Köpstopp - en ny trend

Något sprider sig – en ny folkrörelse? Fler och fler människor väljer att under en viss tidsperiod avstå från att handla något utom mat (och sånt som är helt nödvändigt). Bortsett från att det är lite oklart vad som är "nödvändigt" utöver mat (jag antar man får sätta sina egna gränser) så gillar jag det här! Ett sådär lite lagom subversivt sätt att utmana konsumtionssamhället och dito hysterin. Kolla in den här bloggen, här finns mycket att läsa vidare om köpstopp

http://notbuying.blogspot.com/

Frågan är vad som händer om detta skulle sprida sig på allvar. Hur många människor behövs för att göra skillnad, för att få bort en del av alla fullständigt urfåniga och meningslösa pryttlar som omger oss?

Själv orkar jag inte binda upp mig vid något köpstopps-löfte just nu. Men jag hejar på alla som gör det. Jag kämpar med att få flyt på äta-lokalt-grejen. Mat idag: panerad sej ("fiskpinnar"), potatis, morötter, egeninlagda grönsakspickles. Hemrörd majonnäs – fettbomb men gott! Får väl kompensera med trädgårdsjobb till helgen...

1800-talet har aldrig varit större...

... än i dagens alternativsväng. Och jag talar inte om mode. Bläddrar i gamla nummer av Åter och hittar sida upp och sida ned med artiklar och annonser om "gammaldags" redskap. Det goda livet ska förverkligas utan el och fossila bränslen men med hästdragna redskap, vedspisar, fotogenlampor och en massa andra pryttlar som härrör från sekelskiftet 1900, plus/minus några decennier.

Aldrig hade så många svenskar varit sysselsatta med jordbruk som då och aldrig hade så mycket jord legat under plogen. Sen kom krigen, industrialiseringen nådde nya höjder, det moderna samhället gjorde sitt intåg och landsbygden blev bensin- och dieseldriven – både redskapen och de fordon som behövdes för att ta sig därifrån när man flyttade till staden.

Vår sörgårds/bullerbyromantiska bild av det gammaldags livet på landet speglar en egentligen ganska speciell epok. En epok som i högsta grad var präglad av 1800-talets intensiva industrialisering. För alla de här järnplogarna, självbindarna, separatorerna och järnspisarna är industriprodukter. Tillverkade i våldsamt hälso- och miljöskadliga fabriker som drevs med kol- eller vattenkraft. Av män, kvinnor och barn som slet för slavlöner. En viss kontrast till Bullerbyn, inte sant?

Men vad hade man dessförinnan? Trä! Plogar och årder i trä med en järnbill som vårdades ömt. Spadar och hackor i trä med en järnskoning nedtill. Allt, nästan, i trä med ett litet inslag av det dyra, handsmidda järnet. Och man odlade betydligt mindre arealer än under det nyodlingsintensiva sena 1800-talet.

Det är kanske inte så märkligt att just sekelskiftet 1900 fått en sådan genomslagskraft. Knappast någon tidsperiod efter inlandsisen har omformat landskapet på samma sätt - det strukturer vi ser omkring oss idag på landsbygden är nästan alltid från 1800-talets andra hälft eller något senare (är de äldre får de status av kulturmiljöer och vårdas ömt).

Men det tål att funderas kring en smula. Vilken slags teknik vill vi ha i ett framtida resurssnålt samhälle? Vad är hållbart i det långa loppet? Vill vi driva stora rationella jordbruk, halvstora med hästredskap eller ska vi alla odla lite mat med hacka och spade där hemma? Och även om vi löser en del av energiproblemen med hand-, häst- och oxkraft så återstår ju själva redskapen. Nu finns det fortfarande mängder med gamla redskap runtom i ladorna som kan fixas till och användas ett tag till. Men de håller ju inte i evighet - vad ska vi ha sedan? Om vi ska nytillverka redskap kommer vi att behöva industrier - men hur ska de drivas. Och varifrån tar vi järnet – ska vi återuppliva urgamla tekniker att utnyttja myrmalm och rödjord.

Börjar man nysta i en sådan här problematik så blir det till slut ganska skruvat och tillspetsat. Men det tål att tänkas på – hur medveten och alternativ man än anser sig vara så finns det en massa saker man bara inte "ser".

Äta lokalt - lägesrapport

I försöken att något lite minska familjens ekologiska fotavtryck försöker vi äta lokalt, d.v.s. undvika mat som åkt långa sträckor innan den hamnar på matbordet. Det går lite sådär, det blir en hel del kompromisser. Såhär års är definitivt den värsta tiden att försöka hitta lokalproducerat i butikerna. Mjölkprodukter och spannmålsmat går ju rätt bra. I grönsaksdisken finns det potatis, lök, morötter, vitkål och några förskrämda träiga rotfrukter. Gissa om vi är trötta på rårivna morötter och vitkålssallad... Potatis går ju alltid ned, men det börjar bli svårt att hitta KRAV-potatis. Och barnen ropar efter ris och pasta. Har man tur finns det svenska äpplen, annars blir det ingen frukt - eller en kompromiss med importerad (det blir det senare, frukt är svårt att vara utan).. Hemma i frysen finns det några enstaka påsar kvar med ärter och bönor från i somras, men det är snart slut. Och då dröjer det flera månader innan vi kan plocka nåt nytt.

I köttdisken finns bara mamma Scan eller brasilianskt kött, ingetdera särskilt lockande. Som tur är har vi lamm, gris och lite kalkon från närområdet i frysen. Matkällaren börjar bli tom, någon enstaka syltburk, lite konserverade bönor, pickles och ättiksgurka är det enda som finns där.

Skulle vi bara äta hemodlat/lokalproducerat skulle vi förvisso inte svälta, men det skulle bli ruggigt trist och ensidigt. Å andra sidan är det väl så det är för de flesta i världen (och här hos oss också för bara ett par generationer sedan). Man har ett ganska litet antal basvaror som man äter dagligen (typ bröd. gröt, mjölk och potatis i vår kultur) med små tillägg av annat. Och så en massa speciella rätter till fest, några få gånger per år.

Det är kanske just det man ska sträva efter, bygga vardagsmaten på några få lättillgängliga råvaror - men vi är ju så himla bortskämda med ständig variation. Det är svårt att uppskatta basmaten efter förtjänst. Och eftersom vi inte gör det, så blir utbudet därefter. I vår lilla livsmedelsbutik finns det femtielva sorters tomater från olika delar av världen - men försök hitta en kålrot som inte är träig! Nånstans har vi tappat kunskapen om vår inhemska mat. Det är inte bara trist, det kan bli förödande om vi på sikt måste minska drastiskt på importmaten. Hur kommer vi att må om vi inte kan laga god mat av det som finns hemmavid?

Fast än så länge är det onekligen lite av veckans i-landsproblem - på ett sätt. Och samtidigt inte.

Igår åt vi: kokt hemrimmad fläsklägg, potatismos och ugnsbakade palsternackor. Idag blir det hamburgare på lammfärs och hembakat bröd, vitkålssallad (igen!) hemgjord grönsakpickles, gurka, lök + senap/ketchup etc.

Och hjälp vad jag längtar till sommaren och färska grönsaker från trädgården!! Men igår plockade vi in lite piplök som börjat skjuta skott - det var gott!

Mer lästips

Fortsättning på länken från i onsdags:
http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=349&Itemid=57

Här anar vi våren, snödropparna är nästan utslagna och det är milt i luften, om än lite gråmulet. Nu ska det bli en solig vecka, om SMHI har rätt!

Hästmannen, bonderomantik och freak shows

Jag såg filmen om Hästmannen häromdagen. Av någon lustig slump läste jag strax dessförinnen boken om den siste bonden på Tämmesboda. Det är ungefär samma upplägg, ett (eller ett par) original på en gammal gård med få eller inga moderna bekvämligheter. De lever sitt liv som för 50–100 år sedan, brukar gården med häst, lever enkelt, har lite djur etc.

Det finns ju en hel rad böcker och filmer på samma tema, jag tror det började med Dan Korns böcker redan på 80-talet (var det väl?) och sen har det bara fortsatt. Uppenbarligen är det en lukrativ genre, både förlag, författare och fotografer kan tjäna en slant på skäggiga original, vackra gamla hagmarker, potatisupptagning i höstdimma och kossor i motljus.

Samtidigt är det något vagt olustigt över det hela. När jag såg Hästmannen blev jag såklart också fascinerad av hans livsöde och de vackra bilderna. Men jag blev också en smula illa till mods och än mer så efteråt av alla överentusiastiska kommentarer från folk i omgivningen.

Det känns som om ett antal människor med i och för sig intressanta (men också delvis tragiska) livsöden utnyttjas för att vi ska få en stunds verklighetsflykt och känna oss lite bättre till mods. Som en slags freak show där vi båda kan förfasa oss och drömma oss tillbaka till ett förflutet som vi bara har mycket vaga och väldigt överromantiska föreställningar om.

Vad är det vi beundrar? Att någon går sina egna vägar, på tvärs mot den moderna strömfåran? Det hårda arbetet? Frånvaron av bekvämligheter? Den nära kontakten med djur, natur och årstidsväxlingar? Ett liv utan löneslavande? Försöker vi förtvivlat skapa någonslags mål och mening i våra egna trista liv genom att beundra andras (iofs inget ovanligt!)? Ändå är det väl inte så många av oss som på allvar skulle vilja leva utan el, rinnande vatten och centralvärme någon längre tid (jag säger bara Gudrun...). Sen är det ju en annan sak att vi med tilltagande oljebrist och energikris kanske ändå kommer att få dra ned på moderniteterna, men det skulle bli en tuff omställning för många av oss!

Jag är lite rädd att det här idealiserandet, nästan helgonförklarandet, av gamla gubbar med vedspisar och fina hästar, men utan el och dusch, blir nåtslags ersättning för en verklig förändring. Vi känner oss bättre till mods en stund, sen återgår vi till våra vanliga resursslösande, stressade liv utan att något händer. Vi fortsätter att jobba för mycket, köra bil för mycket, handla för mycket, ha på tok för lite tid till oss själva och vår familj och allt det där.

Riktiga förändringar börjar ju som bekant med oss själva och våra närmaste, med konkreta handlingar och inte med verklighetsflykt via böcker och TV... Bonderomantik och freak shows leder just ingen vart.

Lästips

Jag orkar inte skriva nåt eget just nu. Men läs gärna den här listan:

http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=347&Itemid=57

(Nångång ska jag lära mig att göra såna där snygga länkar där man inte behöver skriva hela URL:en)

Orkar inte!

Egentligen skulle jag skrivit om en massa funderingar jag fick efter att ha sett Hästmannen på TV i söndags. Men jag orkar inte - jobbet suger musten ur mig och huvudet bara snurrar av trötthet och funderingar på vad jag egentligen vill göra och hur jag når dit... ber att få återkomma.

Rastlösa dagar

Nu anar man våren, det är tö och några plusgrader, fåglarna sjunger som tokiga och solen värmer i ansiktet när den väl tittar fram. Den lyser in i huset och avslöjar otvättade fönster och vinterns dammråttor, som fått växa i lugn och ro alldeles för länge. Med solen kommer den stora rastlösheten. Det går inte att sitta inomhus, det har vi gjort hela vintern, nu är det dags att gå ut och ta tag i saker och ting. Röja, plantera, anlägga nya trädgårdsland, heja på snödropparna, skyffla kompost, fälla några träd som står på fel plats, vadsomhelst bara man GÖR något.

Men ute är det slaskigt och dyngsurt överallt, gräsmattan går knappt att gå på, att gräva är inte att tänka på och det är tjäle i komposten! Det går knappast att göra nåt vettigt ute den närmaste månaden. Vänta, vänta, vänta... och sticka emellan med lite vedhuggning, så det är klart innan odlingssäsongen sätter igång. Men rastlösheten drar i kroppen som en växande oro...

Stress!

