mat i hemma-butiken, varför ska det vara så förbaskat svårt!?

Dagens VARFÖR???: Färdigkokta rödbetor, inplastade, från Spanien. Alla kommentarer överflödiga..

Dagens mat: till lunch omelett med lök och potatis, till middag currygryta på lammbog och till detta något med blomkål och hemgjord squash-pickles. Funderar på att baka naan-bröd, men barnen kommer antagligen att ropa på ris... (curry är ju inte precis lokalt, men vi har ett antal öppnade burkar med currypasta och chutney som behöver användas innan de blir dåliga)

Boktips

Ett par böcker som inspirerat mig i mitt trädgårdsodlande:

Toby Hemenway: Gaia's Garden. A Guide to Home-Scale Permaculture
Patrick Whitefield: The Earth Care Manual. A Permaculture Handbook for Temperate Climates

Det här är inga traditionella trädgårdsböcker. De tar ett helhetsgrepp på detta med odling, miljö, försörjning, resurser, boende o.s.v. – det som kallas permakultur. Samtidigt får man gott om handfasta tips på hur man kan anlägga en trädgård för att få ut maximalt av den med minimalt med resurser och ansträngning. Gaia's Garden är skriven för amerikanska förhållanden, vilket betyder att man inte direkt kan överföra sorter och sånt till svenska trädgårdar. The Earth Care Manual – för övrigt en riktig tegelsten med sina drygt 450 sidor – är skriven för brittiska förhållanden och betydligt mer användbar. Men båda böckerna är fantastiska inspirationskällor.

Permakultur som idé och koncept är för övrigt värt en egen diskussion - men det tar vi en annan gång. Kolla
http://www.holon.se/folke/lectures/permacult/permakultur_sv.shtml under tiden

Köpstopp - en ny trend

Något sprider sig – en ny folkrörelse? Fler och fler människor väljer att under en viss tidsperiod avstå från att handla något utom mat (och sånt som är helt nödvändigt). Bortsett från att det är lite oklart vad som är "nödvändigt" utöver mat (jag antar man får sätta sina egna gränser) så gillar jag det här! Ett sådär lite lagom subversivt sätt att utmana konsumtionssamhället och dito hysterin. Kolla in den här bloggen, här finns mycket att läsa vidare om köpstopp

http://notbuying.blogspot.com/

Frågan är vad som händer om detta skulle sprida sig på allvar. Hur många människor behövs för att göra skillnad, för att få bort en del av alla fullständigt urfåniga och meningslösa pryttlar som omger oss?

Själv orkar jag inte binda upp mig vid något köpstopps-löfte just nu. Men jag hejar på alla som gör det. Jag kämpar med att få flyt på äta-lokalt-grejen. Mat idag: panerad sej ("fiskpinnar"), potatis, morötter, egeninlagda grönsakspickles. Hemrörd majonnäs – fettbomb men gott! Får väl kompensera med trädgårdsjobb till helgen...

1800-talet har aldrig varit större...

... än i dagens alternativsväng. Och jag talar inte om mode. Bläddrar i gamla nummer av Åter och hittar sida upp och sida ned med artiklar och annonser om "gammaldags" redskap. Det goda livet ska förverkligas utan el och fossila bränslen men med hästdragna redskap, vedspisar, fotogenlampor och en massa andra pryttlar som härrör från sekelskiftet 1900, plus/minus några decennier.

Aldrig hade så många svenskar varit sysselsatta med jordbruk som då och aldrig hade så mycket jord legat under plogen. Sen kom krigen, industrialiseringen nådde nya höjder, det moderna samhället gjorde sitt intåg och landsbygden blev bensin- och dieseldriven – både redskapen och de fordon som behövdes för att ta sig därifrån när man flyttade till staden.

Vår sörgårds/bullerbyromantiska bild av det gammaldags livet på landet speglar en egentligen ganska speciell epok. En epok som i högsta grad var präglad av 1800-talets intensiva industrialisering. För alla de här järnplogarna, självbindarna, separatorerna och järnspisarna är industriprodukter. Tillverkade i våldsamt hälso- och miljöskadliga fabriker som drevs med kol- eller vattenkraft. Av män, kvinnor och barn som slet för slavlöner. En viss kontrast till Bullerbyn, inte sant?

Men vad hade man dessförinnan? Trä! Plogar och årder i trä med en järnbill som vårdades ömt. Spadar och hackor i trä med en järnskoning nedtill. Allt, nästan, i trä med ett litet inslag av det dyra, handsmidda järnet. Och man odlade betydligt mindre arealer än under det nyodlingsintensiva sena 1800-talet.

Det är kanske inte så märkligt att just sekelskiftet 1900 fått en sådan genomslagskraft. Knappast någon tidsperiod efter inlandsisen har omformat landskapet på samma sätt - det strukturer vi ser omkring oss idag på landsbygden är nästan alltid från 1800-talets andra hälft eller något senare (är de äldre får de status av kulturmiljöer och vårdas ömt).

Men det tål att funderas kring en smula. Vilken slags teknik vill vi ha i ett framtida resurssnålt samhälle? Vad är hållbart i det långa loppet? Vill vi driva stora rationella jordbruk, halvstora med hästredskap eller ska vi alla odla lite mat med hacka och spade där hemma? Och även om vi löser en del av energiproblemen med hand-, häst- och oxkraft så återstår ju själva redskapen. Nu finns det fortfarande mängder med gamla redskap runtom i ladorna som kan fixas till och användas ett tag till. Men de håller ju inte i evighet - vad ska vi ha sedan? Om vi ska nytillverka redskap kommer vi att behöva industrier - men hur ska de drivas. Och varifrån tar vi järnet – ska vi återuppliva urgamla tekniker att utnyttja myrmalm och rödjord.

Börjar man nysta i en sådan här problematik så blir det till slut ganska skruvat och tillspetsat. Men det tål att tänkas på – hur medveten och alternativ man än anser sig vara så finns det en massa saker man bara inte "ser".

Äta lokalt - lägesrapport

I försöken att något lite minska familjens ekologiska fotavtryck försöker vi äta lokalt, d.v.s. undvika mat som åkt långa sträckor innan den hamnar på matbordet. Det går lite sådär, det blir en hel del kompromisser. Såhär års är definitivt den värsta tiden att försöka hitta lokalproducerat i butikerna. Mjölkprodukter och spannmålsmat går ju rätt bra. I grönsaksdisken finns det potatis, lök, morötter, vitkål och några förskrämda träiga rotfrukter. Gissa om vi är trötta på rårivna morötter och vitkålssallad... Potatis går ju alltid ned, men det börjar bli svårt att hitta KRAV-potatis. Och barnen ropar efter ris och pasta. Har man tur finns det svenska äpplen, annars blir det ingen frukt - eller en kompromiss med importerad (det blir det senare, frukt är svårt att vara utan).. Hemma i frysen finns det några enstaka påsar kvar med ärter och bönor från i somras, men det är snart slut. Och då dröjer det flera månader innan vi kan plocka nåt nytt.

I köttdisken finns bara mamma Scan eller brasilianskt kött, ingetdera särskilt lockande. Som tur är har vi lamm, gris och lite kalkon från närområdet i frysen. Matkällaren börjar bli tom, någon enstaka syltburk, lite konserverade bönor, pickles och ättiksgurka är det enda som finns där.

Skulle vi bara äta hemodlat/lokalproducerat skulle vi förvisso inte svälta, men det skulle bli ruggigt trist och ensidigt. Å andra sidan är det väl så det är för de flesta i världen (och här hos oss också för bara ett par generationer sedan). Man har ett ganska litet antal basvaror som man äter dagligen (typ bröd. gröt, mjölk och potatis i vår kultur) med små tillägg av annat. Och så en massa speciella rätter till fest, några få gånger per år.

Det är kanske just det man ska sträva efter, bygga vardagsmaten på några få lättillgängliga råvaror - men vi är ju så himla bortskämda med ständig variation. Det är svårt att uppskatta basmaten efter förtjänst. Och eftersom vi inte gör det, så blir utbudet därefter. I vår lilla livsmedelsbutik finns det femtielva sorters tomater från olika delar av världen - men försök hitta en kålrot som inte är träig! Nånstans har vi tappat kunskapen om vår inhemska mat. Det är inte bara trist, det kan bli förödande om vi på sikt måste minska drastiskt på importmaten. Hur kommer vi att må om vi inte kan laga god mat av det som finns hemmavid?

Fast än så länge är det onekligen lite av veckans i-landsproblem - på ett sätt. Och samtidigt inte.

