Ekohjälte - och en del ledsenhet

Malin på Ekoblogg har utnämnt mig till ekohjälte. Jag tackar och bugar för denna utmärkelse och rodnar lite klädsamt. Bloggosfären är full med folk som skriver på samma tema som jag och jag känner ofta att jag har hur mycket som helst att lära. Men om någon har lite nytta av mina utläggningar här, så blir jag förstås jätteglad!

Som ni har märkt så är det lite stiltje här. Det händer mycket i det verkliga livet utanför bloggosfären som kräver tid och uppmärksamhet och jag varken hinner eller orkar skriva så mycket. Det mesta är bra och intressanta saker, men just nu är jag lite ledsen. En god vän till mig har förlorat sitt hus och sina två katter i en brand. Det är så fruktansvärt tråkigt för honom och det väcker en massa otäcka minnen hos mig, eftersom mina föräldrar förlorade sitt hus på samma sätt för många år sedan. Jag vet något om hur det känns...

Det är också lite av en självhushållares värsta mardröm. Många av oss eldar med ved i större eller mindre utsträckning och för det mesta går det ju bra. Samtidigt behövs det bara ett litet misstag, en stunds ouppmärksamhet för att en katastrof ska inträffa. Och att förlora sitt hus innebär ju så mycket mer än bara hus, möbler och kläder – det är matförråd, fröer och plantor, redskap och verktyg, alla handböcker och gamla nummer av Åter, allt det där praktiska som man använder för att leva sitt självhushållarliv. Mängder av investerad tid och kunskap som går förlorad och som är svår att ersätta, oavsett hur bra försäkring man har. Inte lätt att börja om.

Som arkeolog hittar man ofta rester av hus som har brunnit ned en gång för länge sedan. Det förkolnade resterna finns kvar länge i marken, liksom sönderbrända föremål som blivit kvar. Då och då tillåter jag mig att kliva ur min professionella och lite kyliga roll som undersökare och fundera kring hur det gick för dem som bodde i huset. Kom alla ut? Hur gick det för djuren? Vart tog människorna vägen, fick de hjälp eller inte? Orkade de börja om på nytt? Vad betydde de förlorade tingen för dem – den svartnade skärvan av en tallrik som jag håller i min hand, var det bara något att äta på eller bar den på viktiga minnen för någon en gång? Bränder väcker känslor, då som nu.

Var rädda om er!!

Lästips - ny bok

Lena Israelsson har kommit med en ny bok: Klosterträdgårdar. Himmelska platser på jorden. En vacker bok som innehåller beskrivningar av olika klosterträdgårdar i Europa som hon besökt och tips på kloster man själv kan besöka för att bo en tid. Men boken innehåller också intressant läsning om ekologiska odlingsmetoder (där klostren verkar ligga väl framme) och om användningsområden för olika örter. Kan varmt rekommenderas!

Örtmediciner och andra huskurer

Det ska sägas med en gång: jag är bara en glad amatör när det handlar om att använda örter och annat från naturen till att hela och läka. Men ämnet fascinerar mig och jag försöker hela tiden lära mig något nytt. Kanske kan jag bli en klok örtagumma på riktigt gamla dar :-)

En del enklare huskurer använder jag förstås här hemma. Utöver sådant jag plockar och torkar själv, köper jag en del eteriska oljor och prövar olika sätt att använda dem. Det jag skriver om här är bara sådant jag testat själv och som fungerar för mig och min familj, jag garanterar inga resultat för någon annan, eftersom man reagerar olika på växter, precis som man kan göra på skolmedicinens läkemedel.

Magont kan ju bero på flera olika saker. Virus, dålig mat, stress, uppkördhet av fel sorts mat (eller för mycket) o.s.v. Har man en rejäl magsjuka är det bästa att bara låta den ha sin gång och tillföra mycket vätska. Det finns ju färdig vätskeersättning att köpa, men man kan också blanda sin egen. När magen börja lugna ned sig kan det hjälpa med te på mynta, smaksatt med lite honung. Myntan dämpar illamående och uppkördhetskänslor, honungen höjer blodsockret lite så man piggnar till en aning. Det kan också fungera mot stressmage, även om man naturligtvis måste göra något åt orsaken till den också!

Uppkördhet och illamående kan också dämpas med en matsked bäsk (malörtsbrännvin) eller med avkok på torkad rölleka. 1 msk torkad rölleka i en tekopp vatten, koka upp och låt dra några minuter. Det är mycket beskt, men lugnar magen effektivt.

Mot oro och lindrig depression finns det ju preparat på johannesört att köpa. Jag kryddar brännvin med johannesört i stället. Om det hjälper vet jag inte, men det smakar gott och gör ingen skada i måttliga mängder. Man tar de gula blommorna precis när de slår ut, lägger i en burk och fyller på med brännvin. Låter stå en vecka och silar av. Man kan dricka det som det är, eller spä ut det med okryddat brännvin efter smak. Även citronmeliss sägs hjälpa mot depression och nedstämdhet, men det har jag ingen egen erfarenhet av.

Mot oro, när man har svårt att somna hjälper humle. Man kan stoppa en liten kudde med humlekottar och ha i sängen, sägs det - jag har inte provat. Avkok på humle (se rölleka ovan) har jag däremot testat och jag tycker det hjälper mig att komma till ro på kvällen. Men det smakar beskt!!

Förkylning kan förstås dämpas med diverse huskurer. Te på timjan med lite honung i hjälper mot hosta. Mot täppt näsa kan man använda eterisk olja av eucalyptus i ett klassiskt ångbad. Fyll hett vatten i en bunke, droppa i några droppar eucalyptusolja, täck huvudet och bunken med en stor handduk och andas in den väldoftande ångan. Man kan fylla på olja ett par gånger men inte mera.

