En skogsgård år 1706 - åkrar och ängar

Lite historia som omväxling och ett exempel ur den fantastiska skatt av gamla kartor som finns hos Lantmäteriet. Den här kartan ritades år 1706 och visar en av många små gårdar i skogsbygderna i Sjuhärad. Lantmätaren Dominicus Falk redovisar gårdens ägor, med åkrar, ängar, gärdesgårdar, beteshagar och hus med en mängd detaljer. Gården ligger inte så långt från mitt hem - vad odlade och levde människor av här för 300 år sedan?

Att söka kunskap om gamla gårdar är att pussla ihop information från en massa olika ställen och hela bilden får vi aldrig klart för oss. Det vi kommer åt är det som var viktigt för dåtiden att redovisa och det är inte alltid just det vi vill veta. Till exempel namnen på dem som bodde här. Uppgifterna i mantalslängden och jordeboken är svåra att jämka ihop och det enda vi kan veta säkert är att här bodde två eller tre hushåll, förmodligen 10-15 personer. Att flera hushåll (familjer) bodde på samma gård var mycket vanligt här. Jordbruket sköttes gemensamt och man försökte tillsammans få ihop till skatterna.

Tittar vi på detaljerna så ser vi massor av hus på gårdsplanen. Förmodligen hade varje hushåll sitt eget bostadshus och därtill fanns det många slags ekonomibyggnader. På tomten fanns också två humlegårdar med 300 humlestänger (nr 2) och en kålgård, alltså en köksträdgård (nr 3). Alla som kunde odlade humle. Det gick åt i stora mängder till ölbryggning. Men det mesta av humlen såldes eller levererades som skattebetalning till kronan. Frågan är om bönderna här ens bryggde humleöl. I Västsverige har det länge varit vanligt att istället krydda öl med pors. Tidigare, under medeltiden, var porsöl vanligt i stora delar av Nordeuropa, men trängdes ut av humleölet när de tyska renhetslagarna år 1516 deklarerade att öl bara fick bryggas av malt, humle och vatten. Det bekymrade nu inte hemmabryggarna så mycket och pors fortsatte att användas på landsbygden. Pors redovisas inte i några källor, det behövde inte odlas utan var bara att gå ut och plocka på myrar och mossar. Det finns arkeologiska belägg för stora mängder pors i avfallslagren från gården Aplared utanför Borås, som antagligen kommer från ölbryggning under 1600-1700-talen.

De gråaktiga formerna med en massa prickar är åkrarna. Prickarna är röjningsrösen, där man samlade ihop en del av all sten som finns i marken här. Vid den här tiden fick rösena och en del större stenar ligga kvar ute i åkern. Först under senare delen av 1800-talet började man forsla bort sten och samla den i stora stentippar utanför åkern eller använda den till att bygga de nya gärdesgårdar som behövdes efter laga skifte, då en mängd nya gränser behövde markeras. Åkrarna omges av slåtterängar, där man tog hö till vintern.

Hamlade lönnar vid dagens byväg

De små buskliknande symbolerna i ängen är förmodligen just det - buskar, hamlade träd eller skottskog. Träden nära gårdarna användes till lövtäkt, man tog kvistar med färska löv under sommaren och torkade till vinterfoder. Andra träd har använts till att få käppar till redskap och hägnader. Genom att hugga av ett ungt träd en bit upp på stammen får man det att skjuta en rad nya skott, som man efter några år tar vara på, varefter det kommer nya skott o.s.v. Träd som behandlas så, får ett väldigt karaktäristiskt utseende. Exakt hur man gjorde på just den här gården är svårt att veta, men fortfarande hamlas träd i byn, om än mest för att hålla traditionen vid liv. Sommarens torka har dock fått bönder på många platser att åter börja skörda lövfoder som komplement till usla höskördar - vem vet, kanske är det en teknik på väg tillbaka?

I kartans text kan vi läsa att i ängen kring åkrarna växte ek, hassel, lind och ask och att här fanns blåbärsbuskar och lingonris ("kröseris"). I den östra delen fanns ett fuktigare parti (nr 7), där det gick att slå "stagghö" och där det växte björk, vitmossa, videbuskar och "rålika" -  rölleka? Alla dessa växter har sannolikt kunnat användas i hushållet på olika sätt. Hassel till nötter. Lind och ask går bra att hamla. Björk till ved, vide till tändmaterial, vitmossa till sår och barnastjärtar. Plockade man bären? Det är oklart, bärplockning är sådant som syns dåligt i källorna och det går ofta åt mer tid och energi att plocka än vad man får tillbaka av bären. Men om det gick att sälja bär, till exempel på torget i närmsta stad, då var bärplockning ett utmärkt jobb för dem som inte orkade eller kunde så mycket annat, barn och gamlingar.

Björk, ek, ask, videbuskar och blåbärsris i min egen lilla skogsdunge. 1700-talets landskap var dock knappast så här slyigt.

Vad odlades? Några exakta uppgifter från just detta år finns inte. Från mitten av 1700-talet finns det bouppteckningar med uppgifter om vilket utsäde som fanns på gårdarna i socknen och det är genomgående tre saker: korn, råg och hampa. Korn till ölbryggning, råg till bröd och hampa till - ja vad? Repslagning? Textilier? Hela åkerarealen såddes varje år och man hade alltså inga trädesperioder. För att det skulle fungera krävdes stora mängder gödsel. Gården hade en hel del boskap, men frågan är hur långt det räckte. Lantmätaren uppger att åkern i medelmåttiga år gav dubbla utsädet tillbaka och ett normalår behövde gården alltså ta undan halva skörden till nästa års utsäde. Dåliga år fick man knappt utsädet tillbaka. Även om eländet möjligen är lite överdrivet här, så var avkastningen mycket låg. Vad som växte i kålgården är mer osäkert. Här gissar jag bara, men en hyfsat kvalificerad gissning är olika slags kål, bondbönor, gråärter och kanske rovor.

Åkermarken omfattade 4 tunnland och 24 kappland. Det är ungefär 20 000 kvadratmeter eller två hektar. Väldigt lite, men ganska typiskt för Sjuhäradsbygden. Det gick inte att hålla två hushåll med brödsäd på den ytan och det var inte åkermarken folk levde av, det var boskapen och skogen, hantverk och handel. Här är upprinnelsen till knallehandeln. Att sälja kött och mjölkprodukter, träkol och tjära, hantverksprodukter och sin egen muskelkraft var det som satte mat på bordet och gav pengar att betala skatterna med. Det var mångsyssleriet, förmågan och möjligheten att göra en massa olika saker och flexibiliteten att kunna anpassa sig till förändringar i omgivningarna som höll gårdarna vid liv. Och det är inte så väldigt annorlunda idag. Om detta berättar jag mera så småningom.