Dagens mat

Vi gillar asiatisk och inte minst indisk mat hela familjen. Frågan är hur man får ihop det med en strävan efter att äta lokalt? Kryddorna är ju svåra att undvara, men därutöver fungerar det ganska bra. Och man kan ju odla både vitlök och chili själv. Bakom glas i trädgården står sex chiliplantor på tillväxt och i höst ska jag sätta vitlök. Glömde det i fjol – hur det nu gick till???



Idag åt vi: indiskinspirerad gryta med grisbog, lök, tomater, vitlök, ingefära och chili. Till det gråärter med färsklök, puttrade i currypasta och citron. Squashpickles. Hembakat naan-bröd (eller nåt åt det hållet i alla fall) på dinkel. Det mesta, utöver kryddor, tomatpasta och citron, från närområdet/trädgården.

Saker att bli glad av

• Det växer så det knakar i trädgården
• Rosorna har börjat blomma
• Jag fick en massa fläderblommor av en arbetskamrat och har gjort litervis med saft
• Vi har fått en massa halm av en grannbonde - perfekt till täckodlingen
• Sockerärterna har börjat blomma - snart kan vi plocka
• Jordgubbarna börjar bli röda
• Vi har en massa goda smultron precis vid huset
• Snart har jag semester
• Alla är friska och glada
• Folk skriver att de gillar att läsa den här bloggen

och så har vi ätit en god och ganska lokal middag: lammspett på grillen, marinerade i vitlök, rödvin, rosmarin och salvia. Till det potatissallad på färskpotatis (dock inte egen ännu) med färsklök (egen) och dragon (egen). En mycket god sydafrikansk shiraz till detta. Definitivt inte lokalt - gott vin är en last vi har svårt att släppa!

Saftrecept

Såhär års går det åt stora mängder saft! Tack och lov finns det också gott om råvaror att göra saft av – köpesaft med märkliga ingredienser försöker vi undvika så långt det går.

Enklast av allt är vanlig kokt saft: Dela frukt, bär eller rabarber i bitar, koka med ett par deciliter vatten tills det är mjukt och sönderkokt och låt rinna av i silduk någon timme eller så. (Man kan låta det stå över natten om man lyckas hålla flugorna borta). Mät upp den avrunna saften, blanda i 6 dl socker per liter saft, koka upp igen och skumma om det behövs (det brukar behövas). Häll het saft på heta flaskor och förslut omedelbart. Då håller sig saften bra i matkällare e.d. Annars är det säkrast att stoppa den i frysen för långtidsförvaring (tomma sirapsflaskor är jättebra att frysa in i – men fyll dem inte helt och hållet!)

Ett recept på kombinerad rabarbersaft och -godis har jag läst men inte kommit fram till att prova ännu. Men jag har läst det i Åter och då måste det ju vara bra :-)

Rabarbergodis och -saft (ur Åter 2/03)
Skär rabarber i cm-tjocka skivor och fyll en vinhink. Häll på kokande sockerlag så det täcker och låt stå till nästa dag. Sila av saften och frys in (eller konservera). De avsilade rabarberbitarna torkar man och lägger sedan på glasburk – det är godiset.

Sen kan man ju göra saft av allt möjligt annat också. Flädersaft har väl många smakat. Jag fick nyligen syrensaft i utbyte mot några plantor. Väldigt gott, men jag glömde be om receptet. Men jag misstänker att det görs på samma sätt som saft på älgört. Älgörtssaft har en lite märklig, nästan parfymerad doft och smakar "blommigt" och gott. Den blir ganska stark och kan spädas ut ordentligt. Eller blanda med lite vodka till en sommardrink...

Älgörtssaft
20 klasar älgörtsblommor
1,5 liter vatten
2 kg strösocker
2 citroner
25 g citronsyra

Skölj blomklasarna. Riv citronskalet och pressa citronerna. Koka upp vattnet med sockret och häll det över blommor, citronskal och citronsaft. Blanda ut citronsyran i lite av det varma vattnet och blanda i det också. Låt stå kallt i fem dagar. Sila upp och häll på flaskor. Förvara kallt eller i frys.

Njut :-))

Varmt!!

Rena högsommarvärmen! +28 igår, +29 idag. Man orkar inte mycket utöver att flämta i värmen och försöka hålla sig i skuggan. Igår blev det premiärdopp i badsjön, t.o.m. jag om är värsta badkrukan var i vattnet och doppade mig!

I trädgården växer det så det knakar, den första potatisen blommar snart, rosenbönorna har grott, gurkan har grott, tomaterna är utplanterade och blommorna blommar. Nu väntar vi bara på att det ska börja bli dags att plocka och äta av allt som växer.

Mat igår: jag gjorde en wok med salladssenap, tatsoi som gått i blom, lök och förvuxna rädisor. Det låter lite skumt, men var riktigt gott! Smaksatte med vitlök, ingefära och ketjap manis (Det är lätt att äta lokalt vad gäller råvaror, men det är svårt att komma ifrån kryddorna...). Serverades till ugnsstekt grisbog, kryddad med färska salviablad.

Mat idag (om vi orkar laga mat): grillade tunnskurna revben marinerade i rödvin, vitlök och örtkryddor. Vad vi ska ha till vet jag inte än. Nåt med potatis, antagligen.

Bryta ny mark

Inte på något metaforiskt, poetiskt sätt utan högst konkret. Vad gör man när man har en gammal åkeryta, inte brukad på flera decennier, knökfull med kvickrot och annat elände? För mycket att handgräva, för litet och opraktiskt att plöja. Jordfräs går bort, den skulle antagligen inte orka och den tar hårt på daggmaskarna. Vår lösning (snodd från diverse handböcker i permakultur): marktäck och marktäck igen.

