Det finns stunder då jag är oändligt tacksam för att vi inte MÅSTE leva på det som vi odlar själva! Förhoppningarna inför årets skörd var stora (det är de visst alltid...). Massor med potatis. Kål som skulle räcka hela hösten. Kilovis med tomater. Morötter i mängd. O.s.v. Verkligheten blev lite annorlunda och bitvis rätt trist!!
Kålen har jag redan skrivit om. Det mesta blev uppätet av kållarver, även om det som växer nu inte längre blir uppätet. Men det blir ändå inte så mycket. Bara brysselkålen har klarat sig hyfsat. Morötterna grodde sämre än jag hoppats och de hamnade i fel bädd, med för mycket sten. De blev små och krokiga och orkade inte sträcka ut sig som de borde. Sommarmorötterna är slut, vintemorötterna står kvar i landet, men vi lär äta upp dem ganska snart (det var de som grodde sämst). Potatisen... ja, den tidiga potatisen (Silla) blev bra. Den sena (Ovatio) mindre bra. Vi har jätteproblem med bladmögel här och av bladmöglet blir det brunröta som förstör potatisen. Om man slår av blasten så fort man ser bladmöglet och dessutom väljer en resistent sort så borde man ändå klara sig ganska bra. Vi gjorde precis det, men får ändå kassera stora mängder potatis som har blivit dålig :-((
Tomaterna såg jättefina ut ända tills det stora regnet kom i augusti. Då började de spricka och fick dessutom pistillröta. Nu har jag tagit in alla tomater, även de gröna, så de får ligga och mogna inomhus. Men det är ju inte samma sak som solmogna. Och jag har fått slänga mängder som blivit förstörda.
Vi har såklart sånt som har gått bra också - ärter, bönor, palsternackor, rödbetor och en del annat. Men vi kommer ändå att få köpa betydligt mer grönsaker i höst och vinter än vad vi hade tänkt.
Ändå har vi ju ett val. Vi KAN köpa all vår mat, om så skulle vara. Även om det innebär sämre kvalitet och mer utgifter. Jag undrar ofta hur det kändes för våra förfäder som var så oändligt mycket mer beroende av att skörden blev bra. Hur kändes det att plocka upp ruttna potatisar och veta att det innebar att man fick gå hungrig under vintern - det kan vi knappast föreställa oss! För oss är självhushållningen på sätt och vis en slags lyx som vi kan ägna oss åt, men alltid har alternativet att låta bli.
Är det så? Är självhushållning en lyxtillvaro för "medvetna" västerlänningar, som alltid har möjligheten att göra något och som har ett starkt socialt/samhälleligt skyddsnät att falla tillbaka på? Har självhushållning någon sorts värde utöver den rent personliga tillfredsställelsen att sätta egenhändigt odlad mat på bordet och känna sig jätteduktig?
Fortsättning följer...
No comments:
Post a Comment