Igår åt vi: kokt hemrimmad fläsklägg, potatismos och ugnsbakade palsternackor. Idag blir det hamburgare på lammfärs och hembakat bröd, vitkålssallad (igen!) hemgjord grönsakpickles, gurka, lök + senap/ketchup etc.

Och hjälp vad jag längtar till sommaren och färska grönsaker från trädgården!! Men igår plockade vi in lite piplök som börjat skjuta skott - det var gott!

Mer lästips

Fortsättning på länken från i onsdags:
http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=349&Itemid=57

Här anar vi våren, snödropparna är nästan utslagna och det är milt i luften, om än lite gråmulet. Nu ska det bli en solig vecka, om SMHI har rätt!

Hästmannen, bonderomantik och freak shows

Jag såg filmen om Hästmannen häromdagen. Av någon lustig slump läste jag strax dessförinnen boken om den siste bonden på Tämmesboda. Det är ungefär samma upplägg, ett (eller ett par) original på en gammal gård med få eller inga moderna bekvämligheter. De lever sitt liv som för 50–100 år sedan, brukar gården med häst, lever enkelt, har lite djur etc.

Det finns ju en hel rad böcker och filmer på samma tema, jag tror det började med Dan Korns böcker redan på 80-talet (var det väl?) och sen har det bara fortsatt. Uppenbarligen är det en lukrativ genre, både förlag, författare och fotografer kan tjäna en slant på skäggiga original, vackra gamla hagmarker, potatisupptagning i höstdimma och kossor i motljus.

Samtidigt är det något vagt olustigt över det hela. När jag såg Hästmannen blev jag såklart också fascinerad av hans livsöde och de vackra bilderna. Men jag blev också en smula illa till mods och än mer så efteråt av alla överentusiastiska kommentarer från folk i omgivningen.

Det känns som om ett antal människor med i och för sig intressanta (men också delvis tragiska) livsöden utnyttjas för att vi ska få en stunds verklighetsflykt och känna oss lite bättre till mods. Som en slags freak show där vi båda kan förfasa oss och drömma oss tillbaka till ett förflutet som vi bara har mycket vaga och väldigt överromantiska föreställningar om.

Vad är det vi beundrar? Att någon går sina egna vägar, på tvärs mot den moderna strömfåran? Det hårda arbetet? Frånvaron av bekvämligheter? Den nära kontakten med djur, natur och årstidsväxlingar? Ett liv utan löneslavande? Försöker vi förtvivlat skapa någonslags mål och mening i våra egna trista liv genom att beundra andras (iofs inget ovanligt!)? Ändå är det väl inte så många av oss som på allvar skulle vilja leva utan el, rinnande vatten och centralvärme någon längre tid (jag säger bara Gudrun...). Sen är det ju en annan sak att vi med tilltagande oljebrist och energikris kanske ändå kommer att få dra ned på moderniteterna, men det skulle bli en tuff omställning för många av oss!

Jag är lite rädd att det här idealiserandet, nästan helgonförklarandet, av gamla gubbar med vedspisar och fina hästar, men utan el och dusch, blir nåtslags ersättning för en verklig förändring. Vi känner oss bättre till mods en stund, sen återgår vi till våra vanliga resursslösande, stressade liv utan att något händer. Vi fortsätter att jobba för mycket, köra bil för mycket, handla för mycket, ha på tok för lite tid till oss själva och vår familj och allt det där.

Riktiga förändringar börjar ju som bekant med oss själva och våra närmaste, med konkreta handlingar och inte med verklighetsflykt via böcker och TV... Bonderomantik och freak shows leder just ingen vart.

Lästips

Jag orkar inte skriva nåt eget just nu. Men läs gärna den här listan:

http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=347&Itemid=57

(Nångång ska jag lära mig att göra såna där snygga länkar där man inte behöver skriva hela URL:en)

Orkar inte!

Egentligen skulle jag skrivit om en massa funderingar jag fick efter att ha sett Hästmannen på TV i söndags. Men jag orkar inte - jobbet suger musten ur mig och huvudet bara snurrar av trötthet och funderingar på vad jag egentligen vill göra och hur jag når dit... ber att få återkomma.

Rastlösa dagar

Nu anar man våren, det är tö och några plusgrader, fåglarna sjunger som tokiga och solen värmer i ansiktet när den väl tittar fram. Den lyser in i huset och avslöjar otvättade fönster och vinterns dammråttor, som fått växa i lugn och ro alldeles för länge. Med solen kommer den stora rastlösheten. Det går inte att sitta inomhus, det har vi gjort hela vintern, nu är det dags att gå ut och ta tag i saker och ting. Röja, plantera, anlägga nya trädgårdsland, heja på snödropparna, skyffla kompost, fälla några träd som står på fel plats, vadsomhelst bara man GÖR något.

Men ute är det slaskigt och dyngsurt överallt, gräsmattan går knappt att gå på, att gräva är inte att tänka på och det är tjäle i komposten! Det går knappast att göra nåt vettigt ute den närmaste månaden. Vänta, vänta, vänta... och sticka emellan med lite vedhuggning, så det är klart innan odlingssäsongen sätter igång. Men rastlösheten drar i kroppen som en växande oro...

Stress!

Om det är nån som tror att det är ett lugnt och stressfritt jobb att vara arkeolog så kan jag meddela att ni är helt fel ute! Att jobba med uppdragsarkeologi (såna grävningar som beror på exploateringar, typ vägbyggen och sånt) har under de senare åren blivit väldigt tufft. Det handlar väldigt lite om att gräva ut och forska och väldigt mycket om att skriva anbud, vinna anbud, slå knut på sig själv för att försöka pressa kostnader så mycket det går och ändå göra ett bra jobb (när man gräver ut en fornlämning så FÖRSTÖR man den - en utgrävning kan aldrig göras om. Ett visst ansvar, alltså).

Det handlar om att ansvara för 4-5-6 projekt samtidigt. Det handlar om deadlines, att snabbt och effektivt producera texter, tolkningar och bedömningar, räkna med att ständigt bli ifrågasatt och ständigt känna att man - hur mycket man än jobbar - alltid kunde gjort det ännu lite bättre. Om rapporter som blir skrivna i absolut sista minuten för att man hela tiden måsta ta sig an nya projekt och inte hinner avsluta de gamla. Det handlar om konkurrens med goda vänner och kolleger på andra arbetsplatser, om att hålla goda idéer hemliga för att vinna anbud. Och ett konstant dåligt samvete för att man inte ORKAR göra ett så bra jobb som man borde.

Det är ju inte vi som gräver som bestämmer vad som ska grävas, när det ska grävas, vad det får kosta och hur ambitiöst det ska vara. Länsstyrelsen bestämmer, vi gör jobbet. Och vi är alltså helt beroende av att länsstyrelsens tjänstemän fattar vettiga, genomtänkta beslut. Vilket de ofta inte har tid eller rätt kompetens för att göra.

Alltså vaknar man på nätterna och funderar på vad man har glömt för viktiga saker, man är konstant orolig för att inte göra ett tillräckligt bra jobb och det är så gott som omöjligt att koppla av jobbet även när man är ledig. Efter att ha diskuterat akuta projekt med ett par kolleger idag (på min lediga dag, jag jobbar 4 dar/vecka) så höll jag på att sortera rena kläder till barnen. De har varsin byrå och jag stod framför dem och insåg att jag plötsligt inte visste vilken byrå som var vilket barns!! Jag fick fundera en lång stund innan jag kunde lägga kläderna på rätt plats. Det kändes faktiskt ganska skrämmande. Stressymptom, eller??

Sen gick jag en promenad och blev lite lugnare - men hjälp, vad är det som händer i min hjärna egentligen???

Äntligen varmt!

Inomhus alltså. Ute är det gråslaskdimmigt med nånslags kladdig, moddig ursäkt för snö och ungefär så motbjudande det bara kan bli. I alla fall när man ska köra bil i eländet dagligdags. Lycka är en plogbil, åtföljd av en grusbil!!

I alla fall så har pelletsbrännaren krånglat ett bra tag och för några dagar sen lade den av helt och hållet. Vi har eldat med ved, men eftersom vi inte har någon ordentlig ack.tank så är det inte särskilt effektivt. Även om vi eldat rejält sent på kvällen har det ändå inte varit mer än 13 grader på morgonen vissa morgnar. Det är INTE kul. Och så inget varmvatten heller. Väldigt lagom kul att gå upp runt halvsex i ett iskallt hus, gå ned och tända i pannan, tända i braskaminen, försöka tvätta sig i kallvatten och sen hälla i sig en massa varmt te för att få upp lite värme (jo, teet är ju rätt trevligt, förstås!).

