Vägra vara flexibel!

Jag har flyttat så många gånger att jag har slutat räkna dem. Med familjen som barn, som vuxen till jobb, kärlekar, eller bara för att prova något nytt. Ibland har jag flyttat från något, ibland till, ofta både-och. Av detta har jag lärt mig ett par viktiga saker: Man kan alltid flytta ifrån något. Sociala relationer (läs: människor) är alltid utbytbara.

Det är kunskaper jag egentligen velat vara utan. För jag tror inte att det är så. Samtidigt gör dessa insikter mig till en näranog perfekt modern samhällsmedborgare. Jag är FLEXIBEL, detta honnörsord som dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. De borgerliga arbetsmarknadspolitikerna mässar ”jobb, jobb, jobb” och då menar de att man ska vara beredd att flytta vartsomhelst och ta vilket jobb som helst. Vara flexibla.

Fel, fel, fel! För jag tror inte ett ögonblick att människor mår bra av att vara så förtvivlat flexibla. Okej, det finns en massa goda skäl att bryta upp och flytta någon annanstans. Det finns destruktiva relationer, omöjliga jobb och platser där man bara vantrivs. Och någonstans djupt i vår natur ligger en nyfikenhet på nya platser, nya möjligheter – annars hade vi inte spridit oss över hela jordklotet utan bott kvar någonstans i Afrika.

Samtidigt är vi beroende av stabila relationer (och då menar jag inte bara med en partner), av en förankring någonstans. En plätt på jorden där vi känner oss hemma, där vi har ett nätverk av människor som känner oss och vill oss väl. Som vi kan luta oss mot när tillvaron krånglar och som vi är beredda att hjälpa när det behövs. Ett fungerande lokalsamhälle, helt enkelt.

Nej, inte så enkelt. För om vi förväntas flytta stup i kvarten så kan vi aldrig bygga de där stabila lokalsamhällena. Vi får börja om från början på varje ny plats, allt blir flyktigt och rotlöst. Stabila lokalsamhällen är en viktig del av ett ekologiskt hållbart samhälle. Där finns möjligheten att byta varor och tjänster. Att byta sina egenodlade potatisar mot ägg från grannens höns. Att hjälpas att skjutsa barnen – eller hålla ett öga på dem när de tar sig till kompisar på cykelavstånd. Att få ett nedblåst träd till ved av grannen mot att man sågar upp och tar hand om det själv. Att låna ut ett elverk till samme grannes mamma när strömmen är borta i flera dagar. Där man känner barnens klasskompisar och deras föräldrar eftersom skolan har så få barn och alla bor i närheten. Och de är samma människor som man stöter på i affären, på biblioteket, i kyrkan. Och så vidare. Varor, tjänster, sociala kontakter hänger ihop och cirkulerar i ett litet område – resurssnålt och dessutom riktigt trevligt.

De här samhällena är ingen utopi, de existerar i högsta grad. Och de tål naturligtvis att folk flyttar ut och in – men bara till en gräns. När omflyttningen blir för stor växer rotlösheten och främlingsskapet. Och att flytta slukar resurser, allt från fossila bränslen till känslomässig ork.

Det finns alltså goda skäl att stanna kvar där man är. Att vårda relationerna till partner, familj, grannar, att göra det bästa av det hem man har, att försöka hitta ett nytt jobb i närheten om det man har är pest. Inte alltid lätt – det är jag den första att erkänna. Jag har haft min beskärda del av uppbrott, kraschade relationer, jobbyten, nya bostadsorter. Den som känner mig skulle tveklöst kunna säga att jag i högsta grad ägnar mig åt att kasta sten i glashus. Men för första gången har jag och min familj en egen plats på jorden, ett hus och ett knappt tunnland mark att slå oss till ro på. Här ska barnen få växa upp utan ständiga skol- och kompisbyten, här ska vi bygga upp prima odlingsjord i trädgården, här ska vi bygga de där viktiga sociala nätverken, här ska vi kunna trivas utan att ständigt känna behovet av att åka någon annan stans. Naivt? En utopi? Ja, kanske. Kom igen om ett decennium eller två, så får vi se. Men vi är i alla fall på väg! Och jag tänker inte vara så j-a flexibel längre.