Jag har också funderat på att odla röd solhatt mot förkylning - men jag vet inte hur man använder den (någon?)

Trötta ömma muskler får hjälp av massage. En massageolja med några droppar eucalyptus eller enbärsolja stimulerar blodcirkulationen och hjälper massagen på traven. Luktar gott gör det också!

Mot lindriga eksem och torra hudpartier hjälper ringblomssalva. Det kan vara en god idé att prova det innan man tar till starkare medel. Kådsalva mot hudåkommor har jag läst om, men inte provat än. Däremot kan en droppe tea tree-olja hjälpa mot lindrigare hudinfektioner.

Sen finns ju hela aromaterapin och dess teorier om dofternas inverkan på kropp och själ. Mycket spännande - det är ju uppenbart att dofter påverkar människor på olika sätt. Det är något jag skulle vilja lära mig mera om!

Här är en amerikansk blogg av en kvinna med djupa kunskaper om örter som läkemedel. Alla hennes tips och råd går inte att använda eftersom hon bor i en helt annan miljö och klimatzon. Men jag tycker om hennes sätt att skriva och tänka. Lästips, alltså.

Tvättnötter

Jag fick några tvättnötter av en kompis för att prova vad jag tyckte om dem. Jag har bara provat dem på vanligt kulörtvätt än så länge, men det fungerar så bra att jag har beställt flera härifrån. Så nu ska jag prova ordentligt på olika sorters tvätt och olika temperaturer. Jag ska också jämföra med asklut, som vi gör av lövträaska och använder framför allt till vittvätt.

Tvättnöten är egentligen ett frö som innehåller saponiner, tvålämnen som gör rent. De växer i Indien och fraktas hit med båt, som är ett hyfsat miljövänligt fraktsätt, i alla fall jämfört med flyg. Läs med på hemsidan ovan!

Saponiner finns ju också i vår inhemska såpnejlika. Men för att kunna utnyttja den måste man gräva upp rötterna och det kan man ju egentligen bara göra om man odlar den själv. Någon som har provat?

Örtteer

Som jag har påpekat tidigare så kommer det att vara lite glest mellan blogginläggen ett tag. Det verkliga livet behöver en hel del mental och verklig tid just nu. Jag ska försöka ta mig samman och skriva lite funderingar och idéer kring jul och julfirande så småningom, men inget julande före första advent!

Örtteer var det, ja. Jag dricker med förtjusning både vanligt te och kaffe, antagligen alldeles för mycket. Men det är ju både ekonomiskt och klimatsmart att bryta av med ett egengjort örtte mellan varven. Godast tycker jag att det blir att blanda lite olika sorter och det här är några av mina egna favoriter.

Som bas i de flesta blandningar har jag mynta och/eller svartvinbärsblad. Mynta finns ju i landet en stor del av året och svartvinbärsblad plockar jag på våren när de är späda och fräscha och torkar. Vi har flera buskar och jag plockar lite från varje. Det verkar inte som om buskarna tar någon direkt skada av det. Myntor smakar ju lite olika, den starka pepparmyntan passar kanske bäst på egen hand med lite honung, medan den mildare grönmyntan gör sig bra i blandningar.

Ofta tar jag ungefär lika delar mynta och vinbärsblad och lägger sedan till något mer för att variera smaken. Timjan är mycket gott, liksom lavendel (i små doser, annars smakar det parfym). Man kan också blanda mynta, timjan och lavendel till en smakrikt och mycket gott te.

Vanlig salvia ger ett väldigt gott te. Man skulle kunna tro att kryddsmaken skulle ta överhanden, men det bli bara gott. Använd den som den är, eller blanda med annat.

Citronmeliss använder jag färsk, men inte torkad. Jag har försökt torka den, men jag tycker den tappar väldigt mycket i smak. Så det får bli sommarte.

Det här är i stort sett de örtteer jag gör för att dricka som te. Jag tar väldigt gärna emot tips på andra goda blandningar! Sen finns det ju en rad örter som fungerar som milda huskurer mot enklare åkommor som förkylning och ont i magen. Det blir ett senare inlägg!

Ringblomssalva

Gryning frågade efter recept på ringblomssalva, så här kommer det. Det blir en fet, mjuk salva som passar bra på torra hudpartier eller på lindrigt eksem. Jag som blir en "torris", särskilt på vintern, använder den i ansiktet, men det passar kanske inte alla. Den kan också användas på nariga läppar. Fast nu har jag köpt läppcerathylsor och ska försöka göra mitt eget cerat med bivax och olja. Rapport kommer!

Ringblomssalva
Gör först ringblomsolja: Plocka ringblommor, nyp av alla de små blombladen och torka lätt en eller två dagar i rumstemperatur. Lägg dem i en glasburk och fyll på med rapsolja (eller annan vegetabilisk olja) så det täcker. Låt stå en vecka i soligt fönster. (Om jag använder torkade ringblommor på vintern så värmer jag det hela lätt i vattenbad först och låter det sedan stå några dagar). Sila av oljan, förvara den svalt och mörkt.

Blanda 40 ml olja med 10 gr bivax i en liten glasburk (ungefär, man kan variera proportionerna till den konsistens man vill ha). Värm försiktigt i vattenbad så att vaxet smälter. Låt det svalna, rör hela tiden så salvan blir bra blandad. När den börjar svalna kan man droppa i lite eterisk olja om man vill, som parfym eller om man vill ha en speciell effekt av någon olja (men det går utmärkt helt utan doft också). Jag tar gärna lavendel och kanske lite geranium och ylang ylang. Man får ta ett par droppar i taget och sniffa sig fram till en god doft. Färdigt!

Man kan naturligtvis göra större satser, men jag gör helst lite i taget för att alltid ha fräsch salva.

