Wednesday, December 10, 2008

Ekohjälte - och en del ledsenhet

Malin på Ekoblogg har utnämnt mig till ekohjälte. Jag tackar och bugar för denna utmärkelse och rodnar lite klädsamt. Bloggosfären är full med folk som skriver på samma tema som jag och jag känner ofta att jag har hur mycket som helst att lära. Men om någon har lite nytta av mina utläggningar här, så blir jag förstås jätteglad!

Som ni har märkt så är det lite stiltje här. Det händer mycket i det verkliga livet utanför bloggosfären som kräver tid och uppmärksamhet och jag varken hinner eller orkar skriva så mycket. Det mesta är bra och intressanta saker, men just nu är jag lite ledsen. En god vän till mig har förlorat sitt hus och sina två katter i en brand. Det är så fruktansvärt tråkigt för honom och det väcker en massa otäcka minnen hos mig, eftersom mina föräldrar förlorade sitt hus på samma sätt för många år sedan. Jag vet något om hur det känns...

Det är också lite av en självhushållares värsta mardröm. Många av oss eldar med ved i större eller mindre utsträckning och för det mesta går det ju bra. Samtidigt behövs det bara ett litet misstag, en stunds ouppmärksamhet för att en katastrof ska inträffa. Och att förlora sitt hus innebär ju så mycket mer än bara hus, möbler och kläder – det är matförråd, fröer och plantor, redskap och verktyg, alla handböcker och gamla nummer av Åter, allt det där praktiska som man använder för att leva sitt självhushållarliv. Mängder av investerad tid och kunskap som går förlorad och som är svår att ersätta, oavsett hur bra försäkring man har. Inte lätt att börja om.

Som arkeolog hittar man ofta rester av hus som har brunnit ned en gång för länge sedan. Det förkolnade resterna finns kvar länge i marken, liksom sönderbrända föremål som blivit kvar. Då och då tillåter jag mig att kliva ur min professionella och lite kyliga roll som undersökare och fundera kring hur det gick för dem som bodde i huset. Kom alla ut? Hur gick det för djuren? Vart tog människorna vägen, fick de hjälp eller inte? Orkade de börja om på nytt? Vad betydde de förlorade tingen för dem – den svartnade skärvan av en tallrik som jag håller i min hand, var det bara något att äta på eller bar den på viktiga minnen för någon en gång? Bränder väcker känslor, då som nu.

Var rädda om er!!

6 comments:

kattenihatten said...

hmmm....bäst att jag går ned i källaren och kollar pannan....man vill ju inte att huset ska brinna ned....

nä...du har rätt de tär väl knappast så för de flesta av oss, att man sätter störst värde på det som kostade mest pengar....

beklagar å din väns vägnar...och katternas.

Christina said...

Ja, det är liksom extra sorgligt med katterna... :-(

Anki said...

Vi myseldar bara men har investerat i CO2-varnare och har dessutom fullt av vanliga brandvarnare i huset. På övervåningen har föregående ägare installerat brandstegar och vi funderar på att ordna en brandsläckar elelr två också. Husbränder är min värsta mardröm...
Men grattis till ekohjälteutnämningen i alla fall.

Anna said...

Ni gör ett kanonjobb och jag beundrar och uppskattar ditt engagemang!

Familjen Andersson said...

Men det är ju du! Hej :)

Christina said...

Hej hej!