Om det är nån som tror att det är ett lugnt och stressfritt jobb att vara arkeolog så kan jag meddela att ni är helt fel ute! Att jobba med uppdragsarkeologi (såna grävningar som beror på exploateringar, typ vägbyggen och sånt) har under de senare åren blivit väldigt tufft. Det handlar väldigt lite om att gräva ut och forska och väldigt mycket om att skriva anbud, vinna anbud, slå knut på sig själv för att försöka pressa kostnader så mycket det går och ändå göra ett bra jobb (när man gräver ut en fornlämning så FÖRSTÖR man den - en utgrävning kan aldrig göras om. Ett visst ansvar, alltså).

Det handlar om att ansvara för 4-5-6 projekt samtidigt. Det handlar om deadlines, att snabbt och effektivt producera texter, tolkningar och bedömningar, räkna med att ständigt bli ifrågasatt och ständigt känna att man - hur mycket man än jobbar - alltid kunde gjort det ännu lite bättre. Om rapporter som blir skrivna i absolut sista minuten för att man hela tiden måsta ta sig an nya projekt och inte hinner avsluta de gamla. Det handlar om konkurrens med goda vänner och kolleger på andra arbetsplatser, om att hålla goda idéer hemliga för att vinna anbud. Och ett konstant dåligt samvete för att man inte ORKAR göra ett så bra jobb som man borde.

Det är ju inte vi som gräver som bestämmer vad som ska grävas, när det ska grävas, vad det får kosta och hur ambitiöst det ska vara. Länsstyrelsen bestämmer, vi gör jobbet. Och vi är alltså helt beroende av att länsstyrelsens tjänstemän fattar vettiga, genomtänkta beslut. Vilket de ofta inte har tid eller rätt kompetens för att göra.

Alltså vaknar man på nätterna och funderar på vad man har glömt för viktiga saker, man är konstant orolig för att inte göra ett tillräckligt bra jobb och det är så gott som omöjligt att koppla av jobbet även när man är ledig. Efter att ha diskuterat akuta projekt med ett par kolleger idag (på min lediga dag, jag jobbar 4 dar/vecka) så höll jag på att sortera rena kläder till barnen. De har varsin byrå och jag stod framför dem och insåg att jag plötsligt inte visste vilken byrå som var vilket barns!! Jag fick fundera en lång stund innan jag kunde lägga kläderna på rätt plats. Det kändes faktiskt ganska skrämmande. Stressymptom, eller??

Sen gick jag en promenad och blev lite lugnare - men hjälp, vad är det som händer i min hjärna egentligen???

Äntligen varmt!

Inomhus alltså. Ute är det gråslaskdimmigt med nånslags kladdig, moddig ursäkt för snö och ungefär så motbjudande det bara kan bli. I alla fall när man ska köra bil i eländet dagligdags. Lycka är en plogbil, åtföljd av en grusbil!!

I alla fall så har pelletsbrännaren krånglat ett bra tag och för några dagar sen lade den av helt och hållet. Vi har eldat med ved, men eftersom vi inte har någon ordentlig ack.tank så är det inte särskilt effektivt. Även om vi eldat rejält sent på kvällen har det ändå inte varit mer än 13 grader på morgonen vissa morgnar. Det är INTE kul. Och så inget varmvatten heller. Väldigt lagom kul att gå upp runt halvsex i ett iskallt hus, gå ned och tända i pannan, tända i braskaminen, försöka tvätta sig i kallvatten och sen hälla i sig en massa varmt te för att få upp lite värme (jo, teet är ju rätt trevligt, förstås!).

Nu är brännaren fixad och det är varmt i huset igen! Och massor av varmvatten!! Samtidigt är det ju kanske nånsorts mening med brännarkrångel, i alla fall lär man sig att uppskatta värmen och att den inte är helt självklar. Och man inser att man faktiskt överlever båda kalla morgnar och att tvätta sig i kallvatten. Även om jag absolut föredrar varmvatten!

Korvrecept

Nu är också fläskkorven avsmakad och det blev så bra så här kommer det korvrecept! Ursprunget till detta kommer från ett paket med fjälster, men jag har modifierat det lite vartefter. Smeten räcker till 4–5 meter fjälster, det beror hur hårt man stoppar dem. Man behöver en köttkvarn med ett korvhorn.

1000 gram ganska fett kött (eller magert kött med lite späck tillsatt)
5-6 dl vatten
½ dl potatismjöl
4 tsk salt
svart- eller vitpeppar
övriga kryddor efter smak

Mal köttet två gånger, andra gången med den finaste skivan. Blanda i de torra ingredienserna. Rör i vattnet lite i taget. Det blir en lös gegga, men det är som det ska. Sätt korvhornet på kvarnen, trä på fjälstret och stoppa korven försiktigt. Sno fjälstret, eller knyt bomullstråd om, så du får lagom långa korvar. Stoppa ganska löst, det ska vara lite sladdriga korvar, annars spricker de när du lagar till dem. Gnid in korven med lite salt och socker och låt ligga svalt under natten. Frys in eller laga till! Den kan antingen sjudas försiktigt eller stekas långsamt, gärna i ugnen.

Fläskkorv kryddar jag med kryddpeppar och lite kryddnejlika. Lammkorv med örtkryddor, eller spiskummin, eller vitlök, eller... jag tror man kan experimentera lite som man vill. Än så länge har jag inte lyckats göra någon sort som smakar illa, på sin höjd har jag kryddat för lite så det blir lite mesigt. Fast mesig korv kan ju lyfta med stark senap, så egentligen kan det inte bli särskilt fel :-)

Kött i massor!

Vi försöker så långt det är möjligt att köpa kött från uppfödare vi känner till, där djuren har haft det bra, och inte från djurindustrin. Genom ett antal sammanträffanden har det denna helg landat två lamm och en liten gris på vårt köksbord. Så jag har ägnat det mesta av min tid åt att stycka, skära, mala, salta in och göra korv. Massor av jobb (och mängder med disk...) men det blir väldigt gott när det väl är klart.

Det mesta av köttet hamnar i frysen. Men jag har lagt en skinka, läggen och sidfläsket i saltlake. Det är första gången jag prövar detta, så vi får se hur det blir. Jag har också gjort lammkorv, en variant med rosmarin och spiskummin och en med vitlök, chili och spiskummin. Båda blev goda, den senare blev bäst (den blev väääldigt god!). Idag ska jag göra fläskkorv med lite kryddpeppar i smeten.

Vi har ingen möjlighet att röka (d.v.s. vi har inte fått loss tummarna och byggt en länge planerad rök) så det blir kok- och stekkorv. Jag är sugen på att prova på att torka korv (typ salami) men jag har inte riktigt vågat prova. Är rädd att det ska bli oönskade bakterier och att alla ska bli magsjuka...

Askonsdag

Idag börjar fastan. 40 dagars fasta fram till påsk. Slut på semleätandet! Idag är det väl inte så många som håller på de gamla fastereglerna, men det kanske ändå finns anledning att fundera lite i fastetid. Reflektera en smula kring vårt enorma överflöd av mat och vad det får för konsekvenser. Spara lite pengar på att äta enklare några veckor och skänka dem till något vettigt.

Här snöar det hejvilt och det blir i alla fall inga spontana tripper till mataffären, idag blir det kylskåpsrensning.

Dagens dummaste

I mataffären finns körsbärstomater från Kamerun. Jag upprepar: Tomater. Från Kamerun. I Afrika. Det är vääääldigt långt bort...

Hur dumt är det att skicka tomater från Kamerun till Sverige??? I synnerhet som det produceras en hel del sådana i Europa. Varje liten tomatstackare måste ju kosta otroligt mängder koldioxidutsläpp. Eftersom de dessutom inte var så särskilt dyra kan man dra (minst) två slutsatser: Det är alldeles för billigt att förbruka fossila bränslen på dumheter. Någon stackars odlare har fått alldeles för lite betalt för sina tomater.

Det sägs ju att Tredje världen måste utveckla sin handel för att klara sig ur skuldfällor och annat elände. Det kanske är sant, åtminstone på kort sikt. Men på längre sikt är ju den här sortens handel fullkomligt orimlig. Bojkotta!

Och då har jag inte nämnt sockerärterna från Ghana...

Mat och klimat i Expressen

Skräpskvallerblaskan Expressen uppmärksammar klimat- och matfrågan. Mycket mer mainstream kan det knappast bli. Ska "äta lokalt" månne bli en ny folkrörelse? I alla fall ska de ha en artikelserie i ämnet.

http://www.expressen.se/index.jsp?a=885260

(För ordningens skull vill jag meddela att jag av princip inte läser Expressen .- men jag snubblade över löpsedeln ;-))

Vägra vara flexibel!

Jag har flyttat så många gånger att jag har slutat räkna dem. Med familjen som barn, som vuxen till jobb, kärlekar, eller bara för att prova något nytt. Ibland har jag flyttat från något, ibland till, ofta både-och. Av detta har jag lärt mig ett par viktiga saker: Man kan alltid flytta ifrån något. Sociala relationer (läs: människor) är alltid utbytbara.

Det är kunskaper jag egentligen velat vara utan. För jag tror inte att det är så. Samtidigt gör dessa insikter mig till en näranog perfekt modern samhällsmedborgare. Jag är FLEXIBEL, detta honnörsord som dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. De borgerliga arbetsmarknadspolitikerna mässar ”jobb, jobb, jobb” och då menar de att man ska vara beredd att flytta vartsomhelst och ta vilket jobb som helst. Vara flexibla.

Fel, fel, fel! För jag tror inte ett ögonblick att människor mår bra av att vara så förtvivlat flexibla. Okej, det finns en massa goda skäl att bryta upp och flytta någon annanstans. Det finns destruktiva relationer, omöjliga jobb och platser där man bara vantrivs. Och någonstans djupt i vår natur ligger en nyfikenhet på nya platser, nya möjligheter – annars hade vi inte spridit oss över hela jordklotet utan bott kvar någonstans i Afrika.

Samtidigt är vi beroende av stabila relationer (och då menar jag inte bara med en partner), av en förankring någonstans. En plätt på jorden där vi känner oss hemma, där vi har ett nätverk av människor som känner oss och vill oss väl. Som vi kan luta oss mot när tillvaron krånglar och som vi är beredda att hjälpa när det behövs. Ett fungerande lokalsamhälle, helt enkelt.

Nej, inte så enkelt. För om vi förväntas flytta stup i kvarten så kan vi aldrig bygga de där stabila lokalsamhällena. Vi får börja om från början på varje ny plats, allt blir flyktigt och rotlöst. Stabila lokalsamhällen är en viktig del av ett ekologiskt hållbart samhälle. Där finns möjligheten att byta varor och tjänster. Att byta sina egenodlade potatisar mot ägg från grannens höns. Att hjälpas att skjutsa barnen – eller hålla ett öga på dem när de tar sig till kompisar på cykelavstånd. Att få ett nedblåst träd till ved av grannen mot att man sågar upp och tar hand om det själv. Att låna ut ett elverk till samme grannes mamma när strömmen är borta i flera dagar. Där man känner barnens klasskompisar och deras föräldrar eftersom skolan har så få barn och alla bor i närheten. Och de är samma människor som man stöter på i affären, på biblioteket, i kyrkan. Och så vidare. Varor, tjänster, sociala kontakter hänger ihop och cirkulerar i ett litet område – resurssnålt och dessutom riktigt trevligt.

De här samhällena är ingen utopi, de existerar i högsta grad. Och de tål naturligtvis att folk flyttar ut och in – men bara till en gräns. När omflyttningen blir för stor växer rotlösheten och främlingsskapet. Och att flytta slukar resurser, allt från fossila bränslen till känslomässig ork.

