Kommer ni ihåg hur man hanterade kärleken innan det fanns mobiler och internet? Det här har jag funderat på ett tag. Ett tag på 80-talet hade jag en relation med en arkeolog som jobbade i Rom och det var både dyrt och framför allt krångligt att ringa. Så det fick bli brev (lämpligen sända från Vatikanen, med tanke på den italienska postgången och dess ständiga strejker).
I praktiken hörde man bara av varandra som bäst ett par tre gånger per vecka. Och det var ju som det var, inget att göra. En spänd förväntan när brevbäraren kom, men därutöver fanns det ingen anledning att vänta på livstecken, det enda man kunde göra var att skriva egna brev och skicka iväg. Idag blir man stressad när man inte hört av den andre på några timmar, eller i värsta fall minuter!
Ibland undrar jag hur vår syn på relationer och kärlek påverkas av den ständiga uppkopplingen, den ständiga kontakten, utan att man nödvändigtvis träffas mer än förr! Undrar om vi blir lättare svartsjuka och misstänksamma idag, när man kan ha ständig koll på varandra? Hur är det att alltid ha koll på den andres aktiviteter och sinnesstämning på avstånd? Hur ska man hantera lusten att ibland bara stänga av och inte kunna bli nådd? Är man "skyldig" den andre att ständigt vara tillgänglig på mobil/sms/chat/twitter/whatever? Hur hanterar den yngre generationen detta, de som aldrig väntat på veckans kärleksbrev via brevbäraren?
I min verklighet är kroppsspråket och ögonkontakten en oerhört stor del av en relation och när det saknas (och nej, en webbkamera är inte samma sak) blir allt så mycket svårare. Ord tappar så mycket av sin innebörd när de blir just bara ord och inte åtföljs av blickar och gester och det är banne mig ingen lätt sak att hantera kärleken digitalt!
4 comments:
Det där har jag också funderat över och jag är säker på att det är mycket annorlunda att vara ung och kär idag, än vad det var för bara tjugo år sedan. Jag tror också att mitt liv utvecklat sig annorlunda om jag haft en mobil då... ;)
Och att vara halvgammal och kär i dessa tider är inte helt okomplicerat heller ;-)
Vem har sagt att det ska vara enkelt - och är det verkligen eftersträvansvärt?
"Hur hanterar den yngre generationen detta, de som aldrig väntat på veckans kärleksbrev via brevbäraren?"
Huruvida jag kan anses tillhöra "den yngre generationen" låter jag vara osagt, men min sambo och jag träffades ibland i föreningssammanhang, sedan blev det längre och längre email (som man väntade spänt på), när hon sedan åkte på en längre resa och bara kunde maila sporadiskt satte jag min telefon att kolla mailen automatiskt var 5 minut dygnet runt... Jag (och även hon antar jag) är mycket glada över vår mailkorrespondens (som berikades med ett par riktiga flersidiga pappersbrev) och nu när vi istället tillgriper telefonen när vi är långt ifrån varandra så kan vi ibland sakna mailandet.
/Pirum
Post a Comment