En del av området täckte vi i höstas med tidningar, hö och gräsklipp. I våras satte vi potatis i täckmaterialet. De kommer upp ganska hyfsat, tyvärr kommer en hel del av ogräset upp också. Det har vuxit rakt igenom tidningarna - uppenbarligen lade vi på för tunt. Förhoppningen nu är att potatisen ska kväva en del ogräs, annars blir det nog en rejäl höstgrävning – tungt och eländigt!

Häromdagen satte vi ett tjugotal squash- och pumpaplantor på samma område. De fick rejäla planteringsgropar med kompost att växa i och mellan plantorna har vi täckt med (ett tjockare!) lager tidningar. Lite gräsklipp täcker jorden - ingen naken jord! Än så länge ser de pigga ut... Tanken är att de stora, kraftiga plantorna ska hjälpa till med marktäckningen när de växer till sig framåt sensommaren.

Och så blommar bondbönorna och de är så vackra!

Regn

Vaknade till en regnig morgon. Idag får trädgården vara i fred och tvätta sig. Själv ska jag stanna inne och koka rabarbermarmelad, tända en brasa och läsa Kerstin Ekmans "Med herrarna i skogen", som jag hittade på biblioteket igår.

I morgon blir det bönsådd, utplantering av tomater och kanske squash och pumpa.

Äta lokalt – hur går det?

Jotack, lite sådär. Det blir svårare och svårare att hitta närproducerat i grönsaksdisken, de egna förråden är på upphällningen och det dröjer ett tag innan vi kan skörda något mer substantiellt i trädgården. Just nu skördar vi diverse gröna blad till sallader, piplök, örtkryddor, rädisor och rabarber. Gott, men inget att bygga en måltid på.

I grönsaksdisken finns lök från Nya Zealand och Sydafrika, äpplen från Sydamerika och diverse andra långväga resenärer. Potatisen börjar bli dålig, men det finns ju fortfarande morötter... Och i frysen har vi lamm- och griskött från djur här i närheten. Så det blir fortfarande den gamla vanliga "vintermaten", dock uppiggad med grönsallad.

Längtar efter allt det färska som är på G – små späda gallringsmorötter, sockerärter, färskpotatis, jordgubbar...

Middag idag: plommonspäckad grisbog i ugnen, kokt potatis, örtagårdssås, grönsallad, rädisor.

Det vilda i trädgården

Vi odlar strikt ekologiskt, d.v.s. vi använder ingen konstgödning och inga bekämpningsmedel, inte ens såpvatten eller andra "godkända" medel. Och vi har mycket små problem med sjukdomar och skadeinsekter. Det är bara två saker som vi inte får någon ordning på: potatisbladmögel och kålfjärilar (inte ens fiberduk hjälper mot dem!). Men det blir trots allt både potatis och kål, om än lite mindre än vad det blivit annars.

I ett permakulturtänkande ska varje trädgård ha en bit "vildmark", orörd natur som inte används till något. Och i en ekologisk trädgård fyller den här orörda naturen en viktig roll som hemvist för alla slags insekter, fåglar och andra djur som äter upp skadeinsekter. Det blir en balans i trädgården som inga kemiska bekämpningsmedel någonsin kan skapa.


I vår trädgård är den orörda biten ganska stor, en lövträdsdunge med lite vatten och fuktig mark där paddorna trivs, sly och träd med fågelholkar och en massa blommor. En trädgårdsarkitekt skulle säkert kunna skapa något fantastiskt av den, vi låter den vara som den är, även om den inte är direkt "produktiv". Indirekt är den antagligen väldigt produktiv, just genom att vara en fristad för djur och växter.

Dessutom tillåter vi en hel del självsådda växter att frodas i gräsmatta, rabatter och köksträdgård. En del är ätbara, som ängssyra, en del är bara vackra – vi har mängder med förgätmigej, lupiner, aklejor och fingerborgsblommor som i stort sett får stå kvar där de kommer upp. T.o.m. en del ogräs får vara kvar, så länge de inte direkt inkräktar på grönsakernas växtrum.

En ekologisk trädgård innebär mindre jobb än en konventionell. Det går också åt mindre pengar och energi, genom att man arbetar MED trädgården än MOT den. I stället för att till varje pris göra om trädgården till något den egentligen inte vill vara, låter man delvis vara som den är. Dessutom är det så vackert, med blommor och grönt.

Också inne i själva trädgården finns det vilda med; i den här rabatten (ovan) samsas planterade och självsådda blommor fint. Man får rensa undan det värsta ogräset, men i övrigt är det ett lättsamt sätt att få det vackert.

Snart blommar liljekonvaljerna – finns det något som doftar godare?!

80% mindre - bensin

Det här med vår bensinförbrukning är så pinsamt så det vill jag helst inte skriva om... Av alla förändringar i Sharons utmaning om att minska förbrukning och konsumtion, är nog detta den svåraste för oss. Som det är nu är det bara jag som kör till jobbet, men det är illa nog. Med fem mil enkel väg, en hel del körning i jobbet och diverse körning på helgerna med skjutsning av barn, åka o handla o.s.v. förbrukar jag ungefär en tank per vecka – ca 40–45 liter eller i runda slängar 2000 liter/år. Enligt Sharons beräkningar skulle en rimlig förbrukning vara 50 gallons per person och år, alltså 189 liter om året (enligt en konverteringstabell jag hittat på nätet). Även om jag lägger till barnens andelar, så hamnar jag lååångt utanför vad som är rimligt. Och då kör vi ändå mindre på fritiden än många andra, vi har t.ex. inga organiserade aktiviteter som kräver en massa bilåkning.

