Frost

Temperaturen var nere och  vände på nollan inatt och jag hade dumt nog chansat  på att det skulle hålla sig på ett par plusgrader i alla fall. Så då hände detta.

Och detta

och detta

Säsongen för gurkväxter är härmed officiellt slut. De återstående gurkorna ser i alla fall fina ut, så det får väl ses som ett värdigt avslut. Nu är det mest kål och rotfrukter kvar.

Dags att hägna in

Kålen har stått på vänt hela sommaren och jag trodde inte riktigt det skulle bli något. Men minsann! Regnet satte såpass med fart på den att det är dags att hägna in kållandet innan hungriga harar och rådjur länsar det.

Ingen perfekt inhägnad, men men... Här växer i alla fall broccoli, svartkål och så årets test - broccolo. Som broccoli, fast snyggare. Jag hade helt glömt bort att jag hade sått den (utmattning, ni vet...) men den stod och smygväxte i alla fall och börjar få huvuden. Så fina att jag knappt nänns äta upp dem!

Broccolo. Så vacker!

Svartkålen är som grönkål, fast godare. Strimla och ha i en wok, eller fräs med olivolja och vitlök, blanda i pasta med massor av parmesan.

Svartkål

Så har jag en sorts broccoli som ger en massa små huvuden på långa stjälkar, man plockar hela stjälken och äter med blad och allt. Mycket god! Minns dock inte vad den heter. Jaja.

I det nya landet vid husväggen växer det grönkål - Russian red. Den sådde jag för bara någon månad sedan och den kommer upp finfint. Den kommer nog inte att växa sig så stor, men de späda bladen blir sallad under vintern. Om inget äter upp dem, förstås.

Broccoli

Höst och överblick

Så gick den heta torrsommaren över i kall regnhöst  och det där med klimatkris försvann lite under radarn igen. Valet kom och gick och lämnade mest en massa oklarheter efter sig. Regnet fortsätter och jag är glad för det. Vi har inte haft vatten i kranen på flera veckor eftersom brunnsvattnet har sjunkit till hittills aldrig skådade låga nivåer och det rinner tillbaka oändligt sakta... Vi lever med vattendunkar i köket, samlar regnvatten för glatta livet och har alltid en stor gryta med disk- och tvättvatten på spisen. Duschar på  jobb/skola/träning, tvättar varhelst vi kommer åt en tvättmaskin. Eller tvättar för hand. Det funkar, men det är tröttsamt och tjatigt och tar tid. Och är samtidigt en försmak på något som kanske blir vardag om de här torra somrarna kommer att bli allt vanligare.

En del av bönskörden på tork

Nu börjar jag också få en överblick över vad som har velat sig och inte i trädgården. Inte helt oväntat har de värmeälskande bönorna, gurkväxterna och tomaterna jublat och levererat. De har också haft första tjing på det vatten vi kunnat vattna med - inte mycket, men uppenbarligen tillräckligt. Tomaterna är fler än vi hinner äta upp och det har aldrig hänt här förut. Allra bäst har körsbärstomaterna blivit, men vad gör man med kilovis med körsbärstomater utöver äter dem som smågodis? Torkar?

Massor av körsbärstomater!

Den tidiga potatisen blev lite sådär. Annan sort nästa år. Varför är det så svårt att få tag på riktigt god tidig potatis?? Årets sena potatis var Asterix, den odlar jag varje år här och sparar eget utsäde. Den är inte bara god och pålitlig, den är också hyfsat motståndskraftig mot bladmögel. Blasten vissnar, men potatisarna brukar klara sig bra. Bladmögel är ett jätteproblem här. Det stortrivs i det fuktiga klimatet. Varma och fuktiga somrar kan det slå till redan i mitten av juli, annars i början av augusti. Blasten vissnar (fast man bör helst slå av blasten så fort de första angreppen syns) och det går brunröta i knölarna, som blir helt oätliga om det går för långt. Så det är svårt att odla några större mängder potatis för vinterförvaring, efter som den förstås slutar växa när blasten försvinner. Skörden blir mycket mindre än den skulle blivit annars.

Men detta året! Bladmöglet kom flera veckor senare än vanligt och jag har fortfarande oangripna plantor kvar där ute. Det blev många och finfina potatisar, trots att de inte är vattnade alls. Helt oväntat.