Det finns alltså goda skäl att stanna kvar där man är. Att vårda relationerna till partner, familj, grannar, att göra det bästa av det hem man har, att försöka hitta ett nytt jobb i närheten om det man har är pest. Inte alltid lätt – det är jag den första att erkänna. Jag har haft min beskärda del av uppbrott, kraschade relationer, jobbyten, nya bostadsorter. Den som känner mig skulle tveklöst kunna säga att jag i högsta grad ägnar mig åt att kasta sten i glashus. Men för första gången har jag och min familj en egen plats på jorden, ett hus och ett knappt tunnland mark att slå oss till ro på. Här ska barnen få växa upp utan ständiga skol- och kompisbyten, här ska vi bygga upp prima odlingsjord i trädgården, här ska vi bygga de där viktiga sociala nätverken, här ska vi kunna trivas utan att ständigt känna behovet av att åka någon annan stans. Naivt? En utopi? Ja, kanske. Kom igen om ett decennium eller två, så får vi se. Men vi är i alla fall på väg! Och jag tänker inte vara så j-a flexibel längre.

Göra om kläder - länktips!

Varning!! Detta är en fullkomligt beroendeframkallande sida om att göra om sina gamla trista kläder till något nytt.

http://www.nikkishell.typepad.com/wardroberefashion/

Fullt med mer eller mindre mysko men fullt användbara idéer, uppdateras ofta och har en massa bra länkar att följa. Här kan man bli fast lääänge!

Matrapport

Det går lite sådär med det lokala ätandet. Vi börjar få slut på ris och framför allt pasta, och jag vet inte riktigt om vi ska köpa mera eller hålla oss till potatis och hemgjord pasta. Kött och mjölkprodukter går hyfsat, fast jag blev sur när jag upptäckte att den där tjocka grekiska yoghurten, som är så god att göra tzatziki av, är från Tyskland, jag trodde den var gjord i Sverige. Får kompensera med mjölk från Falbygdens mejeri, mycket mindre berest än Arlas mjölk, som kan ha varit ute på rejäla långtripper runt landet. Mjöl finns närodlat i butikerna, så bröd är inget problem heller.

Frukt och grönt är ju det stora problemet såhär års. Tomater, gurka, paprika går ju bort direkt (fast det är ju ändå inte så gott nu, så det kan kvitta). Potatis, vitkål, morötter, lök finns att köpa svenskt och en del t.o.m. närodlat. Palsternackor och jordärtskockor har vi själva, liksom några frusna purjolökar kvar i köksträdgården. I frysen finns ärter och bönor. Men den fina vita blomkålen kommer från Spanien. Broccoli är också importerad. Grönkål finns inte att köpa och vår egen har rådjuren ätit upp.

Äpplen är den enda svenska frukt som finns och där kompromissar jag faktiskt en hel del och köper både citrusfrukter och bananer. Holländska päron är väl hyfsat OK, i alla fall jämfört med frukten från Sydamerika.

Men, som sagt, det är svårt och kan bli rejält ensidigt att undvika all långväga mat. Och det kräver en del av familjen, det är inte lite begärt att de ska ge upp invanda maträtter för en princips skull. Å andra sidan kan ju principen bli bister verklighet i framtiden...

Nu är det vedhuggningstid. Vi sågar, hugger, bär, staplar och bygger vedbingar av gamla lastpallar. Spåren efter Per ska bli ved och så ska vi ta ned några träd. Men det tar en himla tid när man gör allt för hand och det kommer att behövas en massa ved om vi får loss tummarna och installerar dendär vedspisen någongång. Det är lätt att förstå att folk skaffar motorsågar, kapsågar och vedklyvar - men de behöver ju bensin och el! Dilemma: förbruka el/bensin för att elda miljövänligt med ved??

Igår gjorde vi precis sådär som man inte "ska" göra. Vi körde flera mil utan att ha något annat ärende än att gå på bio, vi åt på McDonalds, kollade på film och körde hem igen utan att ha uträttat något annat överhuvudtaget.

Det här är ett typiskt glesbygdsdilemma - hur mycket intentioner man än har att inte köra bil i onödan och att passa på att uträtta så mycket som möjligt när man ändå är ute och kör så krockar de hela tiden med barnens önskemål om att gå på bio och annat kul, träffa kompisar o.s.v. (och det vill ju vi vuxna också göra ibland, såklart!). Hur mycket kan man förvänta sig att barnen ska nöja sig med att vara hemma och bara umgås med kompisar på cykelavstånd och hur mycket är det rimligt att man skjutsar dem? Jag vet inte – det växlar ju över tid, naturligtvis. Och till en del faller det ju på oss föräldrar att styra in dem på aktiviteter som inte kräver en massa bilåkande hit och dit (tack o lov är de inte intresserade av idrott!!).

När jag var barn i glesbygd på 60/70-talen så förväntades man i stort sett nöja sig med att vara hemma och leka med syskon och de kompisar som fanns i närheten. Skjutsningen var i stort sett obefintlig. Att åka iväg till bio, simhall eller vad det nu var, var något ovanligt och lite speciellt, sånt som är vardagsmat idag. Samtidigt var de flesta mammor hemma, fritids hade vi inte hört talas om och alla åkte hem med skolbussen. Det fanns gott om lekmöjligheter hemma efter skolan. Lugnare, miljövänligare, men samtidigt mer isolerat, på gott och ont.

Litegrann är det väl den bilden jag har av hur mina barn borde ha det. Men det är ju inte så! Barnen går på fritids, kompisarna bor utspridda, "alla" skjutsar barnen hit o dit och barnen har helt enkelt svårare att hitta på något på egen hand, de blir så styrda hela tiden! Det är så lätt att det blir "okej, vi åker och ... (nånting)" i stället för att göra något kul hemma.

Sen har man (jag!) väl också en lite överromantisk bild av lyckliga barn på landet som glatt hjälper till med vedhuggning och ogräsrensning och tycker det är det roligste som finns - fast de tycker de ju faktiskt inte... De kan vara med ett tag på vissa grejer, men allt är ju inte lika kul. Nu tror jag ju att de snappar upp en massa bra saker i alla fall, men den där lyckliga familjen som hugger i tillsammans, njaeee. Det är för mycket annat som lockar barnen.

Egentligen har vi det som bäst när det är strömavbrott och varken TV, dator eller telefon fungerar. Ironiskt, men sant. För då finns det inte så mycket att göra utöver att leka eller hänga med föräldrarna. Barnen inser också att då är det mycket mer praktiska saker som måste fixas för att vi ska få mat, värme och vatten. Då hjälper de till! Och allting blir mycket lugnare!!

Man kanske skulle fejka ett strömavbrott då ch då...

Filmen? Jo, vi såg "Bortspolad" på barnens önskemål. Rätt kul, en hel del blinkningar åt vuxenpubliken så att vi inte tappade intresset och ett gäng underbara sjungande sniglar, kolla in dem!

Matfunderingar igen

De här tankarna om att undvika importerad mat och äta så lokalt som möjligt snurrar runt mycket i mitt huvud just nu. Det finns tusen goda skäl till att min mat inte ska vara mer berest än vad jag är och jag gitter inte rabbla upp dem alla här. Hur man än vänder och vrider på det, är det i alla fall absurt att det som landar på mitt matbord har fraktats hit från Långtbortistan med hjälp av en massa fossila bränslen. Lägg därtill att det dessutom ofta (med några undantag) har odlats under tvivelaktiga former, både för människor och miljö. (Mat kan förvisso odlas under tvivelaktiga former lokalt också, men det är lättare att se och undvika det.)

Alltså - mer lokal, mindre långväga mat! Hur man ska definiera lokalt kan naturligtvis diskuteras i det oändliga, för mig innebär det "nånstans i Västsverige". Ganska oprecist, men det är inte det som är det viktiga.

Okej, nu till verkligheten. Vi är fyra personer som ska ha god, näringsrik och inte alltför dyr mat flera gånger om dagen. Därtill inte sällan släkt och kompisar i alla åldrar, som naturligtvis också ska ha god etc. mat. Barnen är i en period när de vägrar äta "konstig" mat, det ska vara några få invanda rätter som inte får ändras för mycket. (Ja, jag vet, det går över, men ibland blir jag trött!)

Barnens favoritmat är (surprise!) pasta med köttfärssås. Pasta - importerad från Italien. Köttfärs, ok, finns lokalt. Tomater - importerade eftersom våra egna inte vill sig. Lök, lokalt, inga problem. Vitlök, importerad, men vi skulle kunna odla det. Olivolja. Kryddor - lite blandat, egna örtkryddor men en hel del importerat. Parmesan, uppenbarligen importerad. Ketchup - det vete 17 var den kommer ifrån.

Näringsmässigt OK med lite råkost till (lokalt utan problem). Men svårt beroende av livsmedelsimporten! Vi gör egen pasta ibland, men det tar tid och är lite bökigt. Kul om man har gott om tid. Man kanske kunde göra en stor sats och torka???

Barnens favoriträtt nr 2 (lika överraskande!): pannkakor med sylt. Hyfsat lätt att göra på lokala råvaror, sylt av egen tillverkning, det är väl sockret som är tveksamt. Näringsmässigt - hmmm, njaeee...

Favvorätt nr 3: fiskpinnar. Går lätt att göra själv av sejfile. Hyfsat lokalt med potatismos och råkost till. Sen är det ju nån som ska ha ketchup till, förstås... Näringsmässigt helt OK.

Favvorätt nr 4: thai-inspirerade nudlar med wokade grönsaker. Bortsett från grönsakerna är det hopplöst beroende av importen med nudlar och alla såser och kryddor.

Vardagsmaten är uppenbarligen mycket mer importberoende än vad den borde vara. Även sån mat som är producerad i Sverige har ju inte sällan fraktats åtskilliga mil på landsväg. Och även om råvarorna kommer från närområdet så har vi alla kryddor och smaksättningar. Det skulle vara mycket svårare att laga mat utan kryddor, såser, currypasta, soja, kokosmjölk, chutney, pickles etc etc. För att inte tala om salt - var kommer det ifrån?

Hur skulle en VERKLIGT lokal måltid se ut såhär års? Kött, ägg eller insjöfisk. Rotfrukter. Potatis. Lök. Kål. Mjölkprodukter. Grönsaker från frys eller burk. Torkad svamp. Mjölkprodukter. Torkade örtkryddor. Till efterrätt äpplen eller torkad/konserverad frukt. Eller hemlagad glass med honung i stället för socker.

Laga god mat av detta? Ja, det går förstås, i alla fall om man får fuska med lite salt och peppar. Näringsrikt, utan tvekan. Mycket jobb om man använder råvaror från grunden. Gott, förmodligen, men man finge tänka i lite andra banor än vanligt.

Problemet är väl att de flesta av oss inte är vana att tänka i den här sortens matlagning, även om detta var vardagsmat för våra mormödrar. Husmanskosten bygger ju faktiskt på det som finns hemmavid. Köttsoppa, kåldolmar, rotmos o.s.v. Men vi är så bortskämda med alla slags exotiska kryddor och smaker från alla världsdelar! Och det är så lätt att bara ta till en kryddsås eller lite currypasta för att få smak på maten. Och visst är det på sätt och vis fantastiskt att kunna köpa all världens goda frukter i den vanliga ICA-butiken! (försök däremot köpa svensk frukt... ha!). Men det är kanske dags att ta fram de gamla kokböckerna och återupptäcka husmanskosten?

Vad ska vi äta idag? Helstekt fläskkarré (från nånstans i Sverige), potatismos, nåt tillbehör med rotfrukter, kanske sås på torkade trattisar. Låter gott, inte sant?

Sen vet jag inte. Jag vill väldigt gärna fortsätta åt husmanskosthållet, med så lokal mat som möjligt. Undvika ris och köpepasta, minska på importerad frukt, juice, kryddor/såser, olivolja, importgrönsaker, socker ... vi får se hur det går och vad barnen säger.

Bloggstiltje!

Det har varit tyst här några dagar. Barnen har varit sjuka i snart ett par veckor sammanlagt och allt är lite trött och dystert. Alla beställda fröer har i alla fall kommit och det kliar i fingrarna att börja fröså saker och ting, men det är ju alldeles för tidigt. Och ute öser regnet ned och snön är snart ett minne blott. Det mesta är så grått det bara kan vara i januari...