Det värsta är att det är så svårt att göra något åt det. Vi har ingen kollektivtrafik där vi bor. Det GÅR att ta sig kollektivt till jobbet, men det tar en förfärlig tid. Närmsta busshållplats är 3 km bort och där går varken att parkera bilar eller ställa upp cyklar. Man kan köra (eller cykla!) en dryg mil till det större samhället, där det går både tåg och bussar och det gör jag ibland – det är bara det är såpass dyrt att resa då och då, jämfört med att ta bilen, att det är en ren förlust. Månadskort är inte aktuellt, eftersom jag dels bara jobbar 4 dagar/vecka, dels använder bilen mycket i jobbet. Det är lite av en ond cirkel!

En väg är förstås att byta den halvgamla bilen till något nyare och mer bränslesnålt, eller kanske en etanolbil (fast etanolen är ju högst diskutabel som alternativ...). En annan väg skulle vara att jobba mer hemifrån, men det är inte OK för min arbetsgivare. Byta jobb? Sluta jobba och göra något annat – men vad?

Men knäckfrågan är: hur sjutton kommer man ned på en rimlig förbrukning när man bor som vi gör? Eller ska man inte bo såhär, om man inte kan stanna på gång/cykelavstånd det mesta av sin tid? Är det helt enkelt djupt omoraliskt att bo på landet och pendla till stan, även om man odlar sina egna ekologiska potatisar? I förlängningen är det här ett problem som berör hela samhällsplaneringen - ska de flesta av oss bo i städer, cykla till jobbet och låta landsbygden bebos enbart av dem som producerar mat? Eller vill vi ha en landsbygd med både storskaliga bönder och små husbehovsproducenter, med andra jobb vid sidan av? Eller människor som bara vill ha det lugn och det utrymme som finns på landet? Hur ska vi i så fall lösa transporterna? Utbyggd, småskalig kollektivtrafik? Ska vi sätta press på arbetsgivarna att i mycket större utsträckning acceptera hemarbete? Men det går ju inte i alla branscher. Det finns ju inga självklara svar, men de här frågorna borde ha hög prioritet hos alla som sysslar med att konkret planera vårt framtida samhälle. Jag är bara rädd att de inte har den prioriteten.

I trädgården...

... växer sallad, spenat och asiatiska blad så det knakar och vi har plockat flera omgångar. Vi plockar också rädisor, piplök, gräslök och rabarber. De flesta sådder är uppe nu, även de tröga morötterna. Rödbetor har också varit trögt, men nu kommer de så smått. Märgärterna har av någon anledning grott dåligt, får eventuellt fylla i raderna. Potatisblast syns nu i alla landen, t.o.m. det nya potatislandet där vi lagt potatis direkt på backen under tjocka lager med marktäckning (hö). Det är ett experiment för att se om vi kan få ordning på en hopplöst ogräsbemängd yta, där det så småningom ska bli mera köksträdgård.

Vi har planterat ut broccoli och fänkål, den senare under fiberduk. Mellan broccoliplantorna har vi satt sättlök. Fänkål odlar vi för första gången i år. Jag sådde dem inomhus, de grodde snällt men blev väldigt taniga och klena, såg rejält ömtåliga ut. Men de verkar faktiskt ha blivit lite uppiggade av att komma ut, hoppas nu de klarar sig! Jordtemperaturen ligger runt 10–12 grader på morgonen och jag vågar inte riktigt så bönor och gurka än. Men snart är det dags. Inomhus är det en enda röra med tomat- squash- och pumpaplantor som bärs ut i varmt väder och in igen på kvällen. Det ska bli väldigt skönt när vi kan börja plantera ut alltihopa!!

Vi har också kommit överens med en granne att han dumpar dålig halm hos oss, som vi kan ha till marktäckning. Vårt ställe börjar bli uppsamlingsplats för allt möjligt som grannarna vill bli av med: fuktskadad halm, gräsklipp, gamla fönster, you name it... men vi har nytta av det, så varför inte?!

80% mindre – elanvändning

Jag har minskat procentsatsen från 93 till 80% jämfört med det ursprungliga inlägget, eftersom det är ungefär den siffran som gäller för EU-länderna. D.v.s. vi behöver minska vår energi-, råvaruanvändning och konsumtion med ca 80% för att nå en rimlig nivå, globalt sett.


El är kanske ett lite mindre problem i Sverige än i en rad andra länder, eftersom vi har tillgång till vattenkraft som är ganska OK jämfört med alternativen. Men vi använder en hel del elenergi från kärnkraft (högst diskutabelt, miljömässigt sett) och importerad kolkraftsel, som är en ren miljökatastrof. Alltså har vi all anledning att minska på elförbrukningen.


Vårt hushåll förbrukar ungefär 5000 kWh per år, vilket är ganska genomsnittligt för en familj i villa som inte värms med el. Men vi skulle alltså behöva minska till 1000 kWh/år. Det skulle innebära rejäla förändringar... men en klar ambition är att i alla fall börja minska förbrukningen, även om vi inte når målet i en handvändning.
Till att börja med kan man ju använda en del av alla de där tipsen som dyker upp i alla spara-el-sammanhang:

• minska användandet av TV, dvd, video, datorer (snyft) och stänga av allt som står på stand by
• byta ut glödlampor mot lågenergilampor och tända färre lampor
• enbart tvätta välfyllda maskiner och skippa torktumlaren (det gör vi redan, vi hänger i stort sett all tvätt)
• byta ut frys o kyl mot nya, elsnåla apparater – ett tveksamt råd eftersom det går åt en massa energi för att tillverka och transportera nya apparater och för att transportera och återvinna de gamla. Vi behåller våra apparater tills de går sönder
• minska användandet av alla små elapparater, inklusive de uppladdningsbara: mobiler, rakapparater, min elektriska kaffekvarn, hushållsassistenten... kort sagt göra mera för hand (men den handvevade kaffekvarnen maler bara grovmalet – får väl gå över till kokkaffe)
• planera matlagningen så man använder spisen så effektivt som möjligt
• minska vattenförbrukningen eftersom vattenpumpen drar en hel del el (vi har egen brunn)