Nu är brännaren fixad och det är varmt i huset igen! Och massor av varmvatten!! Samtidigt är det ju kanske nånsorts mening med brännarkrångel, i alla fall lär man sig att uppskatta värmen och att den inte är helt självklar. Och man inser att man faktiskt överlever båda kalla morgnar och att tvätta sig i kallvatten. Även om jag absolut föredrar varmvatten!

Korvrecept

Nu är också fläskkorven avsmakad och det blev så bra så här kommer det korvrecept! Ursprunget till detta kommer från ett paket med fjälster, men jag har modifierat det lite vartefter. Smeten räcker till 4–5 meter fjälster, det beror hur hårt man stoppar dem. Man behöver en köttkvarn med ett korvhorn.

1000 gram ganska fett kött (eller magert kött med lite späck tillsatt)
5-6 dl vatten
½ dl potatismjöl
4 tsk salt
svart- eller vitpeppar
övriga kryddor efter smak

Mal köttet två gånger, andra gången med den finaste skivan. Blanda i de torra ingredienserna. Rör i vattnet lite i taget. Det blir en lös gegga, men det är som det ska. Sätt korvhornet på kvarnen, trä på fjälstret och stoppa korven försiktigt. Sno fjälstret, eller knyt bomullstråd om, så du får lagom långa korvar. Stoppa ganska löst, det ska vara lite sladdriga korvar, annars spricker de när du lagar till dem. Gnid in korven med lite salt och socker och låt ligga svalt under natten. Frys in eller laga till! Den kan antingen sjudas försiktigt eller stekas långsamt, gärna i ugnen.

Fläskkorv kryddar jag med kryddpeppar och lite kryddnejlika. Lammkorv med örtkryddor, eller spiskummin, eller vitlök, eller... jag tror man kan experimentera lite som man vill. Än så länge har jag inte lyckats göra någon sort som smakar illa, på sin höjd har jag kryddat för lite så det blir lite mesigt. Fast mesig korv kan ju lyfta med stark senap, så egentligen kan det inte bli särskilt fel :-)

Kött i massor!

Vi försöker så långt det är möjligt att köpa kött från uppfödare vi känner till, där djuren har haft det bra, och inte från djurindustrin. Genom ett antal sammanträffanden har det denna helg landat två lamm och en liten gris på vårt köksbord. Så jag har ägnat det mesta av min tid åt att stycka, skära, mala, salta in och göra korv. Massor av jobb (och mängder med disk...) men det blir väldigt gott när det väl är klart.

Det mesta av köttet hamnar i frysen. Men jag har lagt en skinka, läggen och sidfläsket i saltlake. Det är första gången jag prövar detta, så vi får se hur det blir. Jag har också gjort lammkorv, en variant med rosmarin och spiskummin och en med vitlök, chili och spiskummin. Båda blev goda, den senare blev bäst (den blev väääldigt god!). Idag ska jag göra fläskkorv med lite kryddpeppar i smeten.

Vi har ingen möjlighet att röka (d.v.s. vi har inte fått loss tummarna och byggt en länge planerad rök) så det blir kok- och stekkorv. Jag är sugen på att prova på att torka korv (typ salami) men jag har inte riktigt vågat prova. Är rädd att det ska bli oönskade bakterier och att alla ska bli magsjuka...

Askonsdag

Idag börjar fastan. 40 dagars fasta fram till påsk. Slut på semleätandet! Idag är det väl inte så många som håller på de gamla fastereglerna, men det kanske ändå finns anledning att fundera lite i fastetid. Reflektera en smula kring vårt enorma överflöd av mat och vad det får för konsekvenser. Spara lite pengar på att äta enklare några veckor och skänka dem till något vettigt.

Här snöar det hejvilt och det blir i alla fall inga spontana tripper till mataffären, idag blir det kylskåpsrensning.

Dagens dummaste

I mataffären finns körsbärstomater från Kamerun. Jag upprepar: Tomater. Från Kamerun. I Afrika. Det är vääääldigt långt bort...

Hur dumt är det att skicka tomater från Kamerun till Sverige??? I synnerhet som det produceras en hel del sådana i Europa. Varje liten tomatstackare måste ju kosta otroligt mängder koldioxidutsläpp. Eftersom de dessutom inte var så särskilt dyra kan man dra (minst) två slutsatser: Det är alldeles för billigt att förbruka fossila bränslen på dumheter. Någon stackars odlare har fått alldeles för lite betalt för sina tomater.

Det sägs ju att Tredje världen måste utveckla sin handel för att klara sig ur skuldfällor och annat elände. Det kanske är sant, åtminstone på kort sikt. Men på längre sikt är ju den här sortens handel fullkomligt orimlig. Bojkotta!

Och då har jag inte nämnt sockerärterna från Ghana...

Mat och klimat i Expressen

Skräpskvallerblaskan Expressen uppmärksammar klimat- och matfrågan. Mycket mer mainstream kan det knappast bli. Ska "äta lokalt" månne bli en ny folkrörelse? I alla fall ska de ha en artikelserie i ämnet.

http://www.expressen.se/index.jsp?a=885260

(För ordningens skull vill jag meddela att jag av princip inte läser Expressen .- men jag snubblade över löpsedeln ;-))

Vägra vara flexibel!

Jag har flyttat så många gånger att jag har slutat räkna dem. Med familjen som barn, som vuxen till jobb, kärlekar, eller bara för att prova något nytt. Ibland har jag flyttat från något, ibland till, ofta både-och. Av detta har jag lärt mig ett par viktiga saker: Man kan alltid flytta ifrån något. Sociala relationer (läs: människor) är alltid utbytbara.

Det är kunskaper jag egentligen velat vara utan. För jag tror inte att det är så. Samtidigt gör dessa insikter mig till en näranog perfekt modern samhällsmedborgare. Jag är FLEXIBEL, detta honnörsord som dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. De borgerliga arbetsmarknadspolitikerna mässar ”jobb, jobb, jobb” och då menar de att man ska vara beredd att flytta vartsomhelst och ta vilket jobb som helst. Vara flexibla.

Fel, fel, fel! För jag tror inte ett ögonblick att människor mår bra av att vara så förtvivlat flexibla. Okej, det finns en massa goda skäl att bryta upp och flytta någon annanstans. Det finns destruktiva relationer, omöjliga jobb och platser där man bara vantrivs. Och någonstans djupt i vår natur ligger en nyfikenhet på nya platser, nya möjligheter – annars hade vi inte spridit oss över hela jordklotet utan bott kvar någonstans i Afrika.

Samtidigt är vi beroende av stabila relationer (och då menar jag inte bara med en partner), av en förankring någonstans. En plätt på jorden där vi känner oss hemma, där vi har ett nätverk av människor som känner oss och vill oss väl. Som vi kan luta oss mot när tillvaron krånglar och som vi är beredda att hjälpa när det behövs. Ett fungerande lokalsamhälle, helt enkelt.

Nej, inte så enkelt. För om vi förväntas flytta stup i kvarten så kan vi aldrig bygga de där stabila lokalsamhällena. Vi får börja om från början på varje ny plats, allt blir flyktigt och rotlöst. Stabila lokalsamhällen är en viktig del av ett ekologiskt hållbart samhälle. Där finns möjligheten att byta varor och tjänster. Att byta sina egenodlade potatisar mot ägg från grannens höns. Att hjälpas att skjutsa barnen – eller hålla ett öga på dem när de tar sig till kompisar på cykelavstånd. Att få ett nedblåst träd till ved av grannen mot att man sågar upp och tar hand om det själv. Att låna ut ett elverk till samme grannes mamma när strömmen är borta i flera dagar. Där man känner barnens klasskompisar och deras föräldrar eftersom skolan har så få barn och alla bor i närheten. Och de är samma människor som man stöter på i affären, på biblioteket, i kyrkan. Och så vidare. Varor, tjänster, sociala kontakter hänger ihop och cirkulerar i ett litet område – resurssnålt och dessutom riktigt trevligt.

De här samhällena är ingen utopi, de existerar i högsta grad. Och de tål naturligtvis att folk flyttar ut och in – men bara till en gräns. När omflyttningen blir för stor växer rotlösheten och främlingsskapet. Och att flytta slukar resurser, allt från fossila bränslen till känslomässig ork.