Tvång eller glädje

Man kan leva altrnativt/miljövänligt/(valfri beteckning) för att man känner sig tvungen inför en hotande miljökatastrof, Peak Oil eller något liknande. Men då blir det mest av ett tvång, inte av glädje över att leva på ett sätt som är till nytta för jorden och medmänniskorna. Om man inte hade ett hot hängande över sig, skulle man antagligen leva mycket mer resursslösande sätt, till nytta för ingen eller inget utöver möjligen diverse multinationella storföretag.

Men kan kan också leva alternativt för att det är så roligt att odla sin egen mat, hitta energisnåla lösningar på ditten och datten och för att det finns en speciell tillfredsställelse i att veta att man gör något som i alla fall inte ställer till med mera skada, eller i bästa fall är till nytta!

De här tankarna hittade jag här http://www.entire-of-itself.blogspot.com/ Läs mer!

Fortfarande vinter

Var hemma med hostande barn idag och kunde liksom inte låta bli att gå ut och fota det helt fantastiska vintervädret. Röda huset med trasigt fönster är vårt garage/förråd/skräpuppsamlingplats, utsikten är bort mot grannens lada.

En helt vanlig söndag

Sovmorgon, vaknade sent och upptäckte att stormen hade lagt sig och det hade också ett vackert snötäcke gjort. Brottades med den krånglande pelletsbrännaren som stannat under natten = kallt hus och inget varmvatten. Försökte duscha i kallvatten.
Lååång frukost med tidningsläsning. Skjutsade barnen till kompisar, såhär års är det taxiservice, till våren får de baske mig cykla själva!
Tittade på snön. Gick ut och fotograferade snön.
Surfade och bloggade.
Åt fusklunch med mackor, inga barn hemma som behövde ha riktig mat. Tittade lite mera på snön.
Stickade klart lovikkavantar till ett av barnen.
Skottade snö (anar ett tema här…)
Bar in ved
Tittade på delar av Pirates of the Caribbean med ett barn o hans kompis (okej, tittade på Johnny Depp)
Värmde rester till middagen. Drack ett glas vin med sambon och pratade strunt.
Diskade. Gladde mig åt att snöplogen kom förbi.
Resten av kvällen kommer att ägnas åt soffmys och småprat med lite mera vin och förmodligen tidigt i säng
En helt vanlig ledig söndag då egentligen inget särskilt hände, men ändå en väldigt trevlig dag. Om jag bara slapp åka till jobbet i morgon skulle tillvaron vara nästan perfekt.
(ja, jag gnäller om mitt jobb, men gör inget åt det, jag vet…)

Mera snö

Nu verkar vintern vara här, i alla fall för de närmsta dagarna. Vi klarade nattens storm utan strömavbrott - wow!! Och snön ligger vit och vacker och det snöar stora lappvantar. Nu ska det vara kallt några dagar, så kanske, kanske kan det bli riktigt fint! Enda haken är att jag ska sitta instängd på ett kontor hela veckan...jag vill vara ute i vackert vinterväder och hugga upp veden som förra stormen bjöd på, det känns på något sätt mera meningsfullt än att sitta och skriva rapporter som ändå bara de närmast sörjande kommer att läsa...

Funderingar efter stormen

Jaha, vad bloggar man egentligen om en katastrofalt trist januaridag när det bara regnar och regnar och regnar... Vi har ju haft storm igen, denna gång klarade vi oss mer lindrigt undan, vi var bara strömlösa i två dagar (att jämföra med en vecka efter Gudrun). Bara något litet av våra träd föll, men grannens pampiga rönn har lagt sig tvärs över grönsakslandet - som tur är hade jag hunnit skörda de rotfrukter som stod kvar just där. Några björkar som står på sniskan efter Gudrun envisas med att stå kvar, vi hade faktiskt hoppats att de skulle falla. Nu får vi nog ta ned dem själva.

Strömlösheten klarade vi ganska smärtfritt denna gång. Vi hade värme, varmvatten, ljus och varm mat utan el! Alltihop med hjälp av ganska enkla lösningar och en liten bensindriven generator. Den fixar några lampor och klarar att hålla frysarna i gång ett par timmar åt gången, så inget börjar tina (kylskåpsmaten går ut i skafferiet, eller bilen). Dessemellan kan den driva vattenpumpen så man kan duscha, diska, spola toaletterna o tappa upp dricksvatten. Vi har en urgammal panna, som uppenbarligen kan eldas med lite vadsomhelst, den har haft en oljebrännare tidigare, nu har den en pelletsbrännare. Men vi kopplade bort brännaren och eldade med ved direkt i pannan, det går alldeles utmärkt (vi har fortfarande inte kopplat in pelletsbrännaren igen, veden är gratis...). Maten fixade vi på ett tvålågigt spritkök, egentligen avsett för båten, men det går uppenbarligen bra på land också. En vedspis står dock väääldigt högt på önskelistan.

Om man kunde driva generatorn på något mer miljövänligt än bensin så kunde man klara sig ganska långt utan elbolagens inblandning. Det är ändå fascinerande att man kan klara sig såpass bra utan ström. Funderingarna går kring solpanel, vindkraftverk... tänk om man kunde klara sig helt utan Det Stora Elbolaget! Skönt också med ett gammalt hus som inte har elberoendet inbyggt i sig. Tycker synd om alla som sitter i moderna villor och är helt hjälplösa när strömmen går!! Samtidigt undrar man ju lite över alla som inte ens FÖRSÖKER – det var några ljushuvuden som intervjuades på tv och på reporterns fråga om de förberett sig på något sätt inför ovädret svarade "nääää". Ibland undrar man...

Nån slags vinter

eller i alla fall lite snö blev det ju. Fast det slaskar bort illa kvickt tyvärr. Trädgården är blöt som ett sumphål och det är en stor sjö i gräsmattan. Vi har planer på dränering och utfyllnad, men det är ett stort jobb... Kanske vi bara fyller ut lite vartefter och ser hur det går.

Fröer

I år är jag ute tidigare än nånsin med att beställa fröer, det är väl det här konstiga vädret som spökar... Jag har en hel del fröer kvar från ifjol, mest såna där jag inte sått hela påsen, men också några som jag samlat in: bondbönor, rosenbönor, sockerärter och vaxbönor. Och så gråärter, som inte finns att köpa. Men lite nytt behövs ju.

Från Impecta (www.impecta.se) har jag beställt:
Isört (har jag aldrig provat, men det låter kul)
Plocksallat 'Ruby Bright Green & Red'
Pumpa 'Baby Bear' (små fina orange halloweenpumpor)
Pumpa 'Gleisdorfer Ölkurbis' (bara namnet... och så ska fröna vara bra att rosta)
Pumpa 'Vegetable Spaghetti' (spaghettipumpa har jag länge velat testa)
Vintersquash 'Long Island Cheese' och 'Blue Hubbard' (bara för att de är snygga)
Sommarsquash 'Yellow Crookneck' och 'Black Zucchini' (en krokig och en svart squash, går ju inte att låta bli...)
Palsternacka 'White Gem' (pålitlig klassiker)
Bondböna 'Aquadulce' (aldrig provat)
Märgspritärt 'Little Marvel' (lågväxande, mycket god och produktiv)
Morot 'St. Valéry' och 'Nantes 2' (en tidig och en sen - morötter gick dåligt i fjol, så jag provar nya sorter)

Från Runåbergs har jag beställt:
Fänkål 'Zefa fino’ (aldrig odlat fänkål, men det är ju väldigt gott vittvinsbrässerat till fisk)
Rosenböna ’Pickwick’, lågväxande
Brytböna ’Provider’ (beskrivningen lät bra...)
Vaxböna ’Rocquencourt’ (mycket god och ger ganska rikligt trots att det är en buskböna)
Tomater. ’Stupice’ och ’Outdoor Girl’ (brukar köra Dansk export, men nu är det dags för något nytt)

Nu återstår bara otålig väntan på den riktiga våren...

Alternativ, alternativare, alternativast!

Det finns nånsorts trist trend bland alternativ-folket att man till varje pris måste manifestera sin alternativ-het genom att göra och tycka vissa saker. Annars är man liksom inte alternativ på riktigt! Man ”ska” bo på landet i ett renoveringsobjekt (som man naturligtvis renoverar själv på ett ekologiskt och historiskt korrekt sätt), odla, ha egna djur (lantraser, givetvis), slakta dem (kan du inte nacka en höna är du en mespropp), klara sig utan bil (det är väl inget problem att cykla några mil för att handla – enbart KRAV såklart), elda med ved, kompostera, sy och sticka sina egna kläder (enbart i naturmaterial förstås), bygga sitt eget växthus av återvunnet material, stänga av elen (utöver när man behöver datorn, förstås), inte sminka eller raka sig, enbart använda egenhändigt gjord tvål (av talg från de egna fåren). Och så vidare. Har man barn så ”ska” man föda hemma, långtidsamma, bära i bärsjal, använda tygblöjor och sova tillsammans hela familjen i en stor mysig jättesäng. Antagligen ska man också undvika dagis (om det inte har alternativ pedagogik eller egen kompost på dagisgården).

Dumt. Urdumt. För hur i all världen ska den som söker efter likasinnade känna sig välkommen om man möts av en massa närmast sekteristiska krav på hur man ska vara för att få vara med? Inte så att de här kraven egentligen är tydligt uttalade någonstans. Men de finns som en underström i diskussionsforum och mejl-listor och avskräcker helt klart folk.

Frågan är varför man väljer en alternativ livsstil. Är det fråga om en egotripp, något som ska få mig att må bättre genom att döva mitt dåliga västerländska samvete? Ett uppror mot föräldragenerationen? Eller är det en genuin vilja att åstadkomma en värld som är en liten anings bättre, eller åtminstone inte bidra till att göra saker och ting ännu värre?

Det är såklart en blandning av alltsammans, det hänger ihop på flera sätt. Var och en må själv reflektera över vad som väger tyngst. Om det är viljan att åstadkomma en förändring utöver det egna välmåendet – då gäller det verkligen att inte fastna i ett ”göra-rätt”-tänkande.

För (o)tydlighetens skull: med ”alternativ” menar jag lite vad jag för tillfället känner för, men i huvudsak att man på något sätt ställer sig utanför, eller i opposition till, det rådande mainstream-samhället i syfte att åstadkomma något bättre, eller i alla fall mindre dåligt. Ett lagom luddigt begrepp att fylla med valfritt innehåll, således…

En brasklapp: det finns naturligtvis en himla massa genomtrevliga och icke-sekteristiska alternativmänniskor som gör en massa nytta. Min djupaste vördnad för dem!

Surt

Idag är det inget kul :-(( Min bil (också känd som skrothögen) är på verkstad och kommer att kosta en massa pengar. Pannan krånglar och vi har inget varmvatten. Antagligen måste nån komma hit och fixa den för en väldig massa pengar. Huset är ostädat och rörigt efter julen och jag har ingen lust att ta tag i det (det är lättare att sitta vid datorn). Bläää...

Orkanvarning

Ibland finns det inte så mycket att blogga om. Mer än att krokusen snart blommar, att piplök och rabarber skjuter skott och att tiden är ur led i största allmänhet. Här är det rejäl blåst och regn, men ingen orkan i sikte. Med Gudrun i färskt minne är vi mycket tacksamma för det. Dock har vi laddat upp med ved, dricksvatten och bensin till generatorn...

Hoppas ni på Västkusten och i Skåne klarar er helskinnade!

Ebba tänker grönt

Ebba von Sydow skriver i dagens GP om modetrender i framtiden. Mitt ibland all förhoppningsfull teknikfixering kring interaktiva provrum, mobilshopping och intelligenta kläder framskymtar tankar om mindre klädkonsumtion (färre, men bättre kläder), mer naturmaterial och lokalt sydda kläder.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=316525

Vad hon inte tar upp, men som jag anar skulle kunna bli stort, är "do-redo"-tänkandet: skapa nytt av gammalt, sy om, fixa till, köp second hand och skapa ditt eget mode. Med den tokegoistiska generation som är under framväxande (är det vi som har fostrat dem??!) kan de egenskapade kläderna bli den ultimata modetrenden. Kanske...