Finfina Asterix

En del annat har också lite oväntat klarat torkan hyfsat bra. Ett land med purjo och mangold levererar över förväntan. Broccoli och palmkål (svartkål) har gett hyggligt. Äpplena torkade bort men krusbär och vinbär blev många och goda. Ärterna ville inte alls vara med, ej heller morötter, men palsternackorna blev fina. Sallad och bladgrönt var förstås dödsdömt redan från början, men det verkar jag få en höstskörd av istället. Och så vidare.

Eftersom vi antagligen får räkna med flera extrema somrar framöver, där vädret låser sig i olika positioner under längre perioder, måste vi försöka kartlägga hur olika slags matväxter klarar sig i extremväder, vare sig det är torka eller flera veckors skyfall. Hur en köksträdgård kan planeras för olika eventualiteter, tekniker för att vattna smart, eller slippa vattna. Mycket är ju skrivet och känt redan, men varje trädgård har sina egenheter och sina lösningar. Och jag är fortfarande övertygad om att det är jätteviktigt att vi odlar mat själva, på hemmaplan, vi som kan och vill. Att vi lär oss mera hela tiden och kan sprida kunskapen vidare. För en köksträdgård som sköts utan fossila bränslen och där jorden inte ligger öppen och bar är en kolsänka, den minskar eller hejdar ökningen av CO2 i atmosfären. Och den minskar behovet av att transportera mat hit och dit med lastbilar.

Så vintern får ägnas och att anteckna, planera, läsa och lära. Hitta strategier för nästa års odlingar och bli än mer oberoende av långtbortifrån-odlad mat.

Vintersquash "Silver Bell" på tillväxt

Vackraste bönorna

Detta är nog de vackraste bönor jag någon gång odlat. Hidatsa Shield Figure. Halva bönan är vit, den andra fint mönstrad. Så märkligt! De mognar fint nu, egentligen ska de hänga kvar och torka på plantan, men med annalkande höstregn är det stor risk att de istället möglar. Så jag tar in dem när bönskidan skiftar från grönt till gult och börjar kännas tunn och liksom pappersliknande. Spritar och låter dem torka i rumstemperatur. Återstår bara att koka och smaka (och komma ihåg att ta undan till nästa års utsäde!)

En skogsgård år 1706 - boskap och beteshagar

I det förra inlägget om den här kartan från 1706 så tittade vi bara på en mycket liten del, gårdstomten och åkergärdet, det som syns längst ned i sydöst. Men den absolut största delen av gårdens inägor bestod av slåtterängar och betesmarker. Det ljusgröna partiet i öster beskrivs som en änghage och det gulvita partiet i väster som en ko- eller beteshage.

Lantmätaren har en ingående beskrivning av dessa ytor (jag har normaliserat stavningen).

"... all den övriga hårdvallsmarken som kallas änghagen, mycket mager [och] skrin, starrig tuväng, något bergigt, mossbelupen samt mycket med ljung, kröser, slånn(?) och blåbärsris övergånget samt med björk, al och mycket buskar bevuxit, varibland bärgas några fläckar och många stycken där ibland kan intet bärgas, så att uti den hagen och på hårdvallen kan intet mer bärgas …

Ängen kan varken ut[vidgas] eller förbättras för andra hemmans tillstötande ägors skull utan --- med bräcklig --- övergått och förminskas, vidlyftig och besvärlig att bärga, förmedelst de varken kunna köra med vagn eller kärra för sten och krapväg skull, utan måste allt höet måst på släpa eller ryggen till hus hämtas och förskaffas."

Det är alltså ängsmark som innehåller en rad olika typer av växtlighet och mark, vad vi idag kallar biologisk mångfald. Samtidigt är ängen svår att bärga (skörda) och stora delar av den ger egentligen ingen höskörd att tala om och det finns inga större möjligheter att utvidga eller förbättra den. Lantmätaren noterar också att det inte går att köra in höet eftersom det är så stenigt, utan allt hö måste bäras eller släpas upp till gården.

Kohagen beskrivs så här:

"... en ko- eller beteshage, bergig, stenig och med ljung, kröser, slån och blåbärsris samt något med gran, björk, al och videbuskar bevuxen, dock nuförtiden mest avsvedint för bete skull, så att 6 st kor kan hava däruti sin föda under slåttertiden"

Beteshagen svedjades, brändes av, för att gynna späda, näringsrika växter till djuren. Men betet här räckte inte till utan djuren fick i stor utsträckning beta på utmarken. Utmarken var vid den här tiden ett stort skogsområde som nyttjades gemensamt, samfällt, av en rad hemman.