Våra örter

Vi har en fullständigt ostrukturerad örtodling i trädgården. Från början var det en prydlig liten örtagård. Men när det blev för mycket jobb att hålla den välskött och fin (ni vet, sådär som de är i trädgårdsböckerna) så valde vi en helt annan lösning. Flera av de perenna örterna fick flytta ihop med blommor och buskar i en lång rabatt med blandade perenner. Sådana örter som självsår sig (oregano, gurkört) får göra det och så rensar vi bort när det blir för mycket. Ettåriga örter sås där det råkar finnas plats. Myntorna har fått ett eget land på en skuggig plats där andra örter inte trivs så bra. Slutligen återstår det en liten yta där vi odlar sånt som kräver lite mer ompyssling och kanske behöver sättas på nytt varje år. Lättskött och bra!

Vi odlar flera olika örter, sånt vi tycker är gott, sånt som är vackert, som är bra för pollinerare och sånt som bara är kul! En del har provats som vi sedan har struntat i eftersom vi helt enkelt inte använde det, eller för att det inte trivdes hos oss. Med tiden har det blivit ett urval av pålitliga örter som dessutom är bra att använda på olika sätt. Jag kan ha glömt något, men den här listan täcker det mesta:

Timjan, vi har provat flera olika sorter av vanlig timjan och av backtimjan. Mina favoriter är helt vanlig timjan och så citrontimjan. Men ingen timjan trivs riktigt bra här. Det är så eländigt fuktigt vintertid att den mer eller mindre ruttnar bort och måste sås eller sättas på nytt varje vår. Nästa år funderar jag på att göra en specialbädd för timjan och andra fuktkänsliga örter, upphöjd med mycket grus och kanske lite kalk i.

Oregano, till tomatsås och pizza. Vi odlar mycket mer än vi använder, den självsår sig och sprider sig över hela trädgården. Ibland får man rensa ganska handgripligt. Men bina älskar oregano, så för det mesta får den hållas. Vi har en sort med gröna blad och en med gulaktiga, båda är goda.

Mynta, till te, tzatziki, taboulleh och annan medelhavsinspirerad mat. Växer vildsint, omöjlig att utrota och överlever det mesta. Jag har några olika sorter: pepparmynta, grönmynta, chokladmynta som alla smakar lite olika. Grönmyntan är kanske den mest allsidiga, åtminstone att ha i mat. Med tiden hybridiserar de olika sorterna med varandra, så det kan bli lite vadsomhelst i myntalandet. Det är bara att acceptera, eller så får man sätta nya plantor med ett par års mellanrum.

Citronmeliss, till te eller att smaksätta dricksvatten med. Jag har också lagt några kvistar i brännvin, men det är inte avsmakat än. Växer ohämmat överallt, kommer tidigt på våren och de små vita blommorna är mycket populära bland insekterna.

Dragon, god till fisk- och äggrätter, men pröva också i en svampsås! Lättodlad, man sätter en planta och så växer den snällt. Efter några år får man dela den, när den blir för gles i mitten. Den kommer tillbaka tidigt på våren, just när man behöver lite färskt grönt.

Körvel, dansk. Den har en fin, lite anisaktig smak och passar bra i en nässelsoppa tidigt på våren. Självsår sig och är tämligen problemfri.

Rosmarin, till alla goda lammrätter. Den vill ha det torrt, varmt och soligt. Det finns folk som lyckas övervintra rosmarin i södra Sverige, men jag har aldrig lyckats, inte ens vid en husvägg i zon 1! Så jag köper en planta eller två på våren och så använder vi den under sommaren. Ibland lyckas jag t.o.m. komma ihåg att torka till vintern...

Salvia, till alla rätter med griskött men också till te. Den är lättodlad och blir en liten fin buske med tiden. Vackra blålila blommor, som insekter uppskattar. Det finns olika sorter, jag tycker den vnaliga är lättast att odla och bäst i smak. Men jag har också en brokbladig variant som är väldigt fin att se på.

Malört, att lägga i brännvin till egen bäsk, som är många gånger godare än Systemets bäsk (den är inte alls bra). En liten dos bäsk lugnar en orolig mage. Malört har också använts till att bekämpa insekter inomhus, men det har jag inte provat.

Åbrodd är släkt med malörten men har en mildare, parfymerad doft. Den är lätt att odla och mycket lätt att föröka – man sätter ett skott i vatten och det får nästan ofelbart rötter. Jag odlar den bara för att den luktar så gott och är fin att fylla ut buketter med.

Gurkört har fina blå blommor som är goda att ha i en sallad. Mycket populär biväxt som självsår sig och sprider sig lite varstans. Vi låter den hållas, den lockar nyttiga insekter till olika delar av trädgården.

Libbsticka är en bra smaksättare i grytor och soppor, bladen smakar lite buljong-selleri-aktigt. Om den trivs, blir den en jätteplanta så man får tänka till lite innan man planterar den. Annars är den mycket lättodlad.

Persilja gror långsamt, men har den väl tagit sig så har man den. Den är tvåårig och låter man den fröa av sig så kan den självså sig. Här har vi persilja som har stått på samma plats i flera år. Den slätbladiga är min smakfavorit, även om den krusbladiga kanske är mer dekorativ. Men man kan ju odla båda!

Dill kan också vara lite trög i början, men har man väl fått den att trivas på ett ställe så självsår den sig glatt. Eftersom den är lite kinkig med växtplats, så är det en god idé att låta den växa där den vill. Då har man dill för många år framöver.

I senare inlägg: att göra te av örter och örter som medicin

I hyllorna

Jag är lite dålig på att uppdatera bloggen just nu. Det är mycket annat som ska göras och tänkas på, både privat och på jobbet. Men ett och annat inlägg per vecka ska det i alla fall bli.

Idag tänkte jag lite kort komma in på vad det faktiskt har blivit av sommarens odlande och insamlande. Vad hamnar egentligen på hyllorna i skafferi och matkällare?