I alla fall: Ebba tänker grönt. Det finns hopp om mänskligheten. Gott nytt 2007!!

Den sämsta ursäkten...

... som man (jag) tar till hela tiden: jag har inte tid!! Måste ta bilen, torktumla tvätten, köpa färdigmat... för att hinna med. Att inte ha tid är antagligen ett av de allra vanligaste argumenten för att göra/köpa saker som varken är bra för oss själva eller omgivningen (läs:miljön). Men varför har vi inte tid, vad är allt det där andra som vi måste göra?

Det här är mitt typiska scenario: Klockan är runt fem på eftermiddagen, jag har kommit hem efter att ha jobbat hela dagen, jag har hämtat barn som är dödströtta efter att ha varit på skola/fritids hela dan och själv är jag minst lika dödstrött av ett jobb som egentligen är kul, men där effektivitets- och snabbhetsdjävulen har tagit bort det mesta av det roliga (allt ska göras NU, helst i förrgår och samtidigt med allt annat som ska göras NU. Och så billigt som möjligt). Sambon kommer inte hem förrän flera timmar senare.

Hursomhelst så är alla trötta. Och hungriga. Mellanmålet på fritids är ett dåligt skämt och själv skippar jag oftast eftermiddagsfikat på jobbet och går lite tidigare för att hämta barnen i vettig tid. Att vara trött och hungrig är som alla vet värsta tänkbara kombination. Väl hemma upptäcker jag att barnen inte har några rena kläder och att de har rullat sig i lera på skolgården med sina overaller. Steg 1 är alltså tvättmaskinen. Steg 2 är mat i någon form. Det finns gott om mat hemma, det är bara det att det krävs att någon (läs: jag) ställer sig och lagar till den där goda, näringsrika maten från grunden. Någon orkar inte det. Någon har också glömt att ta fram vaddetnuvar ur frysen så även om jag skulle orka laga mat, skulle den ändå inte bli klar förrän till läggdags. Någon vispar i stället ihop en pannkakssmet och stoppar i de hungriga barnen pannkakor vartefter de blir färdiga ( pannkakorna, inte barnen). Nåja, vi har i alla fall KRAV-mjölk, ägg, vetemjöl och hemlagad sylt, så det får väl duga för den här gången (också). Barnen faller i pannkakskoma framför Bollibompa. I bästa fall börjar de inte slåss med varandra som vem som ska sitta var. Om jag bara hade tid att laga ordentlig mat så skulle det inte bli lika mycket pannkakor...

Jag petar i mig de överblivna pannkakorna med den alltför sura hemlagade krusbärssylten som ungarna ratar till förmån för översötad jordgubbsylt från den stora livsmedelskedjan och försöker läsa tidningen som jag inte hade tid att läsa i morse. Jäklar, tvätten!! Barnen måste ha torra kläder tills i morgon, så det blir torktumlaren. Igen. Nångång ska jag lära mig att planera tvättandet, så jag slipper tumla. Nångång... Om jag bara hade tid att laga alla trasiga kläder som ligger i den där högen vid symaskinen, så skulle jag inte behöva tvätta lika ofta...

Ungarna har halvsomnat framför teven och jag lirkar upp dem i deras sängar. Inte har vi haft tid att göra något kvällsmysigt tillsammans ikväll heller... Jag sätter mig i soffan och stickar lite halvhjärtat på en strumpa, tänder en brasa och tänker att det är nog lite mysigt i alla fall. När väl sambon kommer hem är det jag som har halvsomnat i soffan och det finns ingen tid/ork för något annat än att sova – glöm de viktiga samtalen, det gemensamma planerandet, mysandet och samvaron i sängen... zzz!!

Sådär håller det på och jag fattar inte vad det är som jag gör i stället för att ha tid att göra det som jag inte har tid att göra (utöver att blogga, förstås!). Jag jobbar 80% och alla som jobbar deltid vet att man gör minst lika mycket som på en heltid, men på kortare tid och med mindre betalt. Det kan faktiskt vara rejält stressframkallande! Fast det är jätteskönt att ha en vardag i veckan ledig. Då hinns i alla fall en del saker med. Men det räcker liksom inte...

Ibland får jag en känsla av att det enda sättet att leva ett bättre liv, både för en själv och för miljön omkring en är att vara hemma mycket mera! Att inte åka hemifrån och jobba 4–5 dagar i veckan och sen använda helgerna till att åka runt och handla, skjutsa barn, fixa ditten och datten... Jobba hemifrån, jobba MINDRE, hinna/orka göra allt det där andra.

För det är ju faktiskt så att det tar tid att odla grönsaker, laga mat, lappa byxor, hugga ved, sticka strumpor och allt det där. I ett framtida resurs- och energisnålare samhälle är det kanske helt enkelt inte möjligt att ha det arbetsliv vi har idag, där i princip varje frisk (och för den delen också sjuk!) vuxen människa förväntas arbeta utanför hemmet. Några måste ta hand om allt det praktiska hemma-jobb, som kommer att kräva mera tid. Därmed inte sagt att vi måste återuppliva hemmafrun – men vi kommer nog att behöva tänka om när det gäller arbete. Som en bonus kanske vi får mer tid till barn, familj, vänner och allt det där andra som egentligen är så mycket mer meningsfullt än allt yrkesarbete i världen.

Den farliga präktighetsstämpeln

Den globala uppvärmningen är ett faktum. Likaså att tillgången på olja kommer att minska, eller helt försvinna, inom en överskådlig framtid. Även om inte alla forskare är överens, så är det så pass många som är det, att de förtjänar att tas på allvar.

På ett personligt plan kan man hantera det här på olika sätt. Man kan blunda för det och hoppas att någon annan ska se till att det ordnar sig på något inte närmre definierat sätt. Man kan hänge sig åt tekniska lösningar – miljöbilar, superisolerade hus, energisnåla hushållsapparater och liknande – och tro att ny teknik ska lösa problemen. Att vi ska köra bil på nånsorts miljövänligt superbränsle, kolonisera rymden, ersätta vår nuvarande elförbrukning med sol och vind och sedan leva lyckliga i alla våra dagar.

Det är bara det, att det enda som vi kan vara riktigt säkra på att det hjälper är helt vanlig, gammaldags, osexig präktighet! Innerst inne så vet vi att det handlar om att konsumera MYCKET mindre och att använda MYCKET mindre energi (vilket delvis är samma sak). Då talar vi om att minska vår energiförbrukning med kanske 70–80%!! Och då räcker det inte med att installera bergvärme eller släcka några lampor.

Att rädda framtiden för oss själva och våra barn handlar om alla de vardagliga valen. Köra mycket mindre bil (kanske det svåraste!). Handla färre kläder och prylar. Odla en del av vår mat själva och köpa resten lokalt. Att minska radikalt på kaffe, te, bananer, diverse exotiska frukter, ris, och alla slags exotiska konserver och kryddor. Att lappa, laga och sy om våra kläder. Använda kläder tills de verkligen är smutsiga, inte tvätta slentrianmässigt. Att reparera maskiner (även om det dessvärre inte alltid går). Att fortsätta använda det som är lite slitet och halvgammalt i ställer för att köpa nytt. Göra saker för hand i stället för med maskinkraft. Handla second hand. Lära oss laga mat av inhemska råvaror. Lära oss att ta vara på mat utan frys. Minska på kosmetika och rengöringsprodukter, kanske lära sig göra eget. Bygga lokala nätverk för samarbete och social samvaro. Sluta åka på semester till andra sidan jordklotet. Åka tåg i stället för flyg.

Man kan fortsätta länge att räkna upp sådana här saker, förändringar som man kan göra nu meddetsamma, utan ny teknik och häftiga lösningar. Problemet är bara att detta handlar om vanliga ”husmoderskunskaper”, sådant som var tämligen självklart för bara ett par-tre generationer sedan. Alla kan lära sig det, det går liksom inte att krångla sig undan. Man kan börja NU. Det är inget hippt eller spännande över det hela. Bara – präktighet. Med en seriös tråkighetsstämpel på sig. Och därför mycket svårare att genomföra i praktiken. För så länge folk uppfattar något som trist och lite gammaldags präktigt så är de inte särskilt benägna att göra det heller. Och då sker inga förändringar till det bättre.

Vi som pysslar med sånt här, eller som i alla fall försöker, vet att det inte behöver vara trist och tråkpräktigt. Snarare en ganska kul utmaning (i synnerhet när det syns på elräkningen och bankkontot!). Men försök övertyga din omgivning och upptäck att det inte är så lätt. Så vad gör man??

Ut ur garderoben

När jag började den här bloggen var tanken att vara tämligen anonym. Nu har jag ändrat mig och lagt ut lite mer personlig info i profilen.

Bloggen heter fortfarande Elins trädgård, eftersom vårt ställe kallas Elins här i byn efter den första innehavaren, en lärarinna som flyttade in i början av 1940-talet. Hon var (enligt vad folk säger) trädgårdsintresserad och vi anar fortfarande spåren efter hennes trädgård här och där, även om det mesta utplånats av senare ägare som inte brytt sig så mycket om den.

Ett tag lekte vi med tanken att återskapa 40-talsträdgården, men det visade sig vara svårare än vad vi trodde. Det finns bara något enstaka foto, som inte säger så mycket, och frågar man folk så får man lite svävande och inte helt samstämmiga uppgifter (det är faktiskt tankeväckande hur mycket som glöms bort på 60 år och inte går att återuppliva). Så det projektet lades ned och vi satsar i stället på att skapa vår egen trädgård, med fokus på att odla mat, men också att ha vackra blommor att titta på. Vilket förmodligen var ungefär vad Elin tänkte sig också. Hon flyttade in här mitt under brinnande världskrig och med de matransoneringar som gällde så var matproduktion antagligen centralt!

Med tilltagande brist på olja och av allt att döma kraftigt stigande priser på transporter framöver (om vi inte SNABBT hittar ett riktigt bra alternativ till bensin/diesel) så lär maten bli bra mycket dyrare och en del varor blir nog helt enkelt väldigt svåra att få tag på. Då får vi återuppliva gamla kunskaper och lära oss att odla grönsaker och kött (höns och kaniner) i våra trädgårdar i stället för stora gräsmattor och prydnadsväxter.

Tänkvärt och vackert i juletid!

En av mina favoritbloggare är Sharon Astyk, amerikansk judinna, litteraturforskare och Peak Oil-aktivist (bland annat...). Hennes blogg finns i länklistan - Casaubon's Book.

På den här länken finns några tankar av henne kring Chanuka. De är lika tänkvärda i juletid, oavsett om man är jude, kristen, eller nåt annat! Läs!

http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=313&Itemid=57

Ha en fortsatt god jul!

GOD JUL!

Det är lillejulafton. Julstöket är klart. Nu kan man sätta sig ned och skänka en tanke åt det som alltihopa egentligen handlar om...


"Stöveln som bars i striden och manteln som fläckades av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste."

Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år!!

Lisebergsbesök i lördags

Foto: Johannes Jansson

Foto: Johannes Jansson

För er som inte bor i Västsverige kan jag berätta att Liseberg sedan några år tillbaka har öppet i december. Med julmarknad och miljontals med lampor överallt. Det är en synnerligen kluven upplevelse!! Läckert så det är alldeles otroligt med ljusen och absurt med all el som går åt. Mängder med rolig mat och pryttlar att köpa, men absurda priser, jag menar, det är klart att hantverkare ska ha bra betalt för sina grejer osv osv. Men att kränga älgörtsdricka för 60 kronor flaskan! Socker, vatten och lite ogräs! Och okej, en flaska också. Men det ger en idé om prisnivån på det hela. Dagens mest bestående insikt är att man sitter på en förmögenhet i matkällaren, åtminstone räknat på julmarknadspriser.

Men kul hade vi faktiskt!

Kläder

Det finns mängder av bra anledningar att göra sina egna kläder, att lappa och laga det man har och att köpa second hand. Läs!

http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=303&Itemid=57

Advent

En fin advent önskar jag er alla

Kransen är hemmafixad med en stomme av björksly och klädd med granris. Stjärnorna är gjorda av uppklippta hållare till värmeljus.