Det finns alltså goda skäl att stanna kvar där man är. Att vårda relationerna till partner, familj, grannar, att göra det bästa av det hem man har, att försöka hitta ett nytt jobb i närheten om det man har är pest. Inte alltid lätt – det är jag den första att erkänna. Jag har haft min beskärda del av uppbrott, kraschade relationer, jobbyten, nya bostadsorter. Den som känner mig skulle tveklöst kunna säga att jag i högsta grad ägnar mig åt att kasta sten i glashus. Men för första gången har jag och min familj en egen plats på jorden, ett hus och ett knappt tunnland mark att slå oss till ro på. Här ska barnen få växa upp utan ständiga skol- och kompisbyten, här ska vi bygga upp prima odlingsjord i trädgården, här ska vi bygga de där viktiga sociala nätverken, här ska vi kunna trivas utan att ständigt känna behovet av att åka någon annan stans. Naivt? En utopi? Ja, kanske. Kom igen om ett decennium eller två, så får vi se. Men vi är i alla fall på väg! Och jag tänker inte vara så j-a flexibel längre.

Göra om kläder - länktips!

Varning!! Detta är en fullkomligt beroendeframkallande sida om att göra om sina gamla trista kläder till något nytt.

http://www.nikkishell.typepad.com/wardroberefashion/

Fullt med mer eller mindre mysko men fullt användbara idéer, uppdateras ofta och har en massa bra länkar att följa. Här kan man bli fast lääänge!

Matrapport

Det går lite sådär med det lokala ätandet. Vi börjar få slut på ris och framför allt pasta, och jag vet inte riktigt om vi ska köpa mera eller hålla oss till potatis och hemgjord pasta. Kött och mjölkprodukter går hyfsat, fast jag blev sur när jag upptäckte att den där tjocka grekiska yoghurten, som är så god att göra tzatziki av, är från Tyskland, jag trodde den var gjord i Sverige. Får kompensera med mjölk från Falbygdens mejeri, mycket mindre berest än Arlas mjölk, som kan ha varit ute på rejäla långtripper runt landet. Mjöl finns närodlat i butikerna, så bröd är inget problem heller.

Frukt och grönt är ju det stora problemet såhär års. Tomater, gurka, paprika går ju bort direkt (fast det är ju ändå inte så gott nu, så det kan kvitta). Potatis, vitkål, morötter, lök finns att köpa svenskt och en del t.o.m. närodlat. Palsternackor och jordärtskockor har vi själva, liksom några frusna purjolökar kvar i köksträdgården. I frysen finns ärter och bönor. Men den fina vita blomkålen kommer från Spanien. Broccoli är också importerad. Grönkål finns inte att köpa och vår egen har rådjuren ätit upp.

Äpplen är den enda svenska frukt som finns och där kompromissar jag faktiskt en hel del och köper både citrusfrukter och bananer. Holländska päron är väl hyfsat OK, i alla fall jämfört med frukten från Sydamerika.

Men, som sagt, det är svårt och kan bli rejält ensidigt att undvika all långväga mat. Och det kräver en del av familjen, det är inte lite begärt att de ska ge upp invanda maträtter för en princips skull. Å andra sidan kan ju principen bli bister verklighet i framtiden...

Nu är det vedhuggningstid. Vi sågar, hugger, bär, staplar och bygger vedbingar av gamla lastpallar. Spåren efter Per ska bli ved och så ska vi ta ned några träd. Men det tar en himla tid när man gör allt för hand och det kommer att behövas en massa ved om vi får loss tummarna och installerar dendär vedspisen någongång. Det är lätt att förstå att folk skaffar motorsågar, kapsågar och vedklyvar - men de behöver ju bensin och el! Dilemma: förbruka el/bensin för att elda miljövänligt med ved??

Igår gjorde vi precis sådär som man inte "ska" göra. Vi körde flera mil utan att ha något annat ärende än att gå på bio, vi åt på McDonalds, kollade på film och körde hem igen utan att ha uträttat något annat överhuvudtaget.

Det här är ett typiskt glesbygdsdilemma - hur mycket intentioner man än har att inte köra bil i onödan och att passa på att uträtta så mycket som möjligt när man ändå är ute och kör så krockar de hela tiden med barnens önskemål om att gå på bio och annat kul, träffa kompisar o.s.v. (och det vill ju vi vuxna också göra ibland, såklart!). Hur mycket kan man förvänta sig att barnen ska nöja sig med att vara hemma och bara umgås med kompisar på cykelavstånd och hur mycket är det rimligt att man skjutsar dem? Jag vet inte – det växlar ju över tid, naturligtvis. Och till en del faller det ju på oss föräldrar att styra in dem på aktiviteter som inte kräver en massa bilåkande hit och dit (tack o lov är de inte intresserade av idrott!!).

När jag var barn i glesbygd på 60/70-talen så förväntades man i stort sett nöja sig med att vara hemma och leka med syskon och de kompisar som fanns i närheten. Skjutsningen var i stort sett obefintlig. Att åka iväg till bio, simhall eller vad det nu var, var något ovanligt och lite speciellt, sånt som är vardagsmat idag. Samtidigt var de flesta mammor hemma, fritids hade vi inte hört talas om och alla åkte hem med skolbussen. Det fanns gott om lekmöjligheter hemma efter skolan. Lugnare, miljövänligare, men samtidigt mer isolerat, på gott och ont.

Litegrann är det väl den bilden jag har av hur mina barn borde ha det. Men det är ju inte så! Barnen går på fritids, kompisarna bor utspridda, "alla" skjutsar barnen hit o dit och barnen har helt enkelt svårare att hitta på något på egen hand, de blir så styrda hela tiden! Det är så lätt att det blir "okej, vi åker och ... (nånting)" i stället för att göra något kul hemma.

Sen har man (jag!) väl också en lite överromantisk bild av lyckliga barn på landet som glatt hjälper till med vedhuggning och ogräsrensning och tycker det är det roligste som finns - fast de tycker de ju faktiskt inte... De kan vara med ett tag på vissa grejer, men allt är ju inte lika kul. Nu tror jag ju att de snappar upp en massa bra saker i alla fall, men den där lyckliga familjen som hugger i tillsammans, njaeee. Det är för mycket annat som lockar barnen.

Egentligen har vi det som bäst när det är strömavbrott och varken TV, dator eller telefon fungerar. Ironiskt, men sant. För då finns det inte så mycket att göra utöver att leka eller hänga med föräldrarna. Barnen inser också att då är det mycket mer praktiska saker som måste fixas för att vi ska få mat, värme och vatten. Då hjälper de till! Och allting blir mycket lugnare!!

Man kanske skulle fejka ett strömavbrott då ch då...

Filmen? Jo, vi såg "Bortspolad" på barnens önskemål. Rätt kul, en hel del blinkningar åt vuxenpubliken så att vi inte tappade intresset och ett gäng underbara sjungande sniglar, kolla in dem!

Matfunderingar igen

De här tankarna om att undvika importerad mat och äta så lokalt som möjligt snurrar runt mycket i mitt huvud just nu. Det finns tusen goda skäl till att min mat inte ska vara mer berest än vad jag är och jag gitter inte rabbla upp dem alla här. Hur man än vänder och vrider på det, är det i alla fall absurt att det som landar på mitt matbord har fraktats hit från Långtbortistan med hjälp av en massa fossila bränslen. Lägg därtill att det dessutom ofta (med några undantag) har odlats under tvivelaktiga former, både för människor och miljö. (Mat kan förvisso odlas under tvivelaktiga former lokalt också, men det är lättare att se och undvika det.)

Alltså - mer lokal, mindre långväga mat! Hur man ska definiera lokalt kan naturligtvis diskuteras i det oändliga, för mig innebär det "nånstans i Västsverige". Ganska oprecist, men det är inte det som är det viktiga.

Okej, nu till verkligheten. Vi är fyra personer som ska ha god, näringsrik och inte alltför dyr mat flera gånger om dagen. Därtill inte sällan släkt och kompisar i alla åldrar, som naturligtvis också ska ha god etc. mat. Barnen är i en period när de vägrar äta "konstig" mat, det ska vara några få invanda rätter som inte får ändras för mycket. (Ja, jag vet, det går över, men ibland blir jag trött!)

Barnens favoritmat är (surprise!) pasta med köttfärssås. Pasta - importerad från Italien. Köttfärs, ok, finns lokalt. Tomater - importerade eftersom våra egna inte vill sig. Lök, lokalt, inga problem. Vitlök, importerad, men vi skulle kunna odla det. Olivolja. Kryddor - lite blandat, egna örtkryddor men en hel del importerat. Parmesan, uppenbarligen importerad. Ketchup - det vete 17 var den kommer ifrån.

Näringsmässigt OK med lite råkost till (lokalt utan problem). Men svårt beroende av livsmedelsimporten! Vi gör egen pasta ibland, men det tar tid och är lite bökigt. Kul om man har gott om tid. Man kanske kunde göra en stor sats och torka???