Men detta leder knappast till någon 80%-ig minskning. Det skulle behövas mer radikala åtgärder! En del som vi har diskuterat är:

• stänga av kylskåpet vintertid och förvara kylvarorna i skafferiet (som är rejält kallt på vintern). Fullt genomförbart, men lite krångligt eftersom man inte når skafferiet direkt från köket.
• ta vara på mat på annat sätt än genom att frysa den: inkokning, nedsaltning o.s.v. Det här håller vi fortfarande på att lära oss.
• installera en vedspis och använda den till matlagning och bakning. Fullt genomförbart, här har stått en vedspis tidigare och vi har tillräckligt med egen ved. Men dyrt, med inköp och installation (kräver murare och inspektion av sotaren). Ingår dock i långtidsplaneringen.
• installera en fot- eller handpump för vatten (inomhus alltså). Det borde gå, men vi är lite osäkra på hur det ska göras. Krångligt, men bra att ha vid strömavbrott.
• tvätta för hand. Det finns nytillverkade handvevade tvättmaskiner, men såvitt jag vet inte i Sverige. Går naturligtvis att beställa.

Frågan är om ens det skulle räcka... Men vi börjar så smått och följer siffrorna på elräkningen. Rapport kommer så småningom.

Tillväxtmyten

I dagens GP skriver Birger Schlaug om miljöpartiets framtid nu när i stort sett alla partier har miljöfrågorna på sin agenda. Som avrundning skriver han: "Man måste våga kritisera det som förenar Reinfeldt och Sahlin: jakten på ekonomisk tillväxt och uppbärandet av det konsumtionssamhälle som manar fram klimatförändringar och annan miljöpåverkan." Och det är ju bara att hålla med. Tanken på den ständiga tillväxten och den ständigt ökande konsumtionen är just bara det: en tanke. Det finns ingen naturlag som säger att ett samhälle ständigt måste ha en ekonomisk tillväxt. Det är en tankefigur, en kulturell konstruktion, som dessvärre hotar att skada hela vår jord ohjälpligt och kanske, om det går riktigt illa, utplåna hela mänskligheten. (Jag är alldeles för optimistisk för att tro att det kommer att gå så illa. Men risken finns där onekligen.)

Tanken på det ständiga framåtskridandet har sina rötter i 1800-talet med evolutionism och industrialisering. Man börjar alltmer se tiden som linjär, hela tiden på väg någonstans, mot något bättre. Den tanken finns redan tidigare i europeisk kultur och är ju tydlig t.ex. i kristendomen – vägen mot det eviga livet. Men den har förstärkts alltmer under de senaste 100–200 åren.

Andra kulturer kan ha, och har haft, helt andra sätt att förhålla sig till tid och förändring. Man kan se tiden med en slags omvänd framtidstro, där den bästa tiden redan har varit och nu går det bara utför. Eller man kan se tiden som cyklisk, där allt går runt med årstiderna, men inte mot något nytt och annorlunda, snarare en ständig upprepning. Och förmodligen på en massa andra sätt också.

Kulturella konstruktioner och tankefigurer är svåra att förändra, även om de är aldrig så destruktiva. Men det går. Frågan är om vi är beredda att göra det. Men om fler tänkte som Birger Schlaug och framför allt omsatte tankarna i handling så skulle det i alla fall kunna gå åt rätt håll. För om vi inte vågar ta avstånd från politiska och samhälleliga "heliga kor" så kan vi aldrig förändra något. Och då går det sannolikt åt pipsvängen med oss!

Nittiotre procent mindre!

Utsläpp av växthusgaser m.m. alltså. Sharon har en rejäl utmaning på sin blogg – en utmaning som får det mesta att blekna i jämförelse. För att komma ned på en utsläppsnivå som är rimlig i förhållande till vad länder i tredje världen förbrukar – och behöver förbruka för en anständig levnadsnivå – och i förhållande till vad jorden kan tåla, så borde genomsnittsamerikanen minska sin förbrukning med 93%!! Europeer släpper ut något mindre än amerikaner, men fortfarande absurt mycket. Säg att vi, på ett ungefär, skulle minska med 80–85%. Det är nästan ofattbart mycket och skulle innebära en radikalt förändrad livsstil. Inte nödvändigtvis sämre, men mycket annorlunda.

Sharons utmaning går ut på att minska förbrukningen till 7% av USA:s genomsnitt på följande punkter, antingen genom att sluta använda vissa saker eller genom att använda förnyelsebara råvaror och dito energi:

• Elektricitet
• Bensin/diesel
• Uppvärmning
• Matenergi (den energi som går åt till att odla, förädla och transportera mat)
• Vatten
• Konsumtionsvaror
• Avfallsmängd

Skulle du kunna göra samma sak? För oss i Sverige skulle det röra sig om att gå ned till kanske 15–20% av genomsnittlig förbrukning. Här hemma skulle det innebära stora förändringar på vissa punkter (bilkörning), mindre på andra (matenergi). Jag har dock inga siffror på hur det svenska genomsnittet ser ut, men det måste väl gå att hitta?! Egentligen vert jag inte riktigt hur vår egen förbrukning ser ut heller, pinsamt nog. Man kanske skulle få överraskningar åt alla håll om man började räkna...
Nu ska jag till jobbet, men jag lär återkomma till det här ämnet. Dagens asgarv: Reinfeldt är i USA och ska diskutera klimatfrågor med Busken. Tror de ens själva att någon tar dem på allvar??