Sent i november

Jag undrar om det någonsin regnat som det gör nu! Det går inte en dag utan regn och det som inte är översvämmat är så vattensjukt att det inte går att röra sig där. Att göra något i trädgården är inte att tänka på. Brysselkålen ruttnar i blötan och nånting har gått på persiljerötterna så de blir bruna och fula. Inte helt och hållet, men man får skära bort en hel del när man rensar. Palsternackor, grönkål och de sista purjolökarna är vad som bjuds nu.

Dessvärre har vi redan ätit upp all potatis, lök och morötter så det blir till att köpa. Det krävs uppenbarligen STORA ytor för att hålla en fyrapersonersfamilj med grönsaker året runt och jag undrar om vi egentligen har tid att odla så mycket som skulle behövas. Och det är svårt att bruka stora ytor rationellt för hand, men ska man börja köpa maskiner och annan utrustning - ja då blir det rättså dyra grönsaker. Plus miljöaspekten på att använda el och bensin! Drömmen om att vara i alla fall delvis självförsörjande är lite bleknad just nu.

Det är en svår balansgång mellan att vilja och orka och jag vet inte riktigt vad som är vettigt. Att jobba mindre är inte realistiskt just nu och frågan är hur mycket av sin fritid man vill lägga på odlingarna. För min egen del kan jag lägga åtskilligt med tid, men sen finns det ju en familj att ta hänsyn till också.

Vi ska i alla fall utöka landen nästa år, sedan får vi se vad vi orkar med. Jag har funderingar kring en skogsträdgård med gott om träd och buskar som ger bär och frukt och små gläntor där man kan odla perenna grönsaker mm. Nånting i den här stilen:

http://www.stiftelsenholma.org/skogstradgarden.htm

Och en del finns ju kvar i matkällaren: pumpor och vintersquash, en hel del sylt och marmelad, vinbärsmos, inkokta bönor, äppelmos och färdig äppelpajsfyllning, ättiksgurka och rödbetor, pickles av olika slag och egengjord bostongurka på squash. I frysen finns bönor, svamp, sockerärter och grönkål. Men den där "bulkmaten", det mättande som man kan bygga måltider kring, saknas. Alltså potatis och sådant. Större potatisland...

Svartvinbärskick

En regnig och förkyld novemberdag behövs något seriöst uppiggande! Svarta vinbär är perfekt i sammanhanget. I somras gjorde jag svartvinbärsmos - körde vinbären rakt av med hängen och allt genom hushållsassistentens passertillsats och kokte in moset på glasburk, utan socker.

Eftersom jag var osäker på hur det höll sig nere i källaren var jag ju tvungen att ta upp en burk och kolla. Det hade hållt sig alldeles lysande, inte tillstymmelse till mögel eller jäsning! Av en burk blev det först och främst glass: blanda 250 g vinbärsmos, drygt 1 dl socker, 1½ dl mjölk och 1½ dl vispgrädde och kör i glassmaskin. Har man ingen sån, kan man prova att först vispa grädden, blanda ihop det hela och sedan ställa i frysen. Men då får man ta fram det då och då medan det fryser och röra om. Jättegott blev det!

Sen blev det svartvinbärsdryck mot förkylning: jag blandade moset med kokande vatten, silade bort kärnorna och smaksatte med honung och en citronskiva. Om det hjälper mot förkylning kan ju diskuteras, men det smakar i alla fall väldigt uppiggande!

Det var således ett alldeles utmärkt sätt att ta vara på svarta vinbär. Jag har funderat på flera buskar nästa år och nu är jag än mer övertygad.

Äta lokalt?

Skulle du klara av att äta enbart lokalt producerad mat under ett år? Här är några som gjorde det!

http://100milediet.org/home/

Mycket på den här kanadensiska sajten är jämförbart med svenska förhållanden, inte minst detta att man måste kunna bevara mat under vintern, om man vill ha frukt och grönt året runt. Och det absurda i att mat som i och för sig är lokalt tillverkad forslas runt hela landet, t.o.m. utomlands, för att processas! Hur dumt får det bli...

Vad skulle vara svårast att avstå ifrån med en strikt lokal diet? Kaffe förstås, och te (här pratar vi seriöst koffeinberoende!). Örtte är gott, men inte riktigt samma sak. Kakao/choklad. Bananer och en hel massa annan frukt. Även om det odlas en massa frukt där vi bor, så finns den inte i butikerna. Utan egna fruktträd får man på sin höjd äpplen under en kort period på hösten.

Socker är ett gränsfall - det odlas inte så värst många sockerbetor på västkusten. Lokal honung finns, men dyyyyrt. Och utan socker försvinner flera lättvindiga konserveringsmöjligheter.

Fisken kan komma var som helst ifrån, fisk på västkusten är inte så värst västkustsk längre. Lokalt kött är inget större problem, inte heller säd och grönsaker, i alla fall om man är beredd att mest äta potatis, rotfrukter och kål. Men jag misstänker att de flesta köper i huvudsak tomater, gurka och paprika - de typiska salladsgrönsakerna. Lite svårare att odla lokalt, i synnerhet vintertid!

Men jag är sugen på att anta utmaningen...

Rådjur - grrr

Okej, Bambi är söt. Men IRL gör sig rådjur bäst som rådjurssadel (med gräddig potatisgratäng till, förstås). Inatt har de härjat hejvilt i trädgården, ätit upp all persiljan, blasten på persiljerötterna och på palsternackorna. Snart hittar de väl grönkålen - bäst att täcka över den inatt. Men man kan ju inte täcka över eller hägna in hela trädgården... - vad 17 ska man göra??

Märkligt hur ett (i princip) oskyldigt djur kan väcka blodtörsten inom en!!

Så har den första snön kommit. Det är bara några dagar sedan vi tog in den sista squashen och plockade några sent mognade hallon. Nu är det fruset och borta. Bara rotfrukterna vilar ännu i jorden och några frusna purjolökar sticker upp till synes oberörda av vintervädret.

Träddungen är vår nyinköpta mark. Vedförråd och ett ställe att utöka trädgårdslanden. Den bortre delen är gammal åkermark som inte är brukad på ett fyrtiotal år. Här ska det bli potatisland och så småningom mer grönsaker. I år var vi självförsörjande med grönsaker och bär, färskt och i konserverad form, knappt halva året. Nu är lök och morötter redan slut, av potatisen finns bara några stånd kvar att ta upp. Kål och rotfrukter kommer att räcka ett tag till och i källaren finns sylt, saft och olika grönsakskonserver. Men om vi menar allvar med självförsörjning så behövs en betydligt större köksträdgård. Nästa års projekt…

Kållandet dignar under blötsnön

Klara sig vid en kris?

På en amerikansk sajt som jag kollar ibland http://www.homesteadingtoday.com/ var det någon som ställde frågan: hur länge skulle ni klara er i en snöstorm (underförstått då att man blir insnöad därhemma). Förvånansvärt många menade att de utan problem skulle klara sig flera veckor, t.o.m. månader utan att behöva fylla på förråd eller utan elektricitet. De har stora matförråd, tillgång till vatten och klarar mat, värme och en hel del annat utan el.

För oss blev ju detta aktuellt häromåret när orkanen Gudrun slog till. Vi bodde inte i det allra mest utsatta området men det var illa nog - blockerade vägar, ingen el på en vecka, ingen telefon på flera dagar. Det gick hyfsat, men jag kan inte påstå att det gick bra. Ändå kunde vi efter något dygn komma iväg hemifrån, det fanns el i närmsta större samhälle så vi kunde handla mat och vi kunde duscha och tvätta på jobbet. Barnen fick mat o värme i skola/dagis. Så det gick absolut ingen nöd på oss.

Men vi lärde oss en hel del om vad som fungerar - och inte. Och framför allt blev det vardagliga elberoendet uppenbart för oss! Vi har pelletspanna - miljövänligt och bra, men pelletsmatningen in i pannan går på el! Värmepumpen går förstås på el! Utan el, ingen värme, trots panna och bränsle. Nödlösningen blev att elda braskaminen i vardagsrummet. Och efter ett tag kom vi på att man faktiskt kunde elda ved i pannan och öppna shunten på max så det blev självtryck i systemet. Varmt, men svårt att reglera värmen, och kräver att någon är hemma och eldar.

Maten löste vi med spritkök och korvgrillning i braskaminen. Men en vedspis hade varit perfekt. Vattnet kunde vi hinka upp ur brunnen, men det blir smutsigt och tveksamt som dricksvatten. Varmvatten var klart problematiskt. En handpump till brunnen och återigen en vedspis för att värma vatten hade suttit bra...

Så har vi en bensindriven elgenerator som vi använde för att hålla två av de tre frysarna igång - en halvtom frys fick vi offra, det som inte åts upp. Kylvaror klarade sig i skafferiet. Kvällstid fick vi också lite belysning med generatorn. Men generatorn drar bensin och kräver att man har bensindunkar hemma, eller kan komma iväg att köpa. Så det är ingen lysande lösning.

Vi lärde oss som sagt en hel del om vad vi BORDE ta itu med innan något liknande händer igen - eller som långsiktiga lösningar när el och fossila bränslen blir dyrare och kanske ransonerat i en osäker framtid. Dessvärre har vi inte gjort så mycket... när allting fungerar glömmer man bort hur jobbigt det är när det inte gör det. Men vi har en önskelista, som förhoppningsvis ska fixas till inom de närmaste åren.

* Vedspis! Mat, värme och varmvatten i ett, rena Kinderägget. Med egen ved är det en perfekt lösning.
* Handdriven pump till brunnen, slippa hinka vatten och få rent dricksvatten.
* Vedpanna, så småningom, när det är dags att pensionera den nuvarande.
* Matkällare full med mat - det är faktiskt på G, vi håller på att inreda den kallaste delen av källaren och har redan bunkrat upp litegrann med sylt, äppelmos, konserverade grönsaker och sånt.
* Större kunskaper i att konservera mat utan frys. I år har vi konserverat bönor på gammaldags sätt med hermetisk inkokning och vi har även saltat in bönor. Inte provsmakat ännu, dock. Men kött är svårare - torka eller salta in skulle vara det bästa för oss eftersom vi inte har någon rök. Men hur gör man det på ett säkert och hygieniskt sätt? Och vad gör man om en frys pajar och man står där med kilovis med kött att ta hand om?? Mycket att lära...

Första nattfrosten

Det var lite krasigt frostigt i gräsmattan när jag kom ut tidigt i morse. Ovanligt sent! Men frosten verkar inte ha påverkat växtligheten något nämnvärt. Här är upp-och ned-vända världen - hallon och jordgubbar har blommat om och satt kart, vi plockar fortfarande bönor och squashen växer en decimeter bara man vänder ryggen åt den. Det är ju lite kul, men samtidigt känns det fel - nu ska det vara kallt och världen ska gå till vila. Inte ska man plocka squash i mitten av oktober??!

Om det är växthuseffekt eller bara en tillfällig förändring må vara osagt, men lite skrämmande är det! Återstår att se om vintern blir lika kall och lång som i fjol.

Jag hade tänkt höstså morötter, spenat, majrovor och kanske något till, som ska komma upp tidigt nästa år. Vad jag har förstått ska man höstså sent, strax innan frost och tjäle kommer på allvar. Men frågan är hur länge jag ska vänta. Som det ser ut nu lär det dröja ett bra tag till. Höstsådd har jag aldrig provat - tanken är att fröna ska börja gro tidigt, innan man kan börja bearbeta jorden för vårsådd. Ett sätt att få de första vårprimörerna lite tidigare. Det borde passa bra här i zon 4.

Minisemester

Vi har varit på minisemester i Glaskogen i Värmland, inte så långt från Arvika. Det är ett stort område med flera sjöar och skog - marknadsfört som vildmark (för att locka tyskar, antar jag) men egentligen fullt av kulturlämningar och rester från bruksepoken på 1800-talet. Vilket inte gör det mindre trevligt att vandra runt i!

