Nej, det här inlägget är inte en klagoskrift över försenade tåg eller något allmänt SJ-gnäll. Det är en hyllning till alla märkliga järnvägar man inte visste fanns. Södra Sverige genomkorsas av en rad mer eller mindre okända järnvägar, ett minne från tiden före de stora nedläggningarna av banor och stationer, från den tid när tåget ofta var det bästa alternativet för den som skulle resa, oavsett om det var långt eller kort. Längs enkelspåriga, slingrande järnvägar från anno dazumal tuffar det fram tåg under poetiska namn som Vättertåg, Krösatåg, Kinnekulletåg och Viskadalsbanan. Bakom de här Bullerbydoftande namnen döljer sig dessvärre gamla skruttiga obekväma tågsätt som borde skrotats, eller åtminstone helrenoverats för länge sedan, ofta utan någon möjlighet att köpa något att äta eller dricka.
Dessutom stannar de överallt – varje mjölkpall en station. Med de här tågen pendlar folk till jobb och skolor, hälsar på kompisar och åker hem över helgen. De befolkas dessutom stundtals av folk som har bosatt sig lite avigt, men ändå reser mycket i jobbet och behöver ta sig till någon av stambanorna (typ undertecknad, som skriver detta på tåget mellan Falköping och Alingsås). Det är ofta rätt gott om folk på tågen och det är alldeles uppenbart att de fyller sin funktion – att frakta folk från A till B (med ett byte i Herrljunga) och att vara ett alternativ till att köra bil. Till skillnad från diverse X2000-tåg så kommer de dessutom nästan alltid fram i tid.
De här gamla banorna går dessutom ofta genom vackra landskap och man får sig en sympatisk dos svensk geografi till livs när man åker dem, till skillnad från de moderna bansträckningarna, djupt nedskurna i marken eller i tunnlar, där man inte har en aning om var man befinner sig. Man kan ta sig en funderare på hur det var när järnvägen var alldeles ny för knappt 150 år sedan och hur den omformade landskapet. Hela städer och samhällen växte fram där spåren drogs. Och det drogs massor av spår – de banor som finns kvar idag är ju bara en bråkdel av alla järnvägar som en gång funnits.
Men. Det är inte särskilt bekvämt. Det går förtvivlat långsamt. Och det ÄR irriterande att inte kunna köpa sig en kopp kaffe eller en macka – det är ju inte alltid man har möjlighet att ta med sig matsäck.
Om jag finge önska mig något av SJ och Banverket så är det: Rusta upp de här gamla banorna så gott det går! Kör snabbare tåg vissa avgångar, för oss som åker långt, och behåll ”mjölkpallstågen” för dem som åker korta sträckor! Lägg inte ned några stationer – öppna nya! Sätt in moderna tågsätt med fika-automater!
De här tågen är både en kulturskatt och ett modernt, klimatvänligt sätt att resa. Behåll dem – men gör något åt dem!
2 comments:
Hej en helt annan fråga, varifrån får du ekologisk sättpotatis. Det tycks att vi varje år har problem att hitta det.
Ha det gott önskar Sonia P
Jag hittar det inte heller - så det blir en kompromiss, där vi köper vanligt utsäde, men odlar det ekologiskt. Men man kan ju spara en del av skörden, så får man ekologisk sättpotatis nästa år. Fast det förutsätter ju jordkällare, e.d.
I år sätter vi lite övervintrad egen, men mest köpe. Vi försöker också ta tillvara eget utsäde från andra köksväxter. Än så länge mest baljväxter, eftersom det är lättast, men med tiden ska vi försöka blir mer och mer självförsörjande på utsäde. En av alla dessa planer...
Post a Comment