Barnens favoriträtt nr 2 (lika överraskande!): pannkakor med sylt. Hyfsat lätt att göra på lokala råvaror, sylt av egen tillverkning, det är väl sockret som är tveksamt. Näringsmässigt - hmmm, njaeee...

Favvorätt nr 3: fiskpinnar. Går lätt att göra själv av sejfile. Hyfsat lokalt med potatismos och råkost till. Sen är det ju nån som ska ha ketchup till, förstås... Näringsmässigt helt OK.

Favvorätt nr 4: thai-inspirerade nudlar med wokade grönsaker. Bortsett från grönsakerna är det hopplöst beroende av importen med nudlar och alla såser och kryddor.

Vardagsmaten är uppenbarligen mycket mer importberoende än vad den borde vara. Även sån mat som är producerad i Sverige har ju inte sällan fraktats åtskilliga mil på landsväg. Och även om råvarorna kommer från närområdet så har vi alla kryddor och smaksättningar. Det skulle vara mycket svårare att laga mat utan kryddor, såser, currypasta, soja, kokosmjölk, chutney, pickles etc etc. För att inte tala om salt - var kommer det ifrån?

Hur skulle en VERKLIGT lokal måltid se ut såhär års? Kött, ägg eller insjöfisk. Rotfrukter. Potatis. Lök. Kål. Mjölkprodukter. Grönsaker från frys eller burk. Torkad svamp. Mjölkprodukter. Torkade örtkryddor. Till efterrätt äpplen eller torkad/konserverad frukt. Eller hemlagad glass med honung i stället för socker.

Laga god mat av detta? Ja, det går förstås, i alla fall om man får fuska med lite salt och peppar. Näringsrikt, utan tvekan. Mycket jobb om man använder råvaror från grunden. Gott, förmodligen, men man finge tänka i lite andra banor än vanligt.

Problemet är väl att de flesta av oss inte är vana att tänka i den här sortens matlagning, även om detta var vardagsmat för våra mormödrar. Husmanskosten bygger ju faktiskt på det som finns hemmavid. Köttsoppa, kåldolmar, rotmos o.s.v. Men vi är så bortskämda med alla slags exotiska kryddor och smaker från alla världsdelar! Och det är så lätt att bara ta till en kryddsås eller lite currypasta för att få smak på maten. Och visst är det på sätt och vis fantastiskt att kunna köpa all världens goda frukter i den vanliga ICA-butiken! (försök däremot köpa svensk frukt... ha!). Men det är kanske dags att ta fram de gamla kokböckerna och återupptäcka husmanskosten?

Vad ska vi äta idag? Helstekt fläskkarré (från nånstans i Sverige), potatismos, nåt tillbehör med rotfrukter, kanske sås på torkade trattisar. Låter gott, inte sant?

Sen vet jag inte. Jag vill väldigt gärna fortsätta åt husmanskosthållet, med så lokal mat som möjligt. Undvika ris och köpepasta, minska på importerad frukt, juice, kryddor/såser, olivolja, importgrönsaker, socker ... vi får se hur det går och vad barnen säger.

Bloggstiltje!

Det har varit tyst här några dagar. Barnen har varit sjuka i snart ett par veckor sammanlagt och allt är lite trött och dystert. Alla beställda fröer har i alla fall kommit och det kliar i fingrarna att börja fröså saker och ting, men det är ju alldeles för tidigt. Och ute öser regnet ned och snön är snart ett minne blott. Det mesta är så grått det bara kan vara i januari...

Tvång eller glädje

Man kan leva altrnativt/miljövänligt/(valfri beteckning) för att man känner sig tvungen inför en hotande miljökatastrof, Peak Oil eller något liknande. Men då blir det mest av ett tvång, inte av glädje över att leva på ett sätt som är till nytta för jorden och medmänniskorna. Om man inte hade ett hot hängande över sig, skulle man antagligen leva mycket mer resursslösande sätt, till nytta för ingen eller inget utöver möjligen diverse multinationella storföretag.

Men kan kan också leva alternativt för att det är så roligt att odla sin egen mat, hitta energisnåla lösningar på ditten och datten och för att det finns en speciell tillfredsställelse i att veta att man gör något som i alla fall inte ställer till med mera skada, eller i bästa fall är till nytta!

De här tankarna hittade jag här http://www.entire-of-itself.blogspot.com/ Läs mer!

Fortfarande vinter

Var hemma med hostande barn idag och kunde liksom inte låta bli att gå ut och fota det helt fantastiska vintervädret. Röda huset med trasigt fönster är vårt garage/förråd/skräpuppsamlingplats, utsikten är bort mot grannens lada.

En helt vanlig söndag

Sovmorgon, vaknade sent och upptäckte att stormen hade lagt sig och det hade också ett vackert snötäcke gjort. Brottades med den krånglande pelletsbrännaren som stannat under natten = kallt hus och inget varmvatten. Försökte duscha i kallvatten.
Lååång frukost med tidningsläsning. Skjutsade barnen till kompisar, såhär års är det taxiservice, till våren får de baske mig cykla själva!
Tittade på snön. Gick ut och fotograferade snön.
Surfade och bloggade.
Åt fusklunch med mackor, inga barn hemma som behövde ha riktig mat. Tittade lite mera på snön.
Stickade klart lovikkavantar till ett av barnen.
Skottade snö (anar ett tema här…)
Bar in ved
Tittade på delar av Pirates of the Caribbean med ett barn o hans kompis (okej, tittade på Johnny Depp)
Värmde rester till middagen. Drack ett glas vin med sambon och pratade strunt.
Diskade. Gladde mig åt att snöplogen kom förbi.
Resten av kvällen kommer att ägnas åt soffmys och småprat med lite mera vin och förmodligen tidigt i säng
En helt vanlig ledig söndag då egentligen inget särskilt hände, men ändå en väldigt trevlig dag. Om jag bara slapp åka till jobbet i morgon skulle tillvaron vara nästan perfekt.
(ja, jag gnäller om mitt jobb, men gör inget åt det, jag vet…)

Mera snö

Nu verkar vintern vara här, i alla fall för de närmsta dagarna. Vi klarade nattens storm utan strömavbrott - wow!! Och snön ligger vit och vacker och det snöar stora lappvantar. Nu ska det vara kallt några dagar, så kanske, kanske kan det bli riktigt fint! Enda haken är att jag ska sitta instängd på ett kontor hela veckan...jag vill vara ute i vackert vinterväder och hugga upp veden som förra stormen bjöd på, det känns på något sätt mera meningsfullt än att sitta och skriva rapporter som ändå bara de närmast sörjande kommer att läsa...

Funderingar efter stormen

Jaha, vad bloggar man egentligen om en katastrofalt trist januaridag när det bara regnar och regnar och regnar... Vi har ju haft storm igen, denna gång klarade vi oss mer lindrigt undan, vi var bara strömlösa i två dagar (att jämföra med en vecka efter Gudrun). Bara något litet av våra träd föll, men grannens pampiga rönn har lagt sig tvärs över grönsakslandet - som tur är hade jag hunnit skörda de rotfrukter som stod kvar just där. Några björkar som står på sniskan efter Gudrun envisas med att stå kvar, vi hade faktiskt hoppats att de skulle falla. Nu får vi nog ta ned dem själva.

Strömlösheten klarade vi ganska smärtfritt denna gång. Vi hade värme, varmvatten, ljus och varm mat utan el! Alltihop med hjälp av ganska enkla lösningar och en liten bensindriven generator. Den fixar några lampor och klarar att hålla frysarna i gång ett par timmar åt gången, så inget börjar tina (kylskåpsmaten går ut i skafferiet, eller bilen). Dessemellan kan den driva vattenpumpen så man kan duscha, diska, spola toaletterna o tappa upp dricksvatten. Vi har en urgammal panna, som uppenbarligen kan eldas med lite vadsomhelst, den har haft en oljebrännare tidigare, nu har den en pelletsbrännare. Men vi kopplade bort brännaren och eldade med ved direkt i pannan, det går alldeles utmärkt (vi har fortfarande inte kopplat in pelletsbrännaren igen, veden är gratis...). Maten fixade vi på ett tvålågigt spritkök, egentligen avsett för båten, men det går uppenbarligen bra på land också. En vedspis står dock väääldigt högt på önskelistan.

Om man kunde driva generatorn på något mer miljövänligt än bensin så kunde man klara sig ganska långt utan elbolagens inblandning. Det är ändå fascinerande att man kan klara sig såpass bra utan ström. Funderingarna går kring solpanel, vindkraftverk... tänk om man kunde klara sig helt utan Det Stora Elbolaget! Skönt också med ett gammalt hus som inte har elberoendet inbyggt i sig. Tycker synd om alla som sitter i moderna villor och är helt hjälplösa när strömmen går!! Samtidigt undrar man ju lite över alla som inte ens FÖRSÖKER – det var några ljushuvuden som intervjuades på tv och på reporterns fråga om de förberett sig på något sätt inför ovädret svarade "nääää". Ibland undrar man...