I alla fall var vi där och vandrade några dagar - vi hade tänkt paddla. vilket många gör, men det blev vandring i stället. Fantastiska dagar med sol, lite bad i kalla sjöar och MASSOR av svamp! Vi frossade i kantareller till både frukost och middag.















Man kan bo i vindskydd och stugor eller ta med eget tält. Vindskydden är jättefina, övernattningsstugorna är lite trista, men bra om det blir riktigt uselt väder. Tältplatser är det lite dåligt med, det är gott om steniga hällmarker och lite svårt att få ned tältpinnar (men det finns några iordninggjorda tältplatser).

Vi hra varit där tidigare, då har det varit ganska mycket folk. Nu var vi nästan ensamma och det var fantastiskt skönt - en otroligt välbehövlig avkoppling.

Och väldigt vackert är det!

Kolla mer på http://www.glaskogen.se

Pumpacurry och squashpickles

Om man gillar indisk mat så är det här ett par bra sätt att göra av med alla pumpor och squash som blivit för stora.

Pumpacurry
½ -1 kg pumpa eller vintersquash
1 lök
1 citron
2-3 msk currypasta, valfri sort och styrka
salt efter smak
lite matolja
vatten efter behov
lite råsocker, om man vill

Skär pumpaköttet i små bitar. Hacka löken. Fräs currypasta och lök i olja ett par minuter. Blanda ned pumpan, saften av 1 citron och ev. lite vatten. Låt alltsammans puttra tills pumpan är riktigt mjuk, nästan som mos. Tillsätt mer vatten efterhand om det blir för torrt. Smaka av med lite salt och ev. lite råsocker. Servera som en del av en indisk måltid, eller som ensamrätt med ris och lite pickles eller chutney.

Squashpickles
1,3 kg squash
1 msk gurkmeja
60 g färsk ingefära, riven
10 vitlöksklyftor, pressade
2-3 msk matolja
2 lagerblad
2 tsk bockhornsklöver
2 tsk spiskumminfrön
2 tsk senapsfrön
8 gröna chili, finskuren (mindre om man vill)
vinäger
1 msk sesamolja
2 msk salt
2 dl socker eller råsocker

Skär squashen i små bitar. Blanda gurkmeja, vitlök och ingefära till en pasta. Fräs detta i matolja tillsammans med övriga kryddor. Blanda ned squash och chili. Häll över vinäger så det nätt och jämnt täcker squashen, Tillsätt sesamolja, socker och salt. Låt puttra på svag värme tills det är alldeles mjukt och hopkokt. Om det verkar vattnigt, koka utan lock tills konsistensen är lagom. Häll upp på varma burkar och sätt på lock omedelbart. Förvara i kylskåp eller matkällare.

Peak Oil - länktips

En ny sajt om Peak Oil - och lösningar för att hantera ett samhälle där vi inte längre kan vara beroende av billig olja. Mycket att läsa!

http://www.communitysolution.org/index.html

Blommande skockor

Jordärtskockorna blommar för första gången sedan vi satte dem för tre år sedan. Vi fick några knölar av en granne, jag har ingen aning om vilken sort det är. Möjligen är det Bianca, knölarna är ganska stora, ljusa och släta. Goda är de i alla fall. Och blommorna är fina!

Och så mognar pumpor och vintersquash. Båda sorterna odlar vi för första gången och det har gått bra hittills. Men vad vi ska använda dem till vet jag inte riktigt. Det blir ju en sån himla massa mat av en enda pumpa - jag gjorde curry på en av dem, det blev riktigt gott! Soppa tänkte jag prova, och paj förstås. Lite fånigt, kanske, att odla något man inte vet hur man ska använda, men det är så tacksamt med stora rejäla saker. Recepten ger sig väl så småningom, antar jag.

Självhushållning som lyxtillvaro?

Det finns stunder då jag är oändligt tacksam för att vi inte MÅSTE leva på det som vi odlar själva! Förhoppningarna inför årets skörd var stora (det är de visst alltid...). Massor med potatis. Kål som skulle räcka hela hösten. Kilovis med tomater. Morötter i mängd. O.s.v. Verkligheten blev lite annorlunda och bitvis rätt trist!!

Kålen har jag redan skrivit om. Det mesta blev uppätet av kållarver, även om det som växer nu inte längre blir uppätet. Men det blir ändå inte så mycket. Bara brysselkålen har klarat sig hyfsat. Morötterna grodde sämre än jag hoppats och de hamnade i fel bädd, med för mycket sten. De blev små och krokiga och orkade inte sträcka ut sig som de borde. Sommarmorötterna är slut, vintemorötterna står kvar i landet, men vi lär äta upp dem ganska snart (det var de som grodde sämst). Potatisen... ja, den tidiga potatisen (Silla) blev bra. Den sena (Ovatio) mindre bra. Vi har jätteproblem med bladmögel här och av bladmöglet blir det brunröta som förstör potatisen. Om man slår av blasten så fort man ser bladmöglet och dessutom väljer en resistent sort så borde man ändå klara sig ganska bra. Vi gjorde precis det, men får ändå kassera stora mängder potatis som har blivit dålig :-((

Tomaterna såg jättefina ut ända tills det stora regnet kom i augusti. Då började de spricka och fick dessutom pistillröta. Nu har jag tagit in alla tomater, även de gröna, så de får ligga och mogna inomhus. Men det är ju inte samma sak som solmogna. Och jag har fått slänga mängder som blivit förstörda.

Vi har såklart sånt som har gått bra också - ärter, bönor, palsternackor, rödbetor och en del annat. Men vi kommer ändå att få köpa betydligt mer grönsaker i höst och vinter än vad vi hade tänkt.

Ändå har vi ju ett val. Vi KAN köpa all vår mat, om så skulle vara. Även om det innebär sämre kvalitet och mer utgifter. Jag undrar ofta hur det kändes för våra förfäder som var så oändligt mycket mer beroende av att skörden blev bra. Hur kändes det att plocka upp ruttna potatisar och veta att det innebar att man fick gå hungrig under vintern - det kan vi knappast föreställa oss! För oss är självhushållningen på sätt och vis en slags lyx som vi kan ägna oss åt, men alltid har alternativet att låta bli.

Är det så? Är självhushållning en lyxtillvaro för "medvetna" västerlänningar, som alltid har möjligheten att göra något och som har ett starkt socialt/samhälleligt skyddsnät att falla tillbaka på? Har självhushållning någon sorts värde utöver den rent personliga tillfredsställelsen att sätta egenhändigt odlad mat på bordet och känna sig jätteduktig?

Fortsättning följer...

Kul länk

Det har varit stillsamt med bloggandet här ett tag, jobbstress och annat har tagit det mesta av min tid och energi. Blir så irriterad på det ibland, jag har ett kul jobb som många skulle avundas mig, men det tar samtidigt så mycket mental energi att jag inte orkar med sånt jag egentligen vill göra. Ändå jobbar jag inte heltid, utan "bara" 80%. Men det betyder att ogräset frodas i trädgårdslanden och att en massa saker blir ogjorda. Det är inte lätt att kombinera visioner med självhushållning med att jobba mycket och det är så frustrerande att inte kunna prioritera det som känns viktigare än jobbet - familjen, köksträdgården, husrenovering osv.osv. Tänk om man kunde sluta jobba, eller åtminstone bara jobba halvtid. Ta ett friår eller något sånt!

Snubblade över den här länken för ett tag sedan:

http://www.littlebrowndress.com/

Kul om att göra sina egna kläder och om att protestera mot modeindustrin med en liten brun klänning!

Samodling

Att plantera olika slags växter tillsammans är ofta bra. De drar nytta av varandra på olika sätt – förvillar insekter, hjälper till med näringsupptag eller stärker varandra på sätt som vi egentligen inte begriper så mycket av. Somliga menar att samplanteringens fördelar är lite av en myt och att det är svårt att rent vetenskapligt visa att det fungerar. Andra menar utifrån sin egen odlingserfarenhet att det fungerar alldeles utmärkt.

Vi samodlar en hel del olika saker, en del fungerar bra, annat har varit mindre lyckat. Den klassiska kombinationen morötter–lök fungerar bra här, vi har väldigt lite angrepp. Palsternacka/rödbeta och lök går alldeles utmärkt också. Tanken är att dofterna från de olika växterna ska förvilla skadeinsekterna lökfluga och morotsfluga. Dessutom mognar löken fort och är skördeklar tidigt, så rotfrukterna får mera plats när de börjar bli stora framåt hösten.

Rödbetor och ärter var däremot ingen bra kombination alls. Ärterna växte bra, men rödbetorna fick mycket blast och små betor. För mycket kväve, antagligen. Däremot var purjolök och ärter en lysande kombination. Vi satte purjo på flera olika platser och den som har vuxit ihop med ärter och bönor är bra mycket större än den andra.
Gråärter och bondbönor var katastrofalt för bondbönorna. Ärterna växte så till den milda grad att de tog över all plats i landet. Dessutom blev de så tunga att de närapå knäckte sitt stöd och lade sig ovanpå bondbönorna. Ny strategi nästa år…

Kålen är också smått katastrofal. Vi samodlar kål med blommor – ringblomma, gurkört, tagetes. Doften från blommorna ska förvilla kålfjärilarna. D.v.s. det var så det var tänkt. Våra kålfjärilar var dock inte särskilt lättlurade och det blir inte mycket till kålskörd. Även här behövs någon bättre plan för nästa år.

Tomater har vuxit på friland ihop med gurkört. Jag sådde också några morötter mellan tomatplantorna och det växer fint alltihop. Dessvärre börjar tomaterna spricka nu, samtidigt som de mognar. Trist! I synnerhet som de har vuxit hur fint som helst, vi har aldrig fått så stora tomater när vi odlat i kruka tidigare. Jag misstänker att det är det eländiga regnandet som spökar – först knastertorrt i en månad, sen oavbrutet regn…

Att plantera krasse som kantväxt i landen är ingen bra idé, i alla fall inte om man råkar köpa slingerkrasse i stället för buskkrasse. Det blir krasse ÖVERALLT! Viserligen blir det fantastiska färger, men inte så mycket grönsaker.

Sen har vi en del ofrivillig samplantering med ogräs! Vi rensar en hel del i början av säsongen, men någonstans mitt i sommaren tappar man styrfarten när grönsakerna börjar bli så stora att de delvis kan klara sig mot ogräset. Kanske vi borde kanta bäddarna med en träsarg eller något sånt, för att ogräset inte ska krypa in från gräsmattan. En del ogräs är antagligen bara bra, det blir nånslags ekologisk mångfald i kökslanden. Frågan är när det blir för mycket. Hade det blivit högre avkastning från grönsakerna om vi hade rensat mera? Eller hjälper ogräset till som marktäckning och insektsförvillare? Drar det t.o.m. till sig gynnsamma insekter?

Regn och kållarver

Först var det alldeles för torrt, nu kommer det åskskurar nästan varje eftermiddag... Grönsakerna verkar i alla fall inte ta någon större skada av väderväxlingarna. Pumporna sväller fint och mognar. Det är första året vi har fått pumpor att överleva den första tiden. Så nu ser vi fram mot rostade pumpakärnor och så får jag lära mig att använda pumpaköttet till något mer än paj!

Vi har plockat de första rosenbönorna, det är nog nästan de godaste bönorna. Stora och "köttiga" och med mycket smak.

Årets kålskörd ligger illa till!! Vi försökte med diverse ekologiska metoder för att slippa de värsta angreppen på kålen. Vi samplanterade med tagetes och ringblommor och odlar tomater bredvid kålen för att de starka dofterna ska förvilla kålfjärilarna. Jag läste någonstans att det också är bra att lägga tomattjuvarna bland kålen för att lura fjärilar. När vi började se de första fjärilarna lade vi också fiberduk över kålen. Uppenbarligen har dock kålfjärilarna hittat fram och tagit sig in trots våra tappra försök att hålla dem borta - grönkålen är fullständigt perforerad av larver och det krälar i broccolin. Blä! Brysselkålen verkar klara sig lite bättre. Men julens långkål är definitivt hotad. Kanske kan vi få lite sena blad när larverna försvunnit.