Köksträdgården – lägesrapport

Nu börjar det se bra ut i trädgårdslanden. I år har vi hittills sått/satt följande:

lök: gul, röd, schalotten
potatis. tidig och medeltidig
morötter och palsternackor
gråärter, märgärter, sockerärter
bondbönor
diverse gröna blad, mangold
majrova och kålrot
röd- och gulbetor

Det mesta har kommit upp fint. Morötterna är lite tveksamma, liksom betorna, och mangolden syns inte än. Inomhus har jag sått tomater, chili, broccoli (ska snart ut), knölfänkål, salladslök, pumpa, vintersquash och sommarsquash. När det blir riktigt varmt ska de ut, men knappast före början av juni. Då ska också vaxbönor, gröna bönor och rosenbönor i jorden.

Senare i sommar tänkte jag så grönkål för övervintring och kanske mer broccoli. I fjol hade vi ett elände med kållarver, trots täckning med fiberduk. I år tänkte jag prova att så kålen såpass sent att man kanske klarar sig undan den värsta anstormningen av larver. Kålen växer ju också bra under hösten och kan vi bara skydda grönkålen från rådjuren så kan det bli tidig vårmat också.

Utöver det sådda och satta har vi också perennerna som snällt kommer tillbaka år efter år (hur bekvämt som helst): trädgårdssyra, piplök, rabarber, persilja som övervintrar eller självsår sig och de flesta örtkryddorna (det är alltid något som inte klarar vintern, i år var det flera timjanplantor som dog).

Jämfört med i fjol ligger vi ett par veckor före med det mesta. Om vi slipper de värsta frostnätterna nu, så kan det bli en fantastisk odlingssäsong (även om det är lite obehagligt att det antagligen beror på växthuseffekten...)


Improviserat "växthus" för småplantor



Gråärter på rad


och bondbönor, med kålrötter och majrovor bredvid



och så lite blomsterprakt också!

Ta makten över maten!

Sharons blogginlägg om mat och demokrati fick mig att börja fundera på vem som egentligen har makten över vad vi stoppar i oss. Är det du själv eller någon annan som bestämmer vad som ska stå på matbordet? Hur fria är vi, när vi är beroende av livsmedelsindutrin för att få vårt dagliga bröd? En livsmedelsindustri som prånglar ut den ena produkten mer märklig än den andra och försöker få oss att tro att det är MAT (läs innehållsförteckningen på nästan vilken förpackad matprodukt som helst - vill du äta den sen?).

Det enda sättet att VERKLIGEN stå fri i förhållande till livsmedelsindustrin är förstås att producera sin egen mat. Det är möjligt för många, men naturligtvis inte alla. Lite svårt om man bor i en lägenhet i stan (fast det finns ju odlingslotter). Men varje egenodlad potatis, kryddplanta på fönsterbrädet, lingonsylt av egenplockade bär och kantarell i svampkorgen är lite av en självständighetsförklaring.

Man kunde önska att det fanns fler möjligheter att skaffa bra mat för den som inte kan odla själv, eller föda upp köttdjur. Att varje livsmedelsbutik hade frukt och grönt från lokala odlare. Att det var lättare att köpa kött direkt från uppfödaren. Att det fanns gott om gårdsbutiker och lokala grönsakshandlare på torgen. Att man kunde avskaffa alla mellanled och "förädling" av mat, som ofta bara innebär att man fördärvar en bra råvara (det finns förstås lysande undantag - goda charkuterier t.ex. Eller ost).

Riktigt fri blir man den dag man kan spara och ta tillvara överskottet så att man har mat hemma också de dagar och tider det är svårt att få tag på bra mat. Bor man i eget hus har man möjlighet att ha flera frysar, man kanske har ett stort skafferi eller t.o.m. matkällare. I moderna lägenheter är allt detta bortrationaliserat. Men en frigolit-isolerarad låda på balkongen för potatis och rotfrukter kunde man kanske ha? Eller varför inte bygga hus med rejäla matkällare till varje lägenhet?

Det behövs förstås också kunskap om hur man tar vara på mat. Recept på sylt och inläggningar finns i de flesta baskokböcker. Men där står sällan hur man kokar in frukt och grönt, hur man torkar kött eller saltar in mat. Gamla kunskaper som är på väg bort. Eller – är vi på väg att få en renässans för den ädla konsten att producera och ta vara på sin egen mat? Man kunde ju hoppas...

Sparris!

Hurra, jag har fått en sparrissäng :-)) Det har jag velat ha i åratal, mest för att det är så gott med sparris, men så är det på något sätt en rolig grej också. Och perenna grönsaker är aldrig fel. Så nu har jag en smal bädd i kanten av köksträdgården med 7 sparrisplantor, inte så många, men det går ju att utöka.

Det är lite pyssel med att anlägga en sparrissäng. Först ska man gräva ett rejält dike på en 30–40 cm, plocka bort sten och ogräsrötter och bottna med gödsel och lite jord. Sen ska man sätta plantorna i diket och fylla på med jord så det täcks. Vartefter som skotten växer fyller man på mera jord tills man är uppe på rätt nivå. Och så fär man inte plocka ett endaste litet skott förrän tredje året! Definitivt ett långtidsprojekt, men också ett sätt att ännu tydligare markera för sig själv att "nu ska vi stanna här". Inget mer flyttande om vi inte blir absolut tvungna av nåt närmast katastrofartat skäl!!

Samma sak gäller för skogsträdgården också – det kommer att ta åratal innan det blir som vi har tänkt och just nu är det bara ett antal spridda buskar, ett potatisland, en massa tidningspapper och täckmassa och framför allt en massa planer. Men om tio år så...

Sparrissängen är ett resultat av gårdagens utflykt till Rångedala utanför Borås, en av mina favvo-plantskolor. Vi köpte också en björnbärsplanta, ytterligare en svartvinbärsplanta och så två rosa luktpioner och tre regnbågslupiner, bara til lyst.