Nån slags vinter

eller i alla fall lite snö blev det ju. Fast det slaskar bort illa kvickt tyvärr. Trädgården är blöt som ett sumphål och det är en stor sjö i gräsmattan. Vi har planer på dränering och utfyllnad, men det är ett stort jobb... Kanske vi bara fyller ut lite vartefter och ser hur det går.

Fröer

I år är jag ute tidigare än nånsin med att beställa fröer, det är väl det här konstiga vädret som spökar... Jag har en hel del fröer kvar från ifjol, mest såna där jag inte sått hela påsen, men också några som jag samlat in: bondbönor, rosenbönor, sockerärter och vaxbönor. Och så gråärter, som inte finns att köpa. Men lite nytt behövs ju.

Från Impecta (www.impecta.se) har jag beställt:
Isört (har jag aldrig provat, men det låter kul)
Plocksallat 'Ruby Bright Green & Red'
Pumpa 'Baby Bear' (små fina orange halloweenpumpor)
Pumpa 'Gleisdorfer Ölkurbis' (bara namnet... och så ska fröna vara bra att rosta)
Pumpa 'Vegetable Spaghetti' (spaghettipumpa har jag länge velat testa)
Vintersquash 'Long Island Cheese' och 'Blue Hubbard' (bara för att de är snygga)
Sommarsquash 'Yellow Crookneck' och 'Black Zucchini' (en krokig och en svart squash, går ju inte att låta bli...)
Palsternacka 'White Gem' (pålitlig klassiker)
Bondböna 'Aquadulce' (aldrig provat)
Märgspritärt 'Little Marvel' (lågväxande, mycket god och produktiv)
Morot 'St. Valéry' och 'Nantes 2' (en tidig och en sen - morötter gick dåligt i fjol, så jag provar nya sorter)

Från Runåbergs har jag beställt:
Fänkål 'Zefa fino’ (aldrig odlat fänkål, men det är ju väldigt gott vittvinsbrässerat till fisk)
Rosenböna ’Pickwick’, lågväxande
Brytböna ’Provider’ (beskrivningen lät bra...)
Vaxböna ’Rocquencourt’ (mycket god och ger ganska rikligt trots att det är en buskböna)
Tomater. ’Stupice’ och ’Outdoor Girl’ (brukar köra Dansk export, men nu är det dags för något nytt)

Nu återstår bara otålig väntan på den riktiga våren...

Alternativ, alternativare, alternativast!

Det finns nånsorts trist trend bland alternativ-folket att man till varje pris måste manifestera sin alternativ-het genom att göra och tycka vissa saker. Annars är man liksom inte alternativ på riktigt! Man ”ska” bo på landet i ett renoveringsobjekt (som man naturligtvis renoverar själv på ett ekologiskt och historiskt korrekt sätt), odla, ha egna djur (lantraser, givetvis), slakta dem (kan du inte nacka en höna är du en mespropp), klara sig utan bil (det är väl inget problem att cykla några mil för att handla – enbart KRAV såklart), elda med ved, kompostera, sy och sticka sina egna kläder (enbart i naturmaterial förstås), bygga sitt eget växthus av återvunnet material, stänga av elen (utöver när man behöver datorn, förstås), inte sminka eller raka sig, enbart använda egenhändigt gjord tvål (av talg från de egna fåren). Och så vidare. Har man barn så ”ska” man föda hemma, långtidsamma, bära i bärsjal, använda tygblöjor och sova tillsammans hela familjen i en stor mysig jättesäng. Antagligen ska man också undvika dagis (om det inte har alternativ pedagogik eller egen kompost på dagisgården).

Dumt. Urdumt. För hur i all världen ska den som söker efter likasinnade känna sig välkommen om man möts av en massa närmast sekteristiska krav på hur man ska vara för att få vara med? Inte så att de här kraven egentligen är tydligt uttalade någonstans. Men de finns som en underström i diskussionsforum och mejl-listor och avskräcker helt klart folk.

Frågan är varför man väljer en alternativ livsstil. Är det fråga om en egotripp, något som ska få mig att må bättre genom att döva mitt dåliga västerländska samvete? Ett uppror mot föräldragenerationen? Eller är det en genuin vilja att åstadkomma en värld som är en liten anings bättre, eller åtminstone inte bidra till att göra saker och ting ännu värre?

Det är såklart en blandning av alltsammans, det hänger ihop på flera sätt. Var och en må själv reflektera över vad som väger tyngst. Om det är viljan att åstadkomma en förändring utöver det egna välmåendet – då gäller det verkligen att inte fastna i ett ”göra-rätt”-tänkande.

För (o)tydlighetens skull: med ”alternativ” menar jag lite vad jag för tillfället känner för, men i huvudsak att man på något sätt ställer sig utanför, eller i opposition till, det rådande mainstream-samhället i syfte att åstadkomma något bättre, eller i alla fall mindre dåligt. Ett lagom luddigt begrepp att fylla med valfritt innehåll, således…

En brasklapp: det finns naturligtvis en himla massa genomtrevliga och icke-sekteristiska alternativmänniskor som gör en massa nytta. Min djupaste vördnad för dem!

Surt

Idag är det inget kul :-(( Min bil (också känd som skrothögen) är på verkstad och kommer att kosta en massa pengar. Pannan krånglar och vi har inget varmvatten. Antagligen måste nån komma hit och fixa den för en väldig massa pengar. Huset är ostädat och rörigt efter julen och jag har ingen lust att ta tag i det (det är lättare att sitta vid datorn). Bläää...

Orkanvarning

Ibland finns det inte så mycket att blogga om. Mer än att krokusen snart blommar, att piplök och rabarber skjuter skott och att tiden är ur led i största allmänhet. Här är det rejäl blåst och regn, men ingen orkan i sikte. Med Gudrun i färskt minne är vi mycket tacksamma för det. Dock har vi laddat upp med ved, dricksvatten och bensin till generatorn...

Hoppas ni på Västkusten och i Skåne klarar er helskinnade!

Ebba tänker grönt

Ebba von Sydow skriver i dagens GP om modetrender i framtiden. Mitt ibland all förhoppningsfull teknikfixering kring interaktiva provrum, mobilshopping och intelligenta kläder framskymtar tankar om mindre klädkonsumtion (färre, men bättre kläder), mer naturmaterial och lokalt sydda kläder.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=316525

Vad hon inte tar upp, men som jag anar skulle kunna bli stort, är "do-redo"-tänkandet: skapa nytt av gammalt, sy om, fixa till, köp second hand och skapa ditt eget mode. Med den tokegoistiska generation som är under framväxande (är det vi som har fostrat dem??!) kan de egenskapade kläderna bli den ultimata modetrenden. Kanske...

I alla fall: Ebba tänker grönt. Det finns hopp om mänskligheten. Gott nytt 2007!!

Den sämsta ursäkten...

... som man (jag) tar till hela tiden: jag har inte tid!! Måste ta bilen, torktumla tvätten, köpa färdigmat... för att hinna med. Att inte ha tid är antagligen ett av de allra vanligaste argumenten för att göra/köpa saker som varken är bra för oss själva eller omgivningen (läs:miljön). Men varför har vi inte tid, vad är allt det där andra som vi måste göra?

Det här är mitt typiska scenario: Klockan är runt fem på eftermiddagen, jag har kommit hem efter att ha jobbat hela dagen, jag har hämtat barn som är dödströtta efter att ha varit på skola/fritids hela dan och själv är jag minst lika dödstrött av ett jobb som egentligen är kul, men där effektivitets- och snabbhetsdjävulen har tagit bort det mesta av det roliga (allt ska göras NU, helst i förrgår och samtidigt med allt annat som ska göras NU. Och så billigt som möjligt). Sambon kommer inte hem förrän flera timmar senare.