"Mulbetet på utmarken nödtorftigt [tillräckligt]. Skog samfällt till smått timmer, gärdsle och vedbrand utav gran och furu, varibland står några ekar som sällan bära ollon och något svedjeskog när den bliver lagl tillåten, samt någon lövskog till husbehov, men näverskogen mest uthuggen till kronans behov till artilleriet i Göteborg"

Ytterligare en resurs var en mjölkvarn och en ålkista i en liten å, alltså en fast fiskeanordning för ål. Under 1500-talet levererade bönderna här bland mycket annat ål till kronans behov, men ålfisket har alltså uppenbarligen fortsatt längre fram i tiden.

Nummer 12 och 13 på kartan är ett dämme till en skvaltkvarn och en ålkista

Hur många djur kan gården ha hållit? Jag har tittat på boskapslängder från 1620-talet och på bouppteckningar från 1740-talet. Ur de källorna kan vi räkna ut att ett genomsnittligt år kan här ha funnits en eller två hästar, 8-12 kor, några oxar och stutar, 3-4 kvigor och ett par kalvar, 10-15 getter och/eller får samt något enstaka svin. Med all säkerhet höns, de nämns dock oftast inte i källorna.

Sammantaget hade en gård av det här slaget alltså väldigt många olika resurser för sin överlevnad. Spannmålsodling, köksväxter, djur till kött, mjölk, ull och hantverksmaterial som skinn, horn och ben, fiske, kvarn till att mala mjöl, höslåtter, ved, virke, bärplockning, ekollon till grisuppfödning och så vidare. Det är lätt att glömma bort vilken ofantlig mängd kunskaper bönderna här hade för att kunna använda alla dessa resurser på rätt sätt och vid rätt tillfälle. Att ta tillvara mat och vinterfoder, att räkna ut vad som skulle säljas, köpas eller behållas på gården, att ha reserver inför dåliga år. Hur många skulle klara det idag?

1700-talets fredsperioder och befolkningsökning medför en ökad press på resurserna och lantmätarens beskrivning av markerna antyder att de redan var i någon mån överutnyttjade. 1800- och 1900-talens reformer innebär stora förändringar av markanvändningen. Bilderna nedan visar ett utsnitt ur kartan 1706 och hur de markerna ser ut idag. Ängsmarker och beteshagar har blivit granskog, hyggen och nya granplanteringar utan den variation och mångfald som fanns här för 300 år sedan. Frågan är hur klimatförändringar och varmare väder kommer att påverka hur vi använder vår mark framöver? Finns här fortfarande granskog om 100 år, eller något annat?

En del av kohagen och änghagen 1706, med en gärdesgård emellan.

Samma plats idag. Granskog och ett hygge som nyligen återplanterats med gran.

En skogsgård år 1706 - åkrar och ängar

Lite historia som omväxling och ett exempel ur den fantastiska skatt av gamla kartor som finns hos Lantmäteriet. Den här kartan ritades år 1706 och visar en av många små gårdar i skogsbygderna i Sjuhärad. Lantmätaren Dominicus Falk redovisar gårdens ägor, med åkrar, ängar, gärdesgårdar, beteshagar och hus med en mängd detaljer. Gården ligger inte så långt från mitt hem - vad odlade och levde människor av här för 300 år sedan?

Att söka kunskap om gamla gårdar är att pussla ihop information från en massa olika ställen och hela bilden får vi aldrig klart för oss. Det vi kommer åt är det som var viktigt för dåtiden att redovisa och det är inte alltid just det vi vill veta. Till exempel namnen på dem som bodde här. Uppgifterna i mantalslängden och jordeboken är svåra att jämka ihop och det enda vi kan veta säkert är att här bodde två eller tre hushåll, förmodligen 10-15 personer. Att flera hushåll (familjer) bodde på samma gård var mycket vanligt här. Jordbruket sköttes gemensamt och man försökte tillsammans få ihop till skatterna.