Dagens mat: hembakade pitabröd på dinkel, välkryddad fräst köttfärs (lamm+kalkon), tsatsiki, tahinisås och blandade grönsaker.

Dagens fika: en kaka med årets första rabarber, den står i ugnen och luktar gott!

Skogsträdgård i vardande

I höstas köpte vi till en bit mark (ung. ett kvarts tunnland) som delvis ska bli en skogsträdgård, där ätbara växter ska växa i en skogsdunge-liknande miljö med en liten glänta för ljuskrävande växter. Ytan framför träden är gammal åkermark och här håller vi på att ta upp nya köksland.


Under täcket växer årets sättpotatis och i den lilla drivbänken med fiberduk frodas diverse bladgrönt. Intill potatislanden ska det också bli plats för rosenbönor. Mer yta orkar vi nog inte ta upp i år, men här finns potential för rejäla husbehovsodlingar. Fåren är grannens.


Idag växer mest björk på ytan och det mesta av den ska få vara kvar. Men vi har röjt sly och tagit ner några björkar och här blir så småningom fruktträd.


En nyplanterad vinbärsbuske i vitsippehavet. Här är vi i skarven mellan björkdungen och den gamla åkermarken och här ska det växa diverse buskar - bärbuskar och kanske nyponrosor. För att dämpa kvickroten så täcker vi med tidningspapper runt nyplanteringarna. Ett alternativ hade varit svart plast.


Blåbärsbuskar intill ett stenröse. Här ska vi också sätta björnbär. De växer inte vilt här, det är inte riktigt rätt klimat, men vi chansar på att röset ger lite extra lä och värme så de klarar sig.

Mycket nu...

... hur mycket som helst att göra och båda sambon och jag har drabbats av nånsorts trist förkylning som gör en trött och seg i hela kroppen. Det går trögt att jobba i trädgården. Men nu har i alla fall det mesta av sättpotatisen kommit i jorden. Vi har satt Solist (tidig), Maria (lite senare) och lite Blå Kongo, bara för att det är kul med blå potatis.

I det här fantastiska vädret gror det bra i landen och nästan allt jag sått hittills har börjat komma upp: gråärter, bondbönor, palsternackor, lök av olika slag, spenat, asiatiska blad. Morötter och sockerärter låter ännu vänta på sig. liksom gul- och rödbetor som jag sådde igår. Gulbetor är förresten väldigt gott, lite mildare och sötare i smaken än rödbetor, goda att äta råa eller ugnsbaka.

Inomhus växer tomatplantor, broccoli och knölfänkål. Snart dags att så squash och pumpa. Det är den här tiden på året då det är så knökfullt med krukor och pluggbrätten överallt så man knappt har plats att vända sig. Vill ha ett växthus att sätta ut eländet i!!

Sen har Vattenfall varit här och tagit ned en stor björk som hängde på sniskan efter alla stormar och hotade att trilla över en elledning. Så nu har vi ved för ett bra tag framöver - men väääldigt mycket att såga och hugga, Man blir lite sugen på att köpa en motorsåg, även om vi har sagt att vi ska försöka sköta vedhanteringen för hand...

Dagens mat: ugnsgrillade lammrevben, klyftpotatis, tsatsiki, morotsstavar

SJ, SJ, gamle vän...

Nej, det här inlägget är inte en klagoskrift över försenade tåg eller något allmänt SJ-gnäll. Det är en hyllning till alla märkliga järnvägar man inte visste fanns. Södra Sverige genomkorsas av en rad mer eller mindre okända järnvägar, ett minne från tiden före de stora nedläggningarna av banor och stationer, från den tid när tåget ofta var det bästa alternativet för den som skulle resa, oavsett om det var långt eller kort. Längs enkelspåriga, slingrande järnvägar från anno dazumal tuffar det fram tåg under poetiska namn som Vättertåg, Krösatåg, Kinnekulletåg och Viskadalsbanan. Bakom de här Bullerbydoftande namnen döljer sig dessvärre gamla skruttiga obekväma tågsätt som borde skrotats, eller åtminstone helrenoverats för länge sedan, ofta utan någon möjlighet att köpa något att äta eller dricka.

Dessutom stannar de överallt – varje mjölkpall en station. Med de här tågen pendlar folk till jobb och skolor, hälsar på kompisar och åker hem över helgen. De befolkas dessutom stundtals av folk som har bosatt sig lite avigt, men ändå reser mycket i jobbet och behöver ta sig till någon av stambanorna (typ undertecknad, som skriver detta på tåget mellan Falköping och Alingsås). Det är ofta rätt gott om folk på tågen och det är alldeles uppenbart att de fyller sin funktion – att frakta folk från A till B (med ett byte i Herrljunga) och att vara ett alternativ till att köra bil. Till skillnad från diverse X2000-tåg så kommer de dessutom nästan alltid fram i tid.

De här gamla banorna går dessutom ofta genom vackra landskap och man får sig en sympatisk dos svensk geografi till livs när man åker dem, till skillnad från de moderna bansträckningarna, djupt nedskurna i marken eller i tunnlar, där man inte har en aning om var man befinner sig. Man kan ta sig en funderare på hur det var när järnvägen var alldeles ny för knappt 150 år sedan och hur den omformade landskapet. Hela städer och samhällen växte fram där spåren drogs. Och det drogs massor av spår – de banor som finns kvar idag är ju bara en bråkdel av alla järnvägar som en gång funnits.

Men. Det är inte särskilt bekvämt. Det går förtvivlat långsamt. Och det ÄR irriterande att inte kunna köpa sig en kopp kaffe eller en macka – det är ju inte alltid man har möjlighet att ta med sig matsäck.