Hursomhelst så är alla trötta. Och hungriga. Mellanmålet på fritids är ett dåligt skämt och själv skippar jag oftast eftermiddagsfikat på jobbet och går lite tidigare för att hämta barnen i vettig tid. Att vara trött och hungrig är som alla vet värsta tänkbara kombination. Väl hemma upptäcker jag att barnen inte har några rena kläder och att de har rullat sig i lera på skolgården med sina overaller. Steg 1 är alltså tvättmaskinen. Steg 2 är mat i någon form. Det finns gott om mat hemma, det är bara det att det krävs att någon (läs: jag) ställer sig och lagar till den där goda, näringsrika maten från grunden. Någon orkar inte det. Någon har också glömt att ta fram vaddetnuvar ur frysen så även om jag skulle orka laga mat, skulle den ändå inte bli klar förrän till läggdags. Någon vispar i stället ihop en pannkakssmet och stoppar i de hungriga barnen pannkakor vartefter de blir färdiga ( pannkakorna, inte barnen). Nåja, vi har i alla fall KRAV-mjölk, ägg, vetemjöl och hemlagad sylt, så det får väl duga för den här gången (också). Barnen faller i pannkakskoma framför Bollibompa. I bästa fall börjar de inte slåss med varandra som vem som ska sitta var. Om jag bara hade tid att laga ordentlig mat så skulle det inte bli lika mycket pannkakor...

Jag petar i mig de överblivna pannkakorna med den alltför sura hemlagade krusbärssylten som ungarna ratar till förmån för översötad jordgubbsylt från den stora livsmedelskedjan och försöker läsa tidningen som jag inte hade tid att läsa i morse. Jäklar, tvätten!! Barnen måste ha torra kläder tills i morgon, så det blir torktumlaren. Igen. Nångång ska jag lära mig att planera tvättandet, så jag slipper tumla. Nångång... Om jag bara hade tid att laga alla trasiga kläder som ligger i den där högen vid symaskinen, så skulle jag inte behöva tvätta lika ofta...

Ungarna har halvsomnat framför teven och jag lirkar upp dem i deras sängar. Inte har vi haft tid att göra något kvällsmysigt tillsammans ikväll heller... Jag sätter mig i soffan och stickar lite halvhjärtat på en strumpa, tänder en brasa och tänker att det är nog lite mysigt i alla fall. När väl sambon kommer hem är det jag som har halvsomnat i soffan och det finns ingen tid/ork för något annat än att sova – glöm de viktiga samtalen, det gemensamma planerandet, mysandet och samvaron i sängen... zzz!!

Sådär håller det på och jag fattar inte vad det är som jag gör i stället för att ha tid att göra det som jag inte har tid att göra (utöver att blogga, förstås!). Jag jobbar 80% och alla som jobbar deltid vet att man gör minst lika mycket som på en heltid, men på kortare tid och med mindre betalt. Det kan faktiskt vara rejält stressframkallande! Fast det är jätteskönt att ha en vardag i veckan ledig. Då hinns i alla fall en del saker med. Men det räcker liksom inte...

Ibland får jag en känsla av att det enda sättet att leva ett bättre liv, både för en själv och för miljön omkring en är att vara hemma mycket mera! Att inte åka hemifrån och jobba 4–5 dagar i veckan och sen använda helgerna till att åka runt och handla, skjutsa barn, fixa ditten och datten... Jobba hemifrån, jobba MINDRE, hinna/orka göra allt det där andra.

För det är ju faktiskt så att det tar tid att odla grönsaker, laga mat, lappa byxor, hugga ved, sticka strumpor och allt det där. I ett framtida resurs- och energisnålare samhälle är det kanske helt enkelt inte möjligt att ha det arbetsliv vi har idag, där i princip varje frisk (och för den delen också sjuk!) vuxen människa förväntas arbeta utanför hemmet. Några måste ta hand om allt det praktiska hemma-jobb, som kommer att kräva mera tid. Därmed inte sagt att vi måste återuppliva hemmafrun – men vi kommer nog att behöva tänka om när det gäller arbete. Som en bonus kanske vi får mer tid till barn, familj, vänner och allt det där andra som egentligen är så mycket mer meningsfullt än allt yrkesarbete i världen.

Den farliga präktighetsstämpeln

Den globala uppvärmningen är ett faktum. Likaså att tillgången på olja kommer att minska, eller helt försvinna, inom en överskådlig framtid. Även om inte alla forskare är överens, så är det så pass många som är det, att de förtjänar att tas på allvar.

På ett personligt plan kan man hantera det här på olika sätt. Man kan blunda för det och hoppas att någon annan ska se till att det ordnar sig på något inte närmre definierat sätt. Man kan hänge sig åt tekniska lösningar – miljöbilar, superisolerade hus, energisnåla hushållsapparater och liknande – och tro att ny teknik ska lösa problemen. Att vi ska köra bil på nånsorts miljövänligt superbränsle, kolonisera rymden, ersätta vår nuvarande elförbrukning med sol och vind och sedan leva lyckliga i alla våra dagar.

Det är bara det, att det enda som vi kan vara riktigt säkra på att det hjälper är helt vanlig, gammaldags, osexig präktighet! Innerst inne så vet vi att det handlar om att konsumera MYCKET mindre och att använda MYCKET mindre energi (vilket delvis är samma sak). Då talar vi om att minska vår energiförbrukning med kanske 70–80%!! Och då räcker det inte med att installera bergvärme eller släcka några lampor.

Att rädda framtiden för oss själva och våra barn handlar om alla de vardagliga valen. Köra mycket mindre bil (kanske det svåraste!). Handla färre kläder och prylar. Odla en del av vår mat själva och köpa resten lokalt. Att minska radikalt på kaffe, te, bananer, diverse exotiska frukter, ris, och alla slags exotiska konserver och kryddor. Att lappa, laga och sy om våra kläder. Använda kläder tills de verkligen är smutsiga, inte tvätta slentrianmässigt. Att reparera maskiner (även om det dessvärre inte alltid går). Att fortsätta använda det som är lite slitet och halvgammalt i ställer för att köpa nytt. Göra saker för hand i stället för med maskinkraft. Handla second hand. Lära oss laga mat av inhemska råvaror. Lära oss att ta vara på mat utan frys. Minska på kosmetika och rengöringsprodukter, kanske lära sig göra eget. Bygga lokala nätverk för samarbete och social samvaro. Sluta åka på semester till andra sidan jordklotet. Åka tåg i stället för flyg.

Man kan fortsätta länge att räkna upp sådana här saker, förändringar som man kan göra nu meddetsamma, utan ny teknik och häftiga lösningar. Problemet är bara att detta handlar om vanliga ”husmoderskunskaper”, sådant som var tämligen självklart för bara ett par-tre generationer sedan. Alla kan lära sig det, det går liksom inte att krångla sig undan. Man kan börja NU. Det är inget hippt eller spännande över det hela. Bara – präktighet. Med en seriös tråkighetsstämpel på sig. Och därför mycket svårare att genomföra i praktiken. För så länge folk uppfattar något som trist och lite gammaldags präktigt så är de inte särskilt benägna att göra det heller. Och då sker inga förändringar till det bättre.

Vi som pysslar med sånt här, eller som i alla fall försöker, vet att det inte behöver vara trist och tråkpräktigt. Snarare en ganska kul utmaning (i synnerhet när det syns på elräkningen och bankkontot!). Men försök övertyga din omgivning och upptäck att det inte är så lätt. Så vad gör man??

Ut ur garderoben

När jag började den här bloggen var tanken att vara tämligen anonym. Nu har jag ändrat mig och lagt ut lite mer personlig info i profilen.

Bloggen heter fortfarande Elins trädgård, eftersom vårt ställe kallas Elins här i byn efter den första innehavaren, en lärarinna som flyttade in i början av 1940-talet. Hon var (enligt vad folk säger) trädgårdsintresserad och vi anar fortfarande spåren efter hennes trädgård här och där, även om det mesta utplånats av senare ägare som inte brytt sig så mycket om den.

Ett tag lekte vi med tanken att återskapa 40-talsträdgården, men det visade sig vara svårare än vad vi trodde. Det finns bara något enstaka foto, som inte säger så mycket, och frågar man folk så får man lite svävande och inte helt samstämmiga uppgifter (det är faktiskt tankeväckande hur mycket som glöms bort på 60 år och inte går att återuppliva). Så det projektet lades ned och vi satsar i stället på att skapa vår egen trädgård, med fokus på att odla mat, men också att ha vackra blommor att titta på. Vilket förmodligen var ungefär vad Elin tänkte sig också. Hon flyttade in här mitt under brinnande världskrig och med de matransoneringar som gällde så var matproduktion antagligen centralt!

Med tilltagande brist på olja och av allt att döma kraftigt stigande priser på transporter framöver (om vi inte SNABBT hittar ett riktigt bra alternativ till bensin/diesel) så lär maten bli bra mycket dyrare och en del varor blir nog helt enkelt väldigt svåra att få tag på. Då får vi återuppliva gamla kunskaper och lära oss att odla grönsaker och kött (höns och kaniner) i våra trädgårdar i stället för stora gräsmattor och prydnadsväxter.