Tittar vi på detaljerna så ser vi massor av hus på gårdsplanen. Förmodligen hade varje hushåll sitt eget bostadshus och därtill fanns det många slags ekonomibyggnader. På tomten fanns också två humlegårdar med 300 humlestänger (nr 2) och en kålgård, alltså en köksträdgård (nr 3). Alla som kunde odlade humle. Det gick åt i stora mängder till ölbryggning. Men det mesta av humlen såldes eller levererades som skattebetalning till kronan. Frågan är om bönderna här ens bryggde humleöl. I Västsverige har det länge varit vanligt att istället krydda öl med pors. Tidigare, under medeltiden, var porsöl vanligt i stora delar av Nordeuropa, men trängdes ut av humleölet när de tyska renhetslagarna år 1516 deklarerade att öl bara fick bryggas av malt, humle och vatten. Det bekymrade nu inte hemmabryggarna så mycket och pors fortsatte att användas på landsbygden. Pors redovisas inte i några källor, det behövde inte odlas utan var bara att gå ut och plocka på myrar och mossar. Det finns arkeologiska belägg för stora mängder pors i avfallslagren från gården Aplared utanför Borås, som antagligen kommer från ölbryggning under 1600-1700-talen.

De gråaktiga formerna med en massa prickar är åkrarna. Prickarna är röjningsrösen, där man samlade ihop en del av all sten som finns i marken här. Vid den här tiden fick rösena och en del större stenar ligga kvar ute i åkern. Först under senare delen av 1800-talet började man forsla bort sten och samla den i stora stentippar utanför åkern eller använda den till att bygga de nya gärdesgårdar som behövdes efter laga skifte, då en mängd nya gränser behövde markeras. Åkrarna omges av slåtterängar, där man tog hö till vintern.

Hamlade lönnar vid dagens byväg

De små buskliknande symbolerna i ängen är förmodligen just det - buskar, hamlade träd eller skottskog. Träden nära gårdarna användes till lövtäkt, man tog kvistar med färska löv under sommaren och torkade till vinterfoder. Andra träd har använts till att få käppar till redskap och hägnader. Genom att hugga av ett ungt träd en bit upp på stammen får man det att skjuta en rad nya skott, som man efter några år tar vara på, varefter det kommer nya skott o.s.v. Träd som behandlas så, får ett väldigt karaktäristiskt utseende. Exakt hur man gjorde på just den här gården är svårt att veta, men fortfarande hamlas träd i byn, om än mest för att hålla traditionen vid liv. Sommarens torka har dock fått bönder på många platser att åter börja skörda lövfoder som komplement till usla höskördar - vem vet, kanske är det en teknik på väg tillbaka?

I kartans text kan vi läsa att i ängen kring åkrarna växte ek, hassel, lind och ask och att här fanns blåbärsbuskar och lingonris ("kröseris"). I den östra delen fanns ett fuktigare parti (nr 7), där det gick att slå "stagghö" och där det växte björk, vitmossa, videbuskar och "rålika" -  rölleka? Alla dessa växter har sannolikt kunnat användas i hushållet på olika sätt. Hassel till nötter. Lind och ask går bra att hamla. Björk till ved, vide till tändmaterial, vitmossa till sår och barnastjärtar. Plockade man bären? Det är oklart, bärplockning är sådant som syns dåligt i källorna och det går ofta åt mer tid och energi att plocka än vad man får tillbaka av bären. Men om det gick att sälja bär, till exempel på torget i närmsta stad, då var bärplockning ett utmärkt jobb för dem som inte orkade eller kunde så mycket annat, barn och gamlingar.

Björk, ek, ask, videbuskar och blåbärsris i min egen lilla skogsdunge. 1700-talets landskap var dock knappast så här slyigt.

Vad odlades? Några exakta uppgifter från just detta år finns inte. Från mitten av 1700-talet finns det bouppteckningar med uppgifter om vilket utsäde som fanns på gårdarna i socknen och det är genomgående tre saker: korn, råg och hampa. Korn till ölbryggning, råg till bröd och hampa till - ja vad? Repslagning? Textilier? Hela åkerarealen såddes varje år och man hade alltså inga trädesperioder. För att det skulle fungera krävdes stora mängder gödsel. Gården hade en hel del boskap, men frågan är hur långt det räckte. Lantmätaren uppger att åkern i medelmåttiga år gav dubbla utsädet tillbaka och ett normalår behövde gården alltså ta undan halva skörden till nästa års utsäde. Dåliga år fick man knappt utsädet tillbaka. Även om eländet möjligen är lite överdrivet här, så var avkastningen mycket låg. Vad som växte i kålgården är mer osäkert. Här gissar jag bara, men en hyfsat kvalificerad gissning är olika slags kål, bondbönor, gråärter och kanske rovor.

