Sunday, February 06, 2011

Arbetsgemenskapen som försvann

Jag har bott ensam här i huset med barnen snart två år nu. Uppenbarligen fungerar det, egna och andras farhågor till trots. Bitvis har det varit jättetungt med allt det praktiska och allt klarar jag helt enkelt inte själv. En del saker lär jag mig sakta men säkert, annat kommer jag alltid att behöva hjälp med - jag är hysteriskt höjdrädd och kommer aldrig att kunna gå upp på taket för att fixa trasiga takpannor och sånt. Till exempel. Men det praktiska löser sig ändå oftast på det ena eller andra sättet.

Det riktigt jobbiga är något annat. Det är känslan av att ha förlorat arbetsgemenskapen med någon. Att inte längre ha någon att dela visisoner, drömmar och mål med. Att inte ha någon att bolla idéer och tankar med, att sitta på kvällen och planera odlingar och byggprojekt med. Att inte ha någon som sparkar igång motivationen när man själv är trött och less på allt.

Att vara två (eller flera, för den delen) som delar en dröm och jobbar tillsammans för att förverkliga den är stort och väldigt, väldigt roligt. Så här års, när trädgården börjar töa fram och frökatalogerna fyller soffbordet, blir det så påtagligt att vi numera bara är jag. Förra året blev det inte så mycket gjort, varken med odlingarna eller något annat, jag var trött och ledsen och sjukskriven. I år mår jag mycket bättre och en del av mig vill verkligen komma igång med en massa projekt och väntar otåligt på att det ska bli dags. Medan en annan (ganska stor) del av mig är trögstartad och inte har mycket till drivkraft eller lust alls och mest fastnar i grubblande. Mycket sorg som ligger kvar och spökar.

Hur gör man? Hur hittar man sin egen lust och drivkraft så att man inte fastnar i letargi och lessenhet?

3 comments:

Ska bara sticka ut varvet said...

Hej!
Den där känslan, det där öde landet känner jag igen. Jag har varit där. Det som du säkert redan vet - du är ju en mogen kvinna! - är att allt går över. Och under tiden ska man vara snäll mot sig. Göra sånt man mår bra av, i möjligaste mån. Och minnas just att när man är redo, då går man vidare. Innan dess ska man sätta sig ner och vänta på sin själ.
Styrkekram
Maria (som också har varit i de frånskildas och ensamståendes klubb)

Elins trädgård said...

Fint skrivet :-) Tack!

hippihäxan said...

Jag känner igen det där så väl. Har nog inte kommit lika långt, har också sorgearbete kvar, även om jag inte inser det, ofta. Har så lätt för att ånga på, men det straffar sig, bättre att ta det lugnt och bara vara lite, då och då iallafall.
Kan drömma om ett kollektiv, där tvåsamheten inte blir så påtaglig, att man sitter fast med EN annan människa utan har många att bolla med. Samtidigt som jag vill vara ensam och stark. Knepigt att få ihop...