Sylt och saft, förstås. Vi odlar vinbär (röda, svarta, vita), krusbär, hallon, jordgubbar, smultron och amerikanska blåbär. Rabarber hamnar också i syltgrytan och så gör vi saft av fläderblommor och älgört. Vi plockar också blåbär (uselt i år) och lingon i skogen. Det blir sylt som i alla fall räcker en bit in på våren.

Vi har också torkat rabarber, jordgubbar och svarta vinbär. Mycket gott som godis eller att blanda i brödpudding, müsli, eller vad man vill. En del rabarber och krusbär kokar jag in i sockerlag. Det blir vinterefterrätt tillsammans med lite grädde eller vaniljglass när man längtar efter sommaren mitt i vintermörkret.

Som jag skrivit om förut så hamnar en del av sommarens grönsaker i frysen, men eftersom torkning är årets experiment, så har vi provat att torka squash i år (gul och grön). Särskilt den gula blir väldigt god, nästan lite söt, att äta som den är i torkat skick. Ännu har jag inte prövat att använda den i maten, men det står några burkar och väntar på mig...

Torkar örter till te och kryddor gör vi förstås (mer om örtte i ett senare inlägg). Men jag har också torkat nässlor, att smula ned i bröddeg eller till te. Och så har vi plockat mängder av trattkantareller i år och torkat.

Vitkålen har blivit till surkål, men mitt försök att syra rivna rödbetor gick inte alls bra! Det blev en slemmig geggamojja som inte alls gick att äta :-( Diverse gröna blad blir till kimchi och det kan vi nästan göra hur mycket som helst av, så gott är det!

Bland burkarna med torkat finns också gråärter, bondbönor och borlottibönor (det senare mycket lite, men ändå). Bra och mättande mat att ha hemma, bara man kommer ihåg att lägga det i blöt...

Sommarens lökskörd ligger luftigt i papperskassar i skafferiet. Som vanligt satte vi alldeles för lite, så det kommer inte att räcka så länge till... Men det är roligt med egen lök, även om det är struntbilligt i butik. Framför allt schalottenlök gåt åt i stora mängder här hemma, den är mild och mycket smakrik.

Pumpor och vintersquash är världens enklaste mat att vinterförvara - man bara tvättar av dem, torkar noga och lägger dem på en hylla i rumstemperatur (eller lite svalare) och låter dem vara ifred. Man får titta till dem då och då, det händer att någon börjar mögla. Annars är det bara att äta upp dem vartefter man blir sugen.

Ja, vad är det mera? En hel del kvar i landen, förstås, rotfrukter och kål, framför allt. Vi täcker med halm innan tjälen går ned, så kan vi skörda hela vintern. Grönkål och broccoli har rådjuren gått hårt åt, men nu har vi täckt över dem och hoppas de kommer igen till våren med nya skott. Ett land med asiatiska blad (ffa pac choi) har de inte hittat än. De kan stå hela vintern och tål flera minusgrader. Eller så tar man in dem och gör kimchi!

Sist men inte minst – det egenkryddade brännvinet! Varje år (nästan i alla fall) gör vi brännvin med bäsk (bra mot orolig mage), johannesört (mot lindriga höstdepressioner), krusbär (väldigt gott), svarta vinbär (dito) och annat vi får lust att testa. I år har jag gjort ett fantastiskt hallonbrännvin, lite sötat och smaksatt med kanel. Mums!

En annan sak: Ibland får jag lust att samla recept och idéer kring att äta lokalt och ta vara på sin egen mat i en kokbok. Skulle det kunna vara något, tror ni?

Frågor och svar

Jag tänkte försöka svara på några frågor från förra inlägget:

Miranda frågar om gödsling och övergödsling. Vi grundgödslar med stallgödsel, som vi har obegränsad tillgång till med flera hästgårdar som grannar. De är glada över att bli av med gödseln och vi tar tacksamt emot den. Brunnen hästgödsel kan man lägga på ganska stora mängder av, förutsatt att man har växande grödor som tar upp den. Ingen höstgödsling, alltså. På våren lägger vi på kompost och gödsel rakt av, sedan kan vi ge en extra dos om vi planterar eller sår en andra gröda som är näringskrävande, kål t.ex. På hösten får det mesta som inte äts upp stå kvar och vissna ned och det tillför ju också lite näring och organiskt material.

Under säsongen så övergödslar vi med gräsklipp. Även här har vi tillgång till grannarnas överflöd – killen i huset bredvid dumpar sitt gräsklipp hos oss. Vi har vår egen gräsmatta också, förstås, även om vi slarvar med att klippa den. Då och då klipper vi utan uppsamlare, så att gräsmattan får lite gödning.

Vi låter också grönsaksrens och -blast ligga kvar i landen, liksom en del ogräs som kan ligga och vissna ovanpå täckmaterialet.

Åsa frågar om hur och vad man ska börja med, om man nu vill börja odla. Förutsättningen är att båda jobbar och de har barn. Ungefär som vi alltså...

Det är jättesvårt att svara på, men ett enkelt råd är att börja med sådant som ni tycker är extra gott att äta färskt från landet. Det är ju ganska meningslöst att odla sånt som ingen är sugen på att äta, oavsett hur färskt och bra det är. Jag skulle föreslå de säkra korten potatis, jordgubbar, ärter och morötter. Potatis är extra bra om man vill ta upp nya land och kanske bekämpa ogräs samtidigt.

Välj en tidig potatissort, så slipper ni fundera på bladmögel och sånt. Räkna med att den är klar runt midsommar eller en bit in i juli. Köp minsta påsen med sättpotatis, läs på i nån lämplig handbok om hur man förgroddar och sånt, sätt i jorden, kupa när det behövs och gräv upp fantastiska knölar till sommaren att avnjuta med lite smör och salt! Man kan nästan inte misslyckas med potatis. Silla är en mycket god, tidig sort.