Om jag finge önska mig något av SJ och Banverket så är det: Rusta upp de här gamla banorna så gott det går! Kör snabbare tåg vissa avgångar, för oss som åker långt, och behåll ”mjölkpallstågen” för dem som åker korta sträckor! Lägg inte ned några stationer – öppna nya! Sätt in moderna tågsätt med fika-automater!

De här tågen är både en kulturskatt och ett modernt, klimatvänligt sätt att resa. Behåll dem – men gör något åt dem!

Äta lokalt – kött eller veg?

Mat igår: gråärtsoppa med hemsaltat fläsk.
Mat idag: lammburgare grillade på vår gratisgrill och potatissallad med piplök från trädgården.
Kvällsmat idag: brödpudding med sylt (inte hälsokost direkt, men gott! och det gamla brödet går åt)

När jag tittar på vad vi ätit i vinter under det här äta-lokalt-försöket så blir det tydligt hur mycket kött vi äter. Samtidigt så talar många om att vi borde äta mindre kött för att minska utsläppen av växthusgaser. Inte bara för att korna rapar metan, utan för att den konventionella djurhållningen slukar mycket bränsle, importerat kraftfoder etc.

Vi kan väl kanske försvara vårt eget köttätande med att vi köper närproducerat ekologiskt kött som inte alls ger samma klimatpåverkan. Men den sortens kött är inte helt lätt att få tag i och det kan vara rättså dyrt, i alla fall i livsmedelsbutiken. Djur som mest går på naturbete växer långsammare och ger mindre utdelning än de konventionellt uppfödda (men köttet blir hemskt mycket godare och djuren mår bättre). Skulle vi helt skrota "industri-djurhållningen" skulle det antagligen bli mindre kött till var och en, om vi inte föder upp det själva. Även i en villaträdgård kan man hålla höns eller kaniner – men skulle vi klara av att slakta "gulliga" kaniner för att få kött? Och vem kan nacka en höna idag, eller laga till den så den blir god?

(En del människor kan och klarar förstås det alldeles utmärkt. Och med tilltagande klimatkris är det inte alls omöjligt att vi måste fixa en del av vårt kött själva om vi vill ha något. Även om det innebär att slakta gulliga kaniner.)

Är lösningen att äta mer vegetariskt? Ja, det kan det vara, om man håller sig till närodlad mat. Problemet är att mycket vegetarisk mat idag bygger på soja i en massa olika former och på många importerade grönsaker, bönor och linser. Det är – ur klimatsynpunkt – knappast något lysande alternativ till köttätande.

Kan man äta enbart inhemsk vegetarisk mat? Ja – om man har bra metoder för att spara sommarens överflöd så att man klarar vintern och våren, forna tiders hungerperiod innan åkrar och kålgårdar gav mat igen. Med mjölkprodukter har man knappast några problem med att klara proteinet. Vill man inte ha mjölk så får man ta till de inhemska baljväxterna. Bondbönor, gråärter, gula ärter, bruna bönor ligger väl kanske närmast till hands (fast man lär kunna odla sojabönor i Sydsverige).

I nummer 4/04 av tidningen Åter finns det en intressant artikel om att odla vegankost så att man blir självförsörjande. Artikeln bygger på försök som gjorts på Sveriges Lantbruksuniversitet. Ett av resultaten var att man på bördig jord kan klara en persons årsbehov av vegankost på 800 m2. En familj med en hyfsad stor trädgård skulle alltså kunna odla all sin mat själva och klara sitt näringsbehov helt utan animaliska produkter. Det man odlade var baljväxter, potatis och rotfrukter, spannmål (det gick inte så bra), grönsaker, frukt och bäroch oljeväxter (t.ex. solrosor). Onekligen intressant!

Veggis-mat hemma hos oss blir det en hel del på sommaren. Ofta sallader eller bara en massa olika slags grönsaker med nån god dressing till. Fransk potatissallad (med olja/vinäger) älskas av alla. Hembakat bröd och/eller potatis står för mättnaden. Ost eller yoghurt (tsatsiki, dressing) ger protein. Vintertid är det knepigare. Soppor går alltid ned. En favorit är purjo- och potatissoppa. Pasta med tomatsås (fast då blir det lätt en massa importerade råvaror). Ugnsbakade rotfrukter. Och nästan allt går ned med vitlöksbröd till :-)

Mera trädgård

Med tanke på vädret blev det trädgårdspyssel idag också, utöver storstädning och dito handling. En svartvinbärsbuske och en rabarberplanta har inköpts, vinbärsbusken planterade vi i den blivande skogsträdgården. Jag har också sått morötter och satt mera gullök. Snart ska jag så sockerärter och spritärter, men det finns några land att rensa färdigt först...

Dagens mat: helstekt lammsadel med potatisgratäng och sockerärter (egna, ur frysen).

Dagens loppisfynd: fyra kaffekoppar med sockerskål från Deco Helsingborg (50/60-tal) och sex djupa tallrikar Old Höganäs. Vi gillar det här lite rustika 50–60-talsporslinet och det går att köpa för en spottstyver på loppis. Verkar som det inte är så många andra som gillar det, kanske ligger det lite för nära i tid?

Sol, +15. Fantastisk dag! Vi har rensat och rensat i köksträdgården idag. I höstas slarvade vi rejält med rensningen och det straffar sig nu: massor av ogräs; revsmörblomma, nässlor, maskrosor, rölleka.