Åkermarken omfattade 4 tunnland och 24 kappland. Det är ungefär 20 000 kvadratmeter eller två hektar. Väldigt lite, men ganska typiskt för Sjuhäradsbygden. Det gick inte att hålla två hushåll med brödsäd på den ytan och det var inte åkermarken folk levde av, det var boskapen och skogen, hantverk och handel. Här är upprinnelsen till knallehandeln. Att sälja kött och mjölkprodukter, träkol och tjära, hantverksprodukter och sin egen muskelkraft var det som satte mat på bordet och gav pengar att betala skatterna med. Det var mångsyssleriet, förmågan och möjligheten att göra en massa olika saker och flexibiliteten att kunna anpassa sig till förändringar i omgivningarna som höll gårdarna vid liv. Och det är inte så väldigt annorlunda idag. Om detta berättar jag mera så småningom.

Skogsträdgårdspyssel

Nu börjar jag göra iordning den första planteringen. Först en bambukäpp som visar var trädet ska vara. Här tror jag det blir ett surkörsbär som inte blir så stort.

Matjordslagret är tunt och stenigt, så jag fyller upp med diverse organiskt material - kvistar, bortrensat ogräs, vad jag kan skrapa ihop. Detta ska sedan täckas, så att ogräset kvävs. Jag använder kartonger. Sedan ska jag bygga upp landet med brunnen hästgödsel och kompost för att få tillräckligt djup att plantera i.

Det är en stilla och fuktig dag, perfekt för att tömma askhinken. All aska som produceras här går ut i trädgården. Bärbuskarna får en rejäl slatt tidigt varje vår, i övrigt strör jag ut den över gräsmattan och i köksträdgården. Dock inte i potatislanden - aska höjer pH-värdet något och det betyder större risk att potatisen får skorv. Sägs det, om någon vet bättre så kommentera gärna!

Och så noterar jag att det blir massor av ekollon i år! Kanske ska jag äntligen komma till skott och lära mig hur jag kan använda dem!

Nytt land och höstsådd

Framför huset har jag vad som egentligen är en grusplan, men som består mer av ogräs än av grus. Efter flera fåfänga försök att få ordning på den så får den nu helt enkelt bli något annat. Steg 1 - en liten odlingsbädd i prima söderläge intill husväggen.

Jag röjde undan det mesta av grus och ogräs, tog vara på några halvt förtorkade smultronplantor, markerade en bädd och täckte det hela med tidningar, vattnade,

tätade med kasserad ull mellan stenarna,

fyllde på med jord 

et voilà - färdig odlingsbädd på nolltid.

Satte dit några tuvor med salladslök som försmäktat i krukor alldeles för länge och de uppgrävda smultronplantorna (de lär reva sig och fylla hela bädden snart). Till slut bredsådde jag lite gröna blad att ha till sallader och wok under hösten. Olika sorters grönkål, sallad, pac choi. Och inatt ska det regna, så jag behöver inte vattna med detsamma. Max en halvtimmes jobb!

Älskade bönor

Ta ett par nävar kokta bönor av din favoritsort. Finhacka lite lök. Blanda i bönorna tillsammans med lite oliv/rapsolja och vinäger. Lite örtsalt på det. Tillsätt sedan vad du tycker om - hackad gurka, tomater kanske, eller något annat. Låt stå en liten stund. Ät! Den perfekta lunchen, middagen, matlådan, vad du vill.

Bönor är mat. Mättande, god, nyttig. Mycket av det vi odlar i våra köksträdgårdar är gott och fullproppat med nyttigheter, men ganska kalorifattigt. Den som vill odla det mesta av sin mat behöver även kalorigrödorna - potatis, bönor, ärter. Sånt man kan stå sig på en kall vinterdag.

Amerikabönorna växer till sig

I år odlar jag flera sorter och de har toktrivts i värmen, även med ganska lite vattning. Förutom haricots verts och vaxbönor så har jag de amerikanska bönorna jag skrivit om tidigare, borlottibönor och canellino. Och förstås bondbönor.