Jordgubbar: köp några plantor, sätt i jorden och plocka goda gubbar i juli. Täck med halm eller svart plast mellan plantorna (om man inte har mängder med mördarsniglar) så får man rena fina jordgubbar och slipper en hel del ogräs. Väljer man en äldre sort så kommer man att få en massa småplantor som revar sig till hösten. Dem kan man flytta till ett nytt jordgubbsland och odla ännu flera gubbar .-)

Morötter: välj en tidig sort här också (sommarmorötter). De blir skördeklara under sommaren och kan plockas vartefter man blir sugen. Och de bortgallrade minimorötterna är rena delikatessen. I samma rad som morötterna sår man några rädisfrön, så ser man var raden går och var man ska rensa. Morotsfrön tar tid på sig för att gro och det hinner komma en hel del ogräs under tiden... Rädisorna äter man upp, förstås. Mellan morotsraderna kan man peta ned några sättlökar, de trivs bra ihop.

Ärter, slutligen. Välj sockerärter, där man äter hela skidan, eller märgärter, som man spritar. Mycket gott och lättodlat. Höga sorter behöver något att klättra på. Ärter är bara att peta ned i jorden och sen växer de. Men fåglar gillar ärtgroddar, så det är klokt att täcka med fiberduk eller kanske halm den första tiden.

Squash och pumpor är lättodlade när de väl tagit sig, men kräver mycket plats och bör förodlas om man nu inte bor i Skåne. Det är alltså lite mera jobb, men väl värt det om man är förtjust i squash. En hel del vatten och gödsel vill de ha.

Hur stort ska man börja? Börja litet, så man hinner ha koll och lära sig. Vi började med två upphöjda bäddar (kanske 8-9 kvm vardera) och ett litet kryddland. Sen har det bara vuxit! Man kan också börja med några pallkragar. Att sätta några bärbuskar är ju aldrig fel heller.

Nu har ni ju gott om tid att planera - kolla runt på roliga fröbutiker på nätet, låna eller skaffa några bra böcker (allt av Lena Israelsson är bra, Åke Truedson är också ett säkert kort, i alla fall om man inte bor för långt norrut) och gå ut och planera i trädgården!

Ha det så kul!

Hur mycket blir det egentligen?

Mat från trädgården alltså. Jag har ingen aning! Ibland tänker jag att jag ska väga allt som skördas och anteckna alla burkar etc. som ställs undan. Men det gör jag ju aldrig och dessutom går det ju inte att hålla ordning på allt som äts direkt från landet - jordgubbar, små utgallrade morötter och sånt. Eller sånt man ger bort, eller byter mot annat. Det är nog ganska mycket på en sommar.

Så jag nöjer mig med att försöka hålla en ungefärlig koll på hur långt maten räcker. Det som tar slut först är sånt vi ska försöka odla mer av nästa år. Med tiden förändras ju också våra matvanor i takt med att vi äter allt mer från egen odling - då räcker det ju inte lika länge. Det är en ständig förändringsprocess.

Egentligen odlar vi inga stora ytor, även om det kan verka så när jag berättar om allt vi skördar och äter. Jag har aldrig gjort någon exakt uppmätning, eftersom vi har odlade ytor utspridda på flera ställen, mer eller mindre intensivt utnyttjade. Men om jag ska höfta till det så har vi nånstans mellan 100 och 150 kvm upphöjda bäddar, intensivt gödslade och utnyttjade, där vi ofta odlar två–tre grödor per säsong, antingen genom samodling (lök och rotfrukter, t.ex.) eller där tidiga skördar (som spenat) efterföljs av värmekrävande (som bönor).

Sen har vi ett område runt 200 kvm som vi håller på att omskapa till en intensivodlad yta, där vi i år har haft potatis, pumpor och en del kål, alltså sådant som står ute större delen av säsongen. Det är gammal igenvuxen åkermark som vi bryter upp igen med marktäckning och ogräsbekämpande grödor och allt är inte uppodlat än. Det kommer att ta några år att få den ytan lika produktiv som de upphöjda bäddarna, men när det är färdigt kommer vi att ha sammantaget kanske 300–350 kvm intensivt odlade bäddar, inklusive ett växthus som är under uppförande.

Till detta ska läggas kryddland, ett område i utkanten av trädgården där vi har jordärtskockor, flera bärbuskar och två små nysatta äppelträd som inte ger något än, men snart hoppas jag. De ska bli flera och kanske kan det bli andra fruktträd också. Vi har också goda möjligheter att plocka bär och svamp och vi får ofta äpplen från grannar med överskott – om inte annat tar vi gärna deras fallfrukt till mos.

Det är inte så mycket, men det räcker ändå en bra bit. Små intensivt odlade ytor ger en oerhört hög avkastning – man får mycket mat med en hanterbar arbetsinsats. Allt jobb kan göras för hand med enkla redskap. Det är alltså en matproduktion som är i stort sett oberoende av fossila bränslen och jag är övertygad om att trädgårdsodling av grönsaker, bär och frukt är en mycket viktig pusselbit när man ska lösa matförsörjningen i framtiden. I stort sett alla hyfsat friska människor med en bit mark att odla skulle kunna ordna i alla fall en del av sin egen mat. Och varje egenodlad potatis, morot och tomat minskar vårt beroende av storskalig, fossilberoende produktion och långa transporter.

Så hur mycket blir det då? Ja, vi äter enbart hemodlade grönsaker och bär hela sensommaren och hösten. Det vi har nu kommer att räcka åtminstone en bit in på nästa år. Sen börjar det ta slut en sak i taget och framåt vårkanten–försommaren blir det nästan bara köpemat. Redan nu har vi börjat köpa frukt, men grönsaker och rotfrukter räcker ett tag till.