Nästa år blir det fiberduk från sådd till skörd. Hur man nu genomför det i praktiken...

Mat av skörden

Några favoritrecept hemma hos oss. Beklagar bristen på exakta mått, jag lagar inte mat på det sättet. I de här recepten är det inte så noga heller.

Citronbönor
Det här åt jag i Italien en gång för längesedan och det är nästan lika gott hemma. Man tar de bönor man tycker bäst om - vaxbönor, haricots verts, skärbönor, rosenbönor, även bondbönor blir gott. Det är inte fel att blanda. Förväll bönorna i lättsaltat vatten tills de är "al dente", inte riktigt helt mjuka alltså. Låt dem rinna av väl. Ringla över olivolja, pressa över lite citron och strö på lite flingsalt. Hackad persilja, om man vill, det är inte nödvändigt. Blanda och låt stå en stund. Kan ätas direkt, men är också gott att spara till nästa dag.

Squashgratäng
Världens enklaste och godaste

Squash eller omogen pumpa
Tomater
Lök
Timjan
Olivolja
Salt o peppar

Skiva squash, tomater och lök och varva i en ugnsfast form. Salta, peppra och strö lite timjan mellan varven. Ringla olivolja över alltsammans. Grädda ca 40 min i 225 graders ugnsvärme. Gott till det mesta.

Vinbärssylt
Gott alternativ till lingonsylt. I alla fall tycker mina barn det. Perfekt pannkakssylt.

Plocka röda och vita vinbär i valfria proportioner. Jag tar ungefär hälften av varje. Några svarta är inte fel heller. Väg bären - ca 1 kg brukar bli en lagom sats, men det är inte så noga. Väg upp halva den vikten i socker. Lägg bären i en gryta med en aning vatten i botten. Låt bären koka upp sakta och sjuda mjuka. Det tar 5-10 minuter. Häll i sockret och rör om försiktigt. Låt koka ca 10 minuter och skumma under tiden.

Under tiden har man gjort iordning burkarna. Diska glasburkar, sätt i kall ugn och sätt den på 100 grader. Lägg burklocken i en kastrull med vatten och koka upp. Häll den heta sylten på de varma burkarna, ända upp till kanten, och skruva på locken genast. Gör man så, har man goda chanser att sylten håller sig till nästa skörd, om man ställer den i matkällare eller någon annanstans där det är svalt.

Man kan öka lite på sockret om bären är väldigt sura. Om man däremot minskar på sockret så får man frysa sylten. Annars kan den mögla.

Svart vinbärsmarmelad
Svarta vinbär är nog de godaste bären. I hård konkurrens med hallon! Svart vinbärsmarmelad på mackan lyser upp vilken trist vardagsfrukost som helst.

Svarta vinbär - 1 kg
Socker - 700 g

Lägg bär och socker i en kastrull med en aning vatten i botten. Värm försiktigt så sockret löser sig. Koka utan lock tills det håller marmeladprovet. Skumma under tiden. Gör iordning burkar och häll upp marmeladen på samma sätt som ovan.

Marmeladprov: häll lite marmelad på en tallrik och sätt kallt en liten stund. Om provet är fast och bra så är marmeladen klar. Om det är rinnigt: koka en stund till.

Svart vinbärsmos
Det här provar vi för första gången i år. Receptet kommer från tidningen Åter, nr 3/03. Man behöver en köttkvarn med passertillsats.

Svarta vinbär, valfri mängd. De ska vara väl mogna. Kör vinbären i köttkvarnen med passertillsats till ett mos. Sedan kan man antingen frysa in det, eller konservera det på glasburk. Moset kan användas till efterrätter, glass, utspätt till juice etc. Vi har inte testat än, men vi har tre burkar i källaren som ska användas i vinter.

Konservera på glasburk: Man behöver "gammaldags" konserveringsglas med gummiringar och bygel, en termometer och en stor gryta. Häll moset på burkarna, sätt på ringen och knäpp fast locket med bygeln. Ställ burkarna i grytan med en gammal handduk e.d. i botten. Värm långsamt till 75 grader och håll den temperaturen i 20 minuter. Ta upp burkarna och låt dem svalna. Sedan kan moset förvaras i sval källare/skafferi till nästa år.

Skördetid

Det är någonstans här i skarven mellan juli och augusti som det börjar bli riktigt kul att vara grönsaksodlare. Även om man har kunnat skörda en del smått och gott i flera veckor redan, så är det nu det börjar på allvar. När man kan plocka in i stort sett en hel måltid från trädgården och allt jobb i början av säsongen äntligen ger utdelning.

Det har varit väldigt torrt, men häromdagen kom det ett rejält regn.. Vi har inte vattnat med slang, eftersom det är lågt vattenstånd i brunnen, men disk- och sköljvatten och annat gråvatten häller vi i trädgårdslanden. Inte direkt på grönsakerna, av hygieniska skäl, men på jorden där täckmaterial och en massa mikroorganismer tar hand om näringen i vattnet. Ännu har inget torkat bort för oss.

En del saker är färdigskördade. Igår tog vi upp all lök, nu ligger den på tork inomhus eftersom vädret är ostadigt. Mycket växlande utfall; gullöken blev hyfsat stor, rödlöken liten o ynklig och schalottenlöken blev mycket bra. Färdigskördade är också märgärterna. I år hade vi lågväxande Little Marvel, som gav mängder med goda ärter, och högväxande Alderman, som inte gav så mycket i år, det var nästan så att de lågväxande gav mera. Sockerärterna skördar vi inte mer men de får stå kvar för att ge frön, i synnerhet Engelsk Sabel, som inte finns på EU:s sortlista och kan vara svår att få tag i (men Runåbergs har den).

Squash och pumpa växer som besatta, särskilt pumporna som brer ut sig över allting! Även vintersquash växer fint, men inte lika aggressivt som pumpan. Vi använder omogna pumpor och vintersquash på samma sätt som "vanlig" squash, det går bra. Några pumpr och vintersquash ska förstås få mogna i lugn och ro. Vintersquash har vi aldrig odlat, det ska bli spännande att se om den håller så länge som det sägs - hela vintern.

De första gurkorna (friland) är skördade. De har fått en liten beskhet, kanske på grund av torkan, trots att vi har vattnat dem. Men de borde bli bra som salt- eller ättiksgurka.

Potatis, majrova, rödbetor, gulbetor, tidiga morötter och de första vaxbönorna är också skördeklara, liksom enstaka baljor från bondbönorna. Gråärterna börjar bli klara att plocka som färska ärter, men vi tänkte låta dem mogna helt och torka till vintern - också ett experiment. Förra året hade vi så få gråärter att alla gick till färskkonsumtion.

Summa summarum - nu är det kul att ha en köksträdgård!

Lägesrapport

En lägesrapport i några bilder. Det växer så det knakar - en perfekt kombination av sol och regn. Vi har fått vattna en del, men förvånansvärt lite. En gång i veckan, kanske, när det inte regnar. Allting är väldigt tätt planterat eller sått, så just nu är det närmast en djungel i köksträdgården. Det är också en stor variation i landen, med samplanteringar av flera växter och därtill en del självsådda växter som för det mesta får stå kvar där de står, de värsta ogräsen undantagna förstås. För att landen ska orka med den täta planteringen så gödslar vi med färskt gräsklipp och vattnar med nässelvatten.

Poängen med det här sättet att odla är förstås först och främst att förvilla skadeinsekter och locka dit insekter som äter skadeinsekter och det fungerar hyfsat bra. Vi har inte haft några större angrepp. Enda problemet är kålen som just nu står under fiberduk - vi har sett mängder av kålfjärilar och plockat en del ägg och larver från kålen.

En annan poäng med den täta odlingen är att man får ett bra mikroklimat i landen. Det blir fuktigare och skuggigare vid markytan, mindre avdunstning och mer skydd till t.ex. sallad. Eftersom ingen jord ligger bar så blir det inte heller kladdigt eller bortspolat av regn.



Blomsterbönor, tomater och självsådd gurkört

Rödbetor, gulbetor, sallad, i bakgrunden gråärter

Märgärter och lite annat

Palsternackor och lök

Pumpadjungel - och lite squash
.
Den stenlagda mittgången, inramad av blomsterbönor. Bara för att del är kul...

New Dawn. Rosorna ska få ett eget inlägg så småningom.

Obegripligt

Det Stora Snabbköpet säljer sockerärter. Inget konstigt med det, eftersom det är säsong för sådana just nu. Det är bara det att de kommer från Zimbabwe och kostar 80:-/kg!! Varför i hela fridens namn finns det inte svenska sockerärter att köpa när det är säsong och de dessutom är oerhört lättodlade i vårt klimat??? Om det går att skicka sockerärter över halva jordklotet - bara att använda fossila bränslen till något sådant! - så borde det väl gå att få fram inhemska. Finns det ingen som odlar sockerärter kommersiellt i Sverige? En nisch, kanske...

Och då ska vi inte tala om äpplen från Sydamerika och alla andra absurditeter som trängs i grönsaksdiskarna...

Grilltider

Såhär i grilltider kan man köpa sig en flashig grill för en absurd mängd med pengar och grilla en massa goda saker. Eller så kan man göra en gratisgrill och grilla en massa goda saker :-))

Vi tog ett gammalt cementrör som låg och skräpade på tomten, fyllde på med sand och grus. Överst några stenar som grillgallret (plockat från en kasserad grill) kan vila på. Färdigt! Som synes går den bra att woka på också...
Antagligen kan man utveckla det hela till ett riktigt litet utomhuskök, så slipper man stå och svettas i köket varma sommardagar. En stekplåt kanske? Eller en stenhäll att baka tunnbröd på? Utvecklingsarbete pågår!

Asklut

Anne frågade hur man gör asklut. Jag har sett en hel massa olika beskrivningar på det, en del rätt krångliga. En går ut på att man fyller en tunna med aska och vatten som sedan får sippra ut sakta nedtill. Jag kör en enklare metod. Ta 2 dl siktad aska från lövträd och blanda med 1 liter vatten. Större satser går såklart bra, det är proportionerna som är viktiga. Koka upp och låt sjuda ca 20 min. Låt det sedan stå så askan sjunker till botten. Häll av luten (jag brukar hälla den genom ett kaffefilter för att få den alldeles klar). Jag använder knappt 1 dl till en vanlig tvätt, men man får prova sig fram. Jag tror receptet kommer från ett gammalt nummer av tidningen Åter.

Det fungerar bra, tycker jag, det blir rent och luktar gott. (Fast å andra sidan hänger vi vår tvätt ute en stor del av året, så den luktar gott i alla fall.) Och så är det nästan gratis och utan en massa underliga tillsatser som finns i kommersiella tvättmedel. Extra viktigt för oss som har eget avlopp. Jag är ingen kemist, men såvitt jag kan förstå så bryts luten ned utan att lämna några farliga ämnen efter sig. I synnerhet i vår försurade del av landet gör lite lut knappast någon skada...

Sju konstiga saker jag gör

Eller rättare sagt, jag tycker inte de är så konstiga, men det är sådant som kan få folk att höja på ögonbrynen och ifrågasätta ens mentala hälsa. Det skulle ha blivit tio saker, men jag är tydligen inte tillräckligt konstig...

Gör min egen tvål (i stället för att köpa färdig med tvivelaktiga ingredienser)

Gör min egen hudkräm (av precis samma anledning)

Äter ogräs (ja – nässlor, maskrosor, ängssyra och sånt…)

Gräver i trädgården och promenerar i skogen i stället för att gå på gym eller springa i elljusspår

Tvättar med asklut (gör själv av vedaska och vatten) i stället för tvättmedel

Hugger ved för hand (perfekt aggressionsterapi – vem behöver en vedklyv när man har chefer att vara arg på)

Tar hem kaffesump från jobbet och lägger i komposten