Jag blir alltmer varse hur mycket jobb det är att försöka leva ett ekorekoliv med huvudansvar för två barn och (nästan) heltidsjobb. Det blir alldeles för många genvägar och enkla lösningar som jag inte är nöjd med innerst inne. För mycket färdiggrillad kyckling, varmkorv, köpebröd, bilkörning, torktumling, elapparater, ogräs och allmänt matslarv. För lite hemlagat och -bakat, egenodlat, för få burkar i matkällaren, för lite hemstickat, lappat och lagat. För lite tvåltillverkning och örtsalvemakande, för lite örtteer och för mycket kaffe (som inte ens är KRAV- och rättvisemärkt). För lite loppisletande och för mycket inköp av nya pryttlar. För mycket tevetittande och datorhäng med barnen och för lite djupa samtal och roliga aktiviteter.
Jaja, jag vet, jag borde inte gnälla utan i stället klappa mig på axeln och tycka att jag är duktig som överhuvudtaget får ihop det. Man har så mycket drömmar, bara. Och så hamnar man ändå likt förbannat i Hudiksvall.
5 comments:
Å jag som inbillar mig att man skulle hinna med så mycket mer om man slapp ta hand om den där andre vuxne... Jag brukar tänka att det är då för tragiskt att många förhållanden spricker pga att (åtminstone) ena parten tycker att den får göra allt jobb och den andre bara glider med. Och så separerar de och har barnen varannan vecka. Och helt plötsligt delades arbetet upp handfast och jämlikt! Tänk om paret kunde ha gjort denna uppdelning redan när de var ett par! Då kanske det inte hade blivit någon separation.
Obs, nu vet jag inte varför ni separerade, jag filosoferar bara ur min egen situation.
Jag förstår hur du menar, ylven. Men jag inser nu hur mycket vi faktiskt delade på arbetet, trots att det visst kunde bli tjafs om vem som gjorde vad (men det var ingen direkt orsak till separationen). Sen bor barnen mest hos mig, så det blir ju mycket ansvar och mycket praktiskt att tänka på.
Ställ inte för höga krav på dig själv! Jag var ensam med mina barn större delen av deras uppväxt. Det var tufft! Idag är de vuxna men behöver fortfarande mitt stöd. Vi har fått en mycket nära relation som är ovärderlig för mig. Men jag är också mycket trött efter allt ansvar och all oro jag aldrig kunnat dela med någon. Ge dina barn och dig själv mycket kärlek så räcker det långt!
Känner igen de där genvägarna...
Här blir det mycket mer bilåkning när man är ensam med barnen. Kan liksom inte be den andre om ditten och datten på väg hem.
Men jag håller också med ylven om den där uppdelningen som borde kommit mycket tidigare i relationen. En familjeterapeut sa till oss, " Varför har ni så uppdelade könsroller?" (???) hade vi inte tänkt på...
Jo, förhållanden spricker tydligen lättare då än om allt är så modernt jämlikt.
Hmmm.
Du fixar det! Se det också som en möjlighet att lära killarna att göra mer ;-) Här är allt bra, hoppas du kommer och hälsar på snart!
Cecilia
Post a Comment