Mer detaljer kring olika grödor kommer i ett senare inlägg.

Från trädgård till vinterförrråd

Det är såhär års man börjar övergå från att äta direkt från trädgården till att äta av det man tagit tillvara under odlingssäsongen. Idag handlar ju vinterförvaring mycket om hur man fryser in olika saker. Men frysförvaring är inte bara positivt, det tar energi, utrymme och man blir beroende av el. Bor man där det lätt blir strömavbrott så behöver man nästan en generator för att klara frysmaten under längre avbrott – frysvaror klarar ett eller två dygn om man inte öppnar frysen, men sen är det kört, om det inte är minusgrader ute så man kan bära ut maten.

Vi fryser ändå in en del mat, men vi försöker också lära oss att ta vara på frukt och grönt utan frys, med äldre metoder. Trots allt har vi ju bara haft frysteknologi i ett par generationer, medan vi har vinterförvarat mat betydligt längre än så!

Det som hamnar i frysen är först och främst kött. Vi köper direkt från producenten, allstå mycket åt gången. Det mesta hamnar i frysen som det är, men vi gör också korv och köttfärs. Det spar plats att skära rent och färsa ned köttet och egen korv är jättegott!

I frysen hamnar också en del grönsaker som vi tycker blir godast så: framför allt broccoli och gröna bönor/vaxbönor. Förvällt och packat i lagom portionspåsar. Saft fryser vi in i sirapsflaskor, det är lagom mycket att ta fram åt gången och det fungerar bra så länge man inte fyller flaskorna ända upp.

Konservering i glasburk använder vi till främst sylt och äppelmos, men också till diverse inläggningar som chutney och pickles. Det fungerar bra, men det är inte helt energisnålt: man behöver burkar och lock och det går åt en hel del el och vatten när man kokar in. Men sen håller det sig mycket länge i sval källare eller t.o.m. i rumstemperatur om det kniper.

Somliga kokar in kött och grönsaker; jag vågar inte det eftersom det finns en liten risk för botulism om man inte kan få upp konserveringstemperaturen över kokpunkten (jag tror det ska var 120 grader). Det kan man bara i speciella konserveringsapparater som fungerar ungefär som en tryckkokare. Men frukt och bär går bra, liksom inläggningar med mycket salt, socker eller ättika som hämmar bakterietillväxten.

Insaltning har vi också provat på, bl.a. med bönor. Men jag tycker det är bökigt, det går at en massa salt och sen måste maten saltas ur igen innan man kan äta den. Har man mycket kött i frysen så kan insaltning dock kanske vara ett sätt att rädda köttet från förstörelse. Att ha några kilo grovsalt är ingen dum idé.

Men det roligaste att experimentera med tycker jag är de riktigt gamla metoderna syrning och torkning. I år har vi torkat jordgubbar, svarta vinbär, äppelringar, squash i skivor, ärter, bönor. bondbönor, svamp och nypon. Vi har brödlådor i kartong (såna man får gratis i livsmedelsbutikerna) där vi skurit bort botten och häftat dit plastnät i stället. De kan staplas på varandra, antingen ute en varm dag, i en sommarvarm bil eller inomhus ovanpå braskaminen och fungerar bra i all enkelhet. Däremot kan vi inte torka så mycket åt gången, för det skulle vi behöva nånslags stabilare lösning.

Syrning hade jag aldrig provat förrän i år. Det började med att jag läste om hur man kan göra kimchi själv, jag provade och det blev jättegott! Sen gick jag vidare till surkål, det lyckades vid första försöket så nu kommer i stort sett hela vår vitkålsskörd (i och för sig inte jättestor) att bli surkål – egensyrad kål smakar oerhört mycket friskare och godare än den köpta. Jag har också provat att syra rivna rödbetor. Det är inte klart ännu, men det verkar som det blir gott det också.

Syrning omfattar ju också andra traditionella tekniker – surdegsbröd, t.ex., som jag aldrig lyckas riktigt med och hemgjord yoghurt som jag aldrig prövat på. Mer kvar att lära...

Årets vinterförråd innehåller inga stora mängder med mat, men mycket smått och gott av olika slag. Och det känns väldigt bra att titta på hyllor med glasburkar fyllda med torkat av olika slag, surkål, sylt, äppelmos, inläggningar... mycket god mat blir det! Med det som ännu finns kvar därute (och som inte rådjuren ätit upp!) kan vi laga måltider med mest egenproducerat ett tag till. Framåt våren börjar det nog tyvärr ta slut...

Mer om vinterförråden i kommande inlägg: vad lagar man för mat ur förråden, hur långt räcker en liten köksträdgård egentligen och en del annat.

Höstlov

Nu drar jag och barnen iväg på höstlov. Vi ska hälsa på här  och om vi hinner med det också ta en titt på den här butiken i Tranås. Är tillbaka till helgen och då tänkte jag blogga lite om våra vinterförråd och vad vi lyckats ta vara på från trädgården under året som gått. 

Se upp för karborexi!

I amerikanska media lanserar man just nu en ny typ av psykologisk störning – carborexia, vilket skulle innebära en överdriven upptagenhet med att leva grönt och minska sina koldioxidutsläpp så mycket som möjligt. Den finns naturligtvis inte som en vedertagen diagnos (ännu), men bara att man tänker så kring människor som lever som vi och många av er som läser här, är riktigt skrämmande!

Samtidigt är det ju subversivt att leva grönt. Att vägra tokkonsumera innebär att man sätter hela vårt samhällsystem i gungning, eftersom det ju bygger på en ständig tillväxt, en ständigt ökande konsumtion. Så det är klart, folk som inte ställer upp på det systemet kanske är tillräckligt galna (eller farliga...) för att behöva en diagnos!