Haken med bönor (utöver bondbönor) är att att de kräver värme och en ganska lång frostfri höst, så de kan mogna och torka. I det regniga Västsverige kan man behöva ta in och eftertorka dem inomhus när de spritats. Torkade håller de sig flera år, både som mat och utsäde.

Jag förodlar alla bönor, både för att få igång dem hyfsat tidigt och för att få plantor som är såpass stora att sniglarna inte äter upp alla plantorna (jag räknar med att några stryker med). De kräver minst 12 grader varm jord för att gro, så det enklaste är att så dem inomhus. När de väl kommit upp kan de komma ut i växthus eller någon annan skyddad plats innan de sätts ut i landet. Jag sår dem i tomma toarullar - ett frö per rulle (det går bra att dela rullarna på mitten) och sätter ut hela alltet när de är stora nog. Det brukar gå väldigt bra, antagligen för att rötterna inte skadas nämnvärt. Men man får samla många toarullar...

Minestronesoppa på tillväxt!

Borlottibönor, till sallad, soppa, grytor

Skogsträdgården, en början

Jag har en skräpyta, en bit av tomten närmast infarten som aldrig blivit mer än ogräs och sly, trots tappra försök att röja av den då och då. Men nu jäklar ska det bli en skogsträdgård!

Vad är en skogsträdgård? Enkelt uttryckt: en trädgård som efterliknar en skog, med träd, buskar och låga växter som planterats i grupper, med stigar emellan, där de flesta växterna är ätbara eller nyttiga på något annat sätt. När en skogsträdgård väl är etablerad ska den i stort sett sköta sig självt utan ogräsrensning, vattning och gödsling, men ett visst mått av skötsel kommer man inte från. Men den ger betydligt mer utdelning per insats än vad en intensivt skött trädgårdsodling ger. I teorin i alla fall.

På våra breddgrader går det inte att plantera för tätt, ljuset behövs för att det ska bli något. Så det blir mer av en trädgårds"savann" än en skog, med rejält avstånd mellan de höga träden. Eller en plantering med bara buskar och undervegetation.

Med hjälp av ena sonen har jag börjat röja hela ytan. Allt vi klipper ned får ligga kvar på ytan. Jag räfsar ihop det i högar som visar var planteringarna ska vara och markerar gångar, som ska hållas efter med gräsklippare. Tanken är sedan att fylla upp planteringsområdena med allt organiskt jag kommer över (hej hästgrannens gödselstack!), låta det kompostera på plats för att kväva ogräs och förbättra jorden. Sedan ska jag sätta ett fruktträd eller en större buske i varje plantering och sedan lägre buskar och andra växter runtomkring. Intensiv marktäckning och pålitligt tuffa växter ska förhoppningsvis hålla ogräset i schack.

Det är snustorrt här som överallt och det blir inget planterat förrän kanske sent i höst. Men jag gör listor, ritar och planerar. Ett äppelträd med tuktade vinbär omkring och blommor? Klarkörsbär? Massor av dagliljor? En rosenkvitten? Tre gammaldags rosor med lavendel runtom? Timjan och backtimjan i kanterna mot gångarna? En böntipi med örter omkring? Blåbärsbuskar?

Jag tror detta blir bra. Om inte annat har jag roligt under tiden!

Lästips - Skogsträdgården

Jag snubblade över den här på biblioteket och lånade den direkt. Det är alltså den mig veterligt första boken på svenska om att anlägga en skogsträdgård. För den som är lite inläst på den engelskspråkiga litteraturen i ämnet så är det kanske inte så mycket nytt. För alla andra är det en utmärkt genomgång av vad en skogsträdgård är för något och hur man kan anlägga en sådan i Sverige. På köpet får läsaren en hel del kunskaper om ekologi, om hur växter, svampar och mikroorganismer samspelar (det är mycket mer komplext och spännande än det går att föreställa sig!).

Den stora behållningen är att allt är anpassat till svenska förhållanden. Författarna är verksamma i Dalarna, vilket innebär att råd och tekniker är användbara för stora delar av landet. Den har mängder med förslag på växter, båda sådana som är ganska självklara och sådana som åtminstone jag inte hade en tanke på att kunna odla i min del av Sverige. Boken är härmed uppsatt på min bokinköpslista! På växtinköpslistan står numera mullbär, moreller, minikiwi, rosenkvitten och en hel del annat matnyttigt. Och jag fick en kick att äntligen börja röja av den där försummade delen av trädgården där jag i flera år planerat att göra en liten skogsträdgård.

