Saturday, September 20, 2008

Lästips – kärlek och relationer

Jag brukar inte skriva särskilt mycket om känslor, kärlek och relationer. Det är svårt att skriva personligt om sådant utan att bli alltför privat och utlämnande. Mig själv kan jag väl lämna ut, men helst inte mina nära och kära.

Men jag läste det här inlägget hos Mirandas have och jag tyckte det var en så bra formulering av saker jag själv går och funderar på. Klicka dit och läs inlägget och kom sen tillbaka hit!

(tadam, tadam, lite pausmusik medan ni läser)

OK, har ni läst? Jag tycker att hon sätter fingret på något viktigt – att vi lever i en tid med väldigt orealistiska förväntningar på parförhållande och föräldraskap. Vår partner och vår lilla familj ska vara det som gör oss lyckliga, känner oss sedda, självförverkligade, det ska vara spänning och romantik och samtidigt jämställt och rättvist. Vi ska ha ett vackert hem, välartade barn, intressanta vänner att bjuda på spännande mat, vi ska engagera oss på fritiden och så ska vi såklart ha ett intensivt och häftigt sexliv. Pust, säger jag bara!!

När det här inte fungerar fullt ut är det lätt att bryta upp, skiljas och gå vidare in i nya förhållanden. Ibland är det naturligtvis nödvändigt, det finns destruktiva relationer där man tar skada till kropp och själ. Det ska ingen behöva leva i!

Men att skiljas är inte bara slitsamt känslomässigt, det är också väldigt resurskrävande på andra sätt, dubbla bostäder, sämre ekonomi, fler resor o.s.v. I en krympande ekonomi kan det t.o.m. vara så att man inte kan skiljas av krasst ekonomiska skäl. Man har helt enkelt inte råd. Så hur skapar man hållbara förhållanden, med realistiska förväntningar på varandra?

Det som jag tycker är så klokt i Mirandas inlägg är tanken på att vi behöver fler relationer. Inte för att bryta upp ur ett förhållande, utan just för att skapa mer realistiska förväntningar på varandra. Att vi behöver flera nära, djupa, långvariga relationer med olika människor för att tillgodose våra behov på olika plan. För en enda människa kan knappast göra det fullt ut, i alla fall tror jag det är väldigt ovanligt.

Historiskt sett har människor oftast levat i ganska små grupper, med mer eller mindre samma människor omkring sig hela livet. Det var släktingar, grannar och andra som man känt sedan barnsben och vuxit upp tillsammans med. Även alltid har funnits människor som flyttat och rört på sig, så har nog de flesta ändå levt med ganska stabila och långvariga relationer till andra.

Idag är det ju inte alltid så, vi lever med ett starkt flexibilitetstryck på oss och vi förväntas ständigt jaga efter något nytt och bättre, vare sig det nu handlar om en livspartner, jobb eller bostad. Jag tror inte vi mår särskilt bra av det. Själv har jag tappat många av mina relationer från barndomen och tonåren på grund av flyttningar och annat. Men jag har under vuxenåren byggt upp en liten grupp av människor som jag nu känt i ganska många år och är mån om att hålla kvar kontakten med. Människor som finns kvar, oavsett vad om händer i livet i övrigt, människor som känner mig väl och som jag kan prata med om nästan vadsomhelst och som fyller olika behov i mitt liv. De är livsviktiga! Om man sedan kallar det för vänskaps- eller kärleksrelationer spelar mindre roll. Kärleksfulla relationer kanske är en bra sammanfattning.

Vad tycker ni?

3 comments:

hippihäxan said...

Du anar inte hur du sätter fingret på saker som jag just precis nu går och funderar så mycket över! Det är nästan lite kusligt.

Christina said...

Det kanske ligger i luften på något sätt...? Men visst är det lite spooky när nån skriver just det som man själv går och grublar på.

Cecilia M said...

Lidelott och jag brukar prata om det här. Här är ett inlägg som jag håller i mångt och mycket med om:
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.4592329

sen vad gäller stressen! här skriver liselott om det:

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.4658051

ha-ha här kommunicerar vi via länkar :-)