Läs mer:

Artikel i New York Times

Inlägg på Peak Oil Blues

Sharons bemötande av artikeln i NYT

Nejdå, jag har inte försvunnit...

... bara tagit en liten paus. Den s.k. verkligheten har trängt sig på med anspråk på att bli uppmärksammad och ägnat en del tid. Men jag återkommer snart!

Grönare liv på ett år – jag lägger ned

Det börjar kännas ganska krystat att hitta på ett grönt tips varje vecka och formulera det i skrift. Så jag låter den gröna liv-serien somna in efter ett halvår. Men såklart kommer jag att skriva om liknande saker framöver också, men det blir inte lika systematiskt.

Idag är det en solig höstdag och det är kanske en av årets sista pyssla-i-köksträdgården-dagar. Nu är det inte så mycket kvar att pyssla med, nattfrosten har tagit de ömtåligare växterna och resten får bara stå kvar och ätas upp vartefter. Men jag såg i morse att rådjuren har börjat äta av grönkål och broccoli, så jag får gå ut och hägna in och täcka över. Annars handlar det mest om att ta upp resten av potatisen och att vintertäcka landen vartefter jag tömmer dem. Sen kan vintern komma bäst den vill!

World Food Day

är det den 16 oktober varje år. Med anledning av det har Sharon ett (som vanligt) intressant och viktigt inlägg om matlagning och om att ta tillvara mat, en konst som är lika viktig som att odla maten. Det är egentligen inte brist på mat, globalt sett (ännu i alla fall) men hunger och svält blir följden när enorma mängder mat aldrig blir ätna eftersom de förstörs i förvaring eller transport. Eller slängs bort i butikerna för att de inte blir sålda (butikerna tar ofta in mer än de räknar med att sälja för att inte få tomma hål i hyllorna. Det som inte säljs hamnar i sopcontainrar!).


Och även mat som köps hem går till stor del till spillo. Jag har skrivit om det förut och jag tjatar igen: runt en fjärdedel av all mat som köps hem och lagas till i hushållen blir aldrig uppäten utan hamnar i soporna, eller i bästa fall i komposten. Det är ett slöseri som är fullkomlig vansinnigt och som delvis beror på okunskap. Många vet inte hur de ska använda rester, eller hur man ska avgöra om maten har blivit dålig eller inte – man stirrar sig blind på bäst-före-datum i stället för att använda smak och lukt.

Många tänker kanske inte heller på att man man "förädla" råvaror på olika sätt för att förlänga hållbarheten. Använda övermogna bananer i en kaka, vispa den gamla grädden till smör eller torka grönsaker när man köpt för mycket. Tror jag ska återkomma till detta lite mera i kommande inlägg.

Läs mera om World Food Day:

FN:s sida

Dystra nyheter från euronews

AllAfrica

Utmaningen dag 18

Såhär drygt halvvägs in i månadens utmaning – att köpa så lite mat som möjligt och utnyttja trädgården och matförråden så mycket som möjligt – kan det vara dags att summera lite. Det har faktiskt gått ganska bra. Vi har naturligtvis köpt en del mat, men även om jag inte räknat ihop månadens matutgifter ännu så är jag ganska säker på att de är betydligt lägre än vanligt.

Vi har köpt framför allt mjölkprodukter (mjölk, yoghurt, smör, ost). Det går åt en del sånt och det är ju svårt att ha i förråd, utöver smör som håller sig ett tag i frysen. Vi har köpt jäst för att kunna baka, ägg, en del frukt, lite honung, en del pålägg (sambon har oftast mackor med till jobbet), lite frukt och några goda kryddiga korvar att pigga upp grönsakerna med.

Annars har vi varit ovanligt noggranna med att utnyttja trädgården. Så här års är det lätt hänt att man börja släppa taget och inte riktigt hänger med och så plötsligt är det något som har vissnat, eller blivit rådjursätet, eller förstört av någon annan anledning. Nu har vi i stor utsträckning planerat måltider efter vad som behöver ätas upp och då blir man helt plötsligt mycket ordentligare! Vi har också fryst in (framför allt broccoli), tagit in till torkning (t.ex. squash) och syrat (egen surkål, jippi!!). Så har vi fått en hel del äpplen av vänner och bekanta, gjort äppelmos och torkat äppelringar. Och ätit en massa äppelpaj :-)

Även matförråden har utnyttjats. Det börjar gapa tomt i hyllorna med torrvaror och en frys har vi tömt och ska frosta av.

Vad har vi ätit då? Mycket vegetariskt, eftersom vi hade väldigt lite kött kvar i frysen. Potatis på alla upptänkliga vis – mos, klyftpotatis, vanlig kokt, potatissoppor. Ugnsrostade rotfrukter. Böngryta. Mängder av hembakat bröd. Wokade grönsaker till ris eller nudlar (barnen äter nästan vadsomhelst om det är wokat). Indisk-inspirerade rätter, i huvudsak grönsaker och rotfrukter i kryddstarka curryblandningar. Surkål med de sista hemlagade lammkorvarna ur frysen. Omelett med diverse rester i.

Äppelmos med mjölk, hemlagad müsli eller gröt till frukost och mellanmål. Brödpudding och pannkakor med egen sylt.

Några saker har visat sig vara ovanligt användbara att ha i förråd, utöver självklarheter som mjöl och ris:
* alla slags kryddor
* kryddsåser, currypasta och liknande = snabbfixade kryddstarka grönsaksrätter
* tomatkonserver; krossade och passerade tomater ffa = snabba pastasåser
* lite godsaker som oliver, choklad, honung

Några saker har också visat sig vara svåra att klara sig utan att köpa regelbundet. En del av dem är också dyra och svåra att byta ut mot annat:
* mjölk och yoghurt, vi använder en hel del sånt – inte dyrt, men går knappast att ha i förråd eller byta ut mot annat
* jäst – man kan använda torrjäst, men det är knepigare. Eller så kan man vara ordentlig med att göra surdeg och hålla den vid liv.
* ost – gott, användbart men ruskigt dyrt!
* pålägg – dyrt och inte särskilt hälsosamt, men vad ska man ha på frukost- och matsäcksmackorna om man slutar köpa ost, skinka, korv, kaviar etc. En onödigt stor men svårjobbad post i matbudgeten (leverpastej är billigt, men det är mest jag som gillar det).