Vatten!

Edens lustgård i Hieronymus Bosch tappning

Utan vatten ingen trädgård. Redan i den första trädgården, Edens lustgård, rinner en flod upp och bevattnar trädgården, delar sig vidare i fyra armar och bevattnar det område vi kallar Tvåflodslandet. Utan floderna vore det bara öken och att vattnet betonas  i skapelseberättelsen är lätt att förstå.

I vår del av världen är vattnet så självklart att vi knappt tänker på det. Det finns överallt i bäckar, åar och sjöar och trillar ned från himlen i tid och otid. Ja, inte denna sommaren då. Plötsligt inser vi vad även en ganska liten ökning av temperaturen ställer till med. Vädret slutar röra på sig, regnet når inte fram till oss och det blir nödår. (Vårt regn far istället iväg till andra ställen och ställer till med skyfall och översvämningar)

Hur klarar man en trädgård när det inte regnar och det inte går att vattna med brunnsvattnet, som nätt och jämnt räcker till hushållsvatten? Eller när det är bevattningsförbud för den som har kommunalt vatten?

Standardsvaret brukar vara täckodling och att inte vattna i onödan. Med det senare menar jag att vattna ordentligt på småplantor, så de tar sig, men sedan ganska sparsamt. På så sätt söker sig rötterna nedåt och kommer åt det vatten som förhoppningsvis finns där.

Min räddning är också regnvattenstunnorna. Jag har tunnor som sammanlagt rymmer 800 liter vatten och de ska bli fler. Och så vattnar vi en del med gråvatten. Gråvatten är det där vattnet som inte är helt rent, men inte heller så smutsigt att det måste direkt ned i avloppet. Sköljvatten från disk och tvätt eller vatten man samlar upp när man duschar är typiskt gråvatten. Jag skulle inte rekommendera någon att hälla ut stora mängder gråvatten i trädgården - kommunens miljökontor torde ha synpunkter på det. Men måttliga mängder fungerar bra. Rester efter t.ex. tvål eller diskmedel bryts ned i jorden, under förutsättning att det inte är någon jättekonstig sort. Viktigt dock att inte hälla det direkt på plantor som ska ätas. Häll det på jord eller täckmaterial eller under till exempel bärbuskarna.

Regnvatten är guld! De här tunnorna är hopkopplade, första tunnan fylls från utkast på taket och när den är full rinner vattnet vidare till de andra. Enkelt och välfungerande.

Täckodling är väl nuförtiden närmast mainstream i mindre trädgårdsodlingar och innebär att jorden täcks med något som skyddar och göder - gräsklipp, halm, gödsel, kompost, diverse bortrensat ogräs etc. Många har skrivit om det, min favorit och täckodlingsguru är Charles Dowding, som odlar i södra England.  Han marktäcker med kompost och ibland välbrunnen gödsel, till skillnad från det vi ofta ser svenska odlare använda - gräsklipp och halm. Poängen är att komposten inte drar till sig sniglar i någon större utsträckning, eftersom växtmaterialet är så nedbrutet att det inte är intressant som snigelmat. Det intressanta är att han kombinerar täckodlingen med sin no dig-metod, vilket är precis vad det låter som, alltså att inte gräva. Jorden bearbetas inte mer än det lilla som sker vid skörd, sådd och utplantering. Mikrolivet i jorden mår bättre när den inte blandas om och därmed mår också växterna bättre. Trädgårdsmästarens rygg mår också bättre...

Här hemma har jag gjort lite olika på olika ställen i trädgården i år. Några land har täcks med kompost, andra med brunnen hästgödsel och några med gräsklipp. Det är lite väl tidigt att utvärdera det hela ännu och sniglarna är väldigt få i vilket fall som helst, men det verkar fungera bra att täcka med kompost. Och det verkar skydda mot uttorkning ungefär lika bra som gräsklipp. Men det börjar se ganska dystert ut i flera av landen. Regn nu och i massor, snälla!!

Blåärterna deppar och det gör tyvärr en del annat också

Amerikafröerna

En kollega, tillika odlingssyster for till USA och hade med sig spännande kulturarvsfröer tillbaka. Jag fick prova några av dem i min trädgård. Det är sorter av tomat, majs, bönor och vintersquash som förstås inte alls är anpassade till ett normalt sydvästsvenskt klimat. Men just denna sommar verkar de vara lyckliga.