Tänkvärt och vackert i juletid!

En av mina favoritbloggare är Sharon Astyk, amerikansk judinna, litteraturforskare och Peak Oil-aktivist (bland annat...). Hennes blogg finns i länklistan - Casaubon's Book.

På den här länken finns några tankar av henne kring Chanuka. De är lika tänkvärda i juletid, oavsett om man är jude, kristen, eller nåt annat! Läs!

http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=313&Itemid=57

Ha en fortsatt god jul!

GOD JUL!

Det är lillejulafton. Julstöket är klart. Nu kan man sätta sig ned och skänka en tanke åt det som alltihopa egentligen handlar om...


"Stöveln som bars i striden och manteln som fläckades av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste."

Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år!!

Lisebergsbesök i lördags

Foto: Johannes Jansson

Foto: Johannes Jansson

För er som inte bor i Västsverige kan jag berätta att Liseberg sedan några år tillbaka har öppet i december. Med julmarknad och miljontals med lampor överallt. Det är en synnerligen kluven upplevelse!! Läckert så det är alldeles otroligt med ljusen och absurt med all el som går åt. Mängder med rolig mat och pryttlar att köpa, men absurda priser, jag menar, det är klart att hantverkare ska ha bra betalt för sina grejer osv osv. Men att kränga älgörtsdricka för 60 kronor flaskan! Socker, vatten och lite ogräs! Och okej, en flaska också. Men det ger en idé om prisnivån på det hela. Dagens mest bestående insikt är att man sitter på en förmögenhet i matkällaren, åtminstone räknat på julmarknadspriser.

Men kul hade vi faktiskt!

Kläder

Det finns mängder av bra anledningar att göra sina egna kläder, att lappa och laga det man har och att köpa second hand. Läs!

http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=303&Itemid=57

Advent

En fin advent önskar jag er alla

Kransen är hemmafixad med en stomme av björksly och klädd med granris. Stjärnorna är gjorda av uppklippta hållare till värmeljus.

Sent i november

Jag undrar om det någonsin regnat som det gör nu! Det går inte en dag utan regn och det som inte är översvämmat är så vattensjukt att det inte går att röra sig där. Att göra något i trädgården är inte att tänka på. Brysselkålen ruttnar i blötan och nånting har gått på persiljerötterna så de blir bruna och fula. Inte helt och hållet, men man får skära bort en hel del när man rensar. Palsternackor, grönkål och de sista purjolökarna är vad som bjuds nu.

Dessvärre har vi redan ätit upp all potatis, lök och morötter så det blir till att köpa. Det krävs uppenbarligen STORA ytor för att hålla en fyrapersonersfamilj med grönsaker året runt och jag undrar om vi egentligen har tid att odla så mycket som skulle behövas. Och det är svårt att bruka stora ytor rationellt för hand, men ska man börja köpa maskiner och annan utrustning - ja då blir det rättså dyra grönsaker. Plus miljöaspekten på att använda el och bensin! Drömmen om att vara i alla fall delvis självförsörjande är lite bleknad just nu.

Det är en svår balansgång mellan att vilja och orka och jag vet inte riktigt vad som är vettigt. Att jobba mindre är inte realistiskt just nu och frågan är hur mycket av sin fritid man vill lägga på odlingarna. För min egen del kan jag lägga åtskilligt med tid, men sen finns det ju en familj att ta hänsyn till också.

Vi ska i alla fall utöka landen nästa år, sedan får vi se vad vi orkar med. Jag har funderingar kring en skogsträdgård med gott om träd och buskar som ger bär och frukt och små gläntor där man kan odla perenna grönsaker mm. Nånting i den här stilen:

http://www.stiftelsenholma.org/skogstradgarden.htm

Och en del finns ju kvar i matkällaren: pumpor och vintersquash, en hel del sylt och marmelad, vinbärsmos, inkokta bönor, äppelmos och färdig äppelpajsfyllning, ättiksgurka och rödbetor, pickles av olika slag och egengjord bostongurka på squash. I frysen finns bönor, svamp, sockerärter och grönkål. Men den där "bulkmaten", det mättande som man kan bygga måltider kring, saknas. Alltså potatis och sådant. Större potatisland...

Svartvinbärskick

En regnig och förkyld novemberdag behövs något seriöst uppiggande! Svarta vinbär är perfekt i sammanhanget. I somras gjorde jag svartvinbärsmos - körde vinbären rakt av med hängen och allt genom hushållsassistentens passertillsats och kokte in moset på glasburk, utan socker.

Eftersom jag var osäker på hur det höll sig nere i källaren var jag ju tvungen att ta upp en burk och kolla. Det hade hållt sig alldeles lysande, inte tillstymmelse till mögel eller jäsning! Av en burk blev det först och främst glass: blanda 250 g vinbärsmos, drygt 1 dl socker, 1½ dl mjölk och 1½ dl vispgrädde och kör i glassmaskin. Har man ingen sån, kan man prova att först vispa grädden, blanda ihop det hela och sedan ställa i frysen. Men då får man ta fram det då och då medan det fryser och röra om. Jättegott blev det!

Sen blev det svartvinbärsdryck mot förkylning: jag blandade moset med kokande vatten, silade bort kärnorna och smaksatte med honung och en citronskiva. Om det hjälper mot förkylning kan ju diskuteras, men det smakar i alla fall väldigt uppiggande!

Det var således ett alldeles utmärkt sätt att ta vara på svarta vinbär. Jag har funderat på flera buskar nästa år och nu är jag än mer övertygad.

Äta lokalt?

Skulle du klara av att äta enbart lokalt producerad mat under ett år? Här är några som gjorde det!

http://100milediet.org/home/

Mycket på den här kanadensiska sajten är jämförbart med svenska förhållanden, inte minst detta att man måste kunna bevara mat under vintern, om man vill ha frukt och grönt året runt. Och det absurda i att mat som i och för sig är lokalt tillverkad forslas runt hela landet, t.o.m. utomlands, för att processas! Hur dumt får det bli...

Vad skulle vara svårast att avstå ifrån med en strikt lokal diet? Kaffe förstås, och te (här pratar vi seriöst koffeinberoende!). Örtte är gott, men inte riktigt samma sak. Kakao/choklad. Bananer och en hel massa annan frukt. Även om det odlas en massa frukt där vi bor, så finns den inte i butikerna. Utan egna fruktträd får man på sin höjd äpplen under en kort period på hösten.

Socker är ett gränsfall - det odlas inte så värst många sockerbetor på västkusten. Lokal honung finns, men dyyyyrt. Och utan socker försvinner flera lättvindiga konserveringsmöjligheter.

Fisken kan komma var som helst ifrån, fisk på västkusten är inte så värst västkustsk längre. Lokalt kött är inget större problem, inte heller säd och grönsaker, i alla fall om man är beredd att mest äta potatis, rotfrukter och kål. Men jag misstänker att de flesta köper i huvudsak tomater, gurka och paprika - de typiska salladsgrönsakerna. Lite svårare att odla lokalt, i synnerhet vintertid!

Men jag är sugen på att anta utmaningen...

Rådjur - grrr

Okej, Bambi är söt. Men IRL gör sig rådjur bäst som rådjurssadel (med gräddig potatisgratäng till, förstås). Inatt har de härjat hejvilt i trädgården, ätit upp all persiljan, blasten på persiljerötterna och på palsternackorna. Snart hittar de väl grönkålen - bäst att täcka över den inatt. Men man kan ju inte täcka över eller hägna in hela trädgården... - vad 17 ska man göra??

Märkligt hur ett (i princip) oskyldigt djur kan väcka blodtörsten inom en!!

Så har den första snön kommit. Det är bara några dagar sedan vi tog in den sista squashen och plockade några sent mognade hallon. Nu är det fruset och borta. Bara rotfrukterna vilar ännu i jorden och några frusna purjolökar sticker upp till synes oberörda av vintervädret.

Träddungen är vår nyinköpta mark. Vedförråd och ett ställe att utöka trädgårdslanden. Den bortre delen är gammal åkermark som inte är brukad på ett fyrtiotal år. Här ska det bli potatisland och så småningom mer grönsaker. I år var vi självförsörjande med grönsaker och bär, färskt och i konserverad form, knappt halva året. Nu är lök och morötter redan slut, av potatisen finns bara några stånd kvar att ta upp. Kål och rotfrukter kommer att räcka ett tag till och i källaren finns sylt, saft och olika grönsakskonserver. Men om vi menar allvar med självförsörjning så behövs en betydligt större köksträdgård. Nästa års projekt…

Kållandet dignar under blötsnön