Vi fortsätter på det här viset tills barnbidraget kommer, sen ska jag fylla på förråden igen. Och så ska vi försöka få tag på näruppfött ekologiskt kött att fylla den tomma frysen med. Nu har vi i alla fall haft en bra anledning att fundera lite extra på vad vi äter, vad det kostar och vad vi kanske kan ändra på.

Boktips

Jag hittade en nyutkommen bok på biblioteket som fångade mitt intresse. Det var inte mitt fel. Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein, som är teolog och forskar i etik. Heberlein skriver om något som är ganska vanligt idag, att man inte tar ansvar för saker som man faktiskt är skyldig till och delaktig i. Att det är väldigt vanligt att skylla på diverse omständigheter som på något sätt skulle ursäkta att man gjorde fel. Som mobbaren som försvaras av skolpersonal med att det inte är hans fel att han mobbar, eftersom han ju kommer från besvärliga familjeförhållanden. Eller kvinnan som känner sig "deprimerad" och därmed skulle ha rätt att vara sjukskriven från jobbet (vi talar alltså om en känsla, inte om en klinisk depression). Men en förklaring till ett beteende är ju inte detsamma som en ursäkt eller en friskrivning från ansvar. Det personliga ansvaret kvarstår, även om man haft en dålig uppväxt eller vantrivs på jobbet.

Heberlein skriver framför allt om ansvar i relationer människor emellan. Men jag ser förstås en parallell i vårt förhållande till klimat- och miljöfrågor, eller varför inte den pågående ekonomiska krisen. Det är så lätt att strunta i det ansvar man faktiskt har som människa och i stället skylla ifrån sig. "Det är inte mitt fel det här med den globala uppvärmningen, det är kineserna som borde stänga sina kolkraftverk". "Om folk i tredje världen inte skaffade så många barn så skulle jordens resurser räcka till alla". "Varför ska jag minska på mitt bilkörande när Indien bygger en massa motorvägar". "Jag vet att flyget släpper ut en massa koldioxid, men jag behöver faktiskt komma iväg till sol och värme ett tag". "Det är inte mitt fel att jag lånat en massa pengar till rörlig ränta för att renovera köket." "Bankerna borde ta sitt ansvar och inte låna ut pengar sådär lättvindigt." "Finansbolagen har slarvat bort mina sparpengar."Och så vidare...

Men det spelar liksom ingen roll vad "alla andra" gör. Det är likt förb-at du och jag som gör valet att köra bil eller låta bli, låna till konsumtion eller låta bli, spara på el eller slösa, köpa aktier eller inte. Oavsett hur mycket koldioxid Kina släpper ut eller hur lättvindigt bankerna slänger lånepengar efter oss så kvarstår just mitt ansvar, och ditt, för vad vi väljer att göra. Människor har självklart olika handlingsutrymmen och olika grundförutsättningar. Men det grundläggande ansvaret finns ändå där.Vi är inga offer för omständigheterna, vi är fria människor som kan ta ansvar för vad vi gör. Och det måste vi göra om vi ska klara klimatkrisen, som är mångdubbelt värre än finanskrisen, även om media hojtar betydligt högre om den.

Läs gärna boken, den väcker onekligen funderingar!

Finanskris, eller nåt...

Media skriver med mycket stora bokstäver om finanskrisen. Jag inser att den naturligtvis på en massa sätt berör mig och min familj också. Ändå känns den väldigt långt borta. Vi har nånslags trivsam grundtrygghet här i ett hus med hanterbara bostadslån, inte en massa konsumtionslån, hyfsat säkra inkomster och gott om mat i trädgård och förråd. Mycket kan krascha och gör det kanske också. Men vi kan också klara av ganska mycket och ändå ha tak över huvudet och mat på bordet. Det känns bra, inte minst för barnens skull.

Idag ska jag bära in ved, plocka in en massa broccoli, lägga skivade äpplen på tork och packa över surkålen i glasburkar. Kanske hinna sticka mer på sonens strumpor. En annan värld, långt från räntor...

Vattenkraft då och nu

Sol och vind är på tapeten som miljövänliga energikällor. Men småskalig vattenkraft har använts i vårt land i tusen år eller mer. Inte bara till mjölkvarnar, man har använt vattnets energi till att driva sågverk, vadmalsstampar, järnbruk och allt möjligt. En hel del av Sveriges tidigare industrialisering har vattenkraften att tacka för sin existens. Spåren av den finns kvar lite varstans ute i skog och mark – kanske en del av de gamla kvarnfallen skulle kunna återställas varsamt och användas till att producera elkraft?

En gammal kvarnruin kan skymtas på andra sidan åfåran. Bara stengrunden finns kvar.

Det stilla vattnet i dämmet ovanför en lite större anläggning, nu helt övergiven och övervuxen.

Samma plats – från andra hållet. Det är fascinerande mycket kraft i det strömmande vattnet. Stengrunden till kvarnen syns ännu, men hur länge till?

1900-talets anläggningar var större och rejälare. Här drev man ett sågverk med vattenkraft långt in i förra seklet. Nu är här ett museum...

Nytt och gammalt sida vid sida. Den gamla mjölkvarnen har byggts om och är nu ett litet kraftverk som ger el till bygden och t.o.m. ett litet överskott att sälja. En möjlig väg att gå också för andra liknande platser?