Fröpåsen säger såhär om tomaterna: "The Yellow Pear Tomato dates to at least the early 1600s ... this variety was used by early Americans more for preserving and pickling. They are very popular today for salads as well"

De kom i jorden lite sent, men jag tror nog de hinner mogna. För säkerhets skull får de bo i växthuset (det får alla tomater här - på friland får de pistillröta och bladmögel).

Squashen Silver Bell är inte så gammal, den introducerades 1956 och är en vintersquash, vilket betyder att den får stå kvar och mogna tills dagen innan första frosten kommer (!). Sen kan den förvaras inomhus i flera månader och ätas som pumpa. Den gör sin squashgrej sådär som Cucurbita-sorterna brukar göra och slingrar sig runt överallt. Jag får putta till den då och då så den inte hamnar under gräsklipparen!

Bönorna blir fantastiskt fina! Beskrivningen säger "From the Hidatsa tribe who raised corn, squash, beans and sunflowers in the Missouri River Valley of North Dakota" och sorten heter Hidatsa Shield Figure. Det är en kokböna, den ska alltså mogna helt och torka på stjälken, för att sedan tröskas. Förutsatt att inte nattfrosten hinner först då... (det känns ju fjärran att tänka på nattfrost nu, men den kommer ju nångång och alltid när man missar att skydda det som är ömtåligt).

Majsen då, slutligen. Den heter Mandan Bride och attribueras till Mandan-stammen i North Dakota. Det är en mjölmajs, vilket betyder att jag behöver skaffa en mjölkvarn och lära mig baka majsbröd. Om det nu blir något, jag har satt den alldeles för tätt, tror jag - vet inte riktigt hur jag tänkte där.

Det är hursomhelst en mycket vacker majs, bild här.  Misstänker att mina kolvar blir lite mindre...

Planen nu är att spara fröer från alla dessa sorter och med tiden få plantor som blir allt mer anpassade till mitt klimat. Riktigt heta somrar trivs den här typen av grödor, medan våra traditionella sorter deppar. De verkar också klara sig med mycket lite vattning (ja, utöver tomaterna då). Eftersom jag har grävd brunn kan jag inte vattna hejdlöst, det är framför allt uppsamlat regnvatten och en del gråvatten som går till köksträdgården. Mer om bevattning senare. Nu håller vi tummarna för sen nattfrost och mogna frön!

Fem år senare

För ganska precis fem år sedan slutade jag med bloggandet och gick över till Facebook och Instagram för att berätta om trädgården och funderingar kring den. Men sociala media har blivit allt tröttsammare. Högljudda röster, ilskna tongångar, drev, porrbotar, ryska psyops - det som kunde vara en massa intressanta samtal och dialoger har blivit miljoner triljarders tomma monologer. Noll plats för eftertanke och resonerande.

Jag överdriver såklart. Lite. Det finns fortfarande gott om vettiga, rimliga människor därute. Ni vet vilka ni är. Men ändå. Jag orkar liksom inte. Orkar inte ens tänka på att försöka diskutera något viktigt.

Växthuset levererar!

Så jag tar upp bloggen i stället. Jag vill prata om att överleva i tider av klimatkaos, hysterisk konsumtion, skygglappsbeteende och ibland ren ondska. Om att orka göra bra saker, så långt det går. Om hur människor i andra tider hanterade kriser. Framför allt vill jag prata om trädgården, om mat, vatten och det rent basala. Hur kan vi i det lilla formatet som hobbyodlare hjälpas åt att hitta metoder för att odla i torka eller skyfall, hantera vatten, utveckla grödor, försörja oss och våra närmaste med egenodlat, laga god mat av det vi odlar? Hur delar vi med oss av utsäde och plantor?

Det finns givetvis en massa sagt och skrivet om detta redan och det vill jag gärna sprida. Men främst vill jag berätta hur jag gör här och nu, i en trädgård i sydvästra Sverige, med dess speciella förutsättningar. I bästa fall kan vi prata om saker här. Det är öppet för kommentarer, tills vidare i alla fall. Annars får det här väl bli min trädgårdsdagbok 😀

Välkommen (tillbaka)!