Jag har sått majrova och kålrot, en rad av vardera till att börja med. Majrovor har vi odlat tidigare, det är gott och lättodlat. Man kan äta dem som råkost eller woka i tunna skivor. Smakar som en mildare och sprödare variant av kålrot. Kålrot har vi aldrig odlat, men lyckas det vore det kul. Lite variation i rotfruktsätandet, hittills har vi bara odlat morötter, palsternackor och rödbetor. Och rotmos är ju väldigt gott... Det verkar som om några av palsternackorna jag sådde i månadsskiftet har börjat gro, eller så är det rädisorna jag sådde i samma rad. Något litet grönt är det i alla fall.

Det är märkligt tidigt på året, både att det går att rensa och så. Nu har vi ju upphöjda bäddar, så de blir torrare och lite varmare än "vanliga" land. Men ändå... vid den här tiden förra året gick det inte att göra någonting, det var blött, kladdigt och t.o.m. lite tjäle kvar. Vi kunde inte köra ut kompost, för den var frusen i mitten! Och idag var det nästan sommar...

Det gror! – och ett lästips

Sådde diverse "gröna blad" – spenat och asiater den 30 mars och det har faktiskt grott, trots regn, snö och kyla de senaste dagarna. Då har det legat under fiberduk, som höjer temperaturen ett par grader. Även gullöken har börjat växa. Fortsätter det såhär blir det snart något färskt att äta!

Myntan, som varit lite tveksam ett par år, har börjat skjuta skott hejvilt. Färskt mintte snart!

Lästips: en intressant intervju med Richard Heinberg, en av de ledande i den amerikanska Peak Oil-rörelsen, om jordbruk och matförsörjning i en ganska snar framtid när vi har betydligt sämre tillgång på fossila bränslen och konstgödsel. Mer hoppfullt än det låter - med ekologiska odlingsmetoder och mycket fler människor sysselsatta med matproduktion än idag finns det goda möjligheter att undvika svält. Men vi kommer nog att få göra potatisland av många gräsmattor...

Dagens mat: lammgryta med ugnsbakade rotfrukter i tunna skivor, nästan som chips. Mycket gott!

Klimatet i framtiden

På SMHI:s hemsida hittade jag den här intressanta länken om hur klimatet kan komma att förändras i olika delar i Sverige med den uppvärmning som pågår nu. Tänkvärt och lite läskigt, jag menar visst vore det trevligt att få skånsk klimatzon i Sjuhäradsbygden - men till vilket pris??

Sådd och skogsträdgård

Vädret är fortfarande bra, även om det är lite kallare. Jordtemperaturen ligger kring 4 grader på morgonen men stiger under dagen. Idag har vi planterat två buskar med amerikanska blåbär. Det finns visserligen gott om blåbär i skogen, men det är kul med egna också. Och de amerikanska är helt annorlunda än våra inhemska, större och med delvis annorlunda smak. De två buskarna är första steget till vår planerade skogsträdgård, en björkdunge på gammal åkermark, där vi ska glesa ut bland björkarna och i stället ha fruktträd och bärbuskar. Två björkar hann vi ta ned idag, mer blir det inte i år. Där vi sätter nya träd och buskar så marktäcker vi med tidningar ett rejält stycke runt om för att kväva ogräs och annan skräpvegetation. Sen bygger vi vidare på de rensade partierna med nya träd/buskar och mer marktäckning. Det här är helt och håller på nybörjarstadiet, så vi får se hur det går. Fortsättning följer...

Idag har vi också sått gråärter, bondbönor och palsternacka och satt gul lök. Håller vädret sig så blir det morötter, ärter och mera lök om några dagar. Nu ska yngste sonen och jag åka till Stockholm och turista över påsken :-)

Lägesrapport – trädgård och mat

Inte mycket tid att blogga nu... trädgården har högsta prioritet så länge det här vädret fortsätter. Kampen mot revsmörblomma, kvickrot och maskrosor går vidare. Ingen sådd idag, det är bara 3–4 grader i jorden på morgonen och även om det stiger under dagen så känns det lite chansartat att så. Men om vädret fortsätter så blir det sådd av gråärter och palsternacka + lite mer sättlök om några dagar.

Dagens mat: sejfilé i ugnen med lite vitt vin, grädde och färska kryddörter från trädgården. Kokt potatis och vaxbönor (egenkonserverade). Sej kan väl knappast betraktas som närproducerat, men vi blev så sugna på fisk. Ska vi ha lokal fisk så får vi fånga själva, Och eftersom vi är bättre på att kasta bort drag än på att få fisk så blir det just inget...

Dagens fika: äppelpaj gjord på färdig pajfyllning som jag gjorde i höstas när vi fick en massa fallfrukt av en granne. Jag puttrade äppelklyftor med lite citronsaft, råsocker och kanel, lade på konserveringsburkar och steriliserade i 80 grader 20 min. Sen har det stått i matkällaren och det har hållt sig hur bra som helst, luktar färskt och gott när man öppnar burken. Behändigt att ha till hands när man blir fikasugen!

I trädgården hela dagen, i stort sett, röjer fjolårets land. Underbart att kunna starta så tidigt, i fjol kom våren så sent att det blev jättestressigt att få klart allting till sommaren. Nu kan vi gå och påta i lugn och ro. Idag fyllde jag en pallkrage med jord och sådde plocksallat och asiatiska blad under fiberduk. Lite som en drivbänk.

Dagens mat: tunnskurna revbensspjäll stekta i ugn med årets första kryddörter, klyftpotatis och palsternacka i ugnen, jordärtskockspuré, morötter.

Igår: stekt lammkorv (egengjord), potatis- och jordärtskocksmos, vitkålssallad.

Vet inte vad en näringsexpert skulle säga om vår mat, den vilar just nu väldigt tungt på kött, rotfrukter, potatis och kål. Men det färska gröna är på väg, idag kunde jag plocka några blad från trädgårdssyran, snart kan kan börja plocka in blandade "ogrässallader".

Dagens loppisfynd: en kaffekanna i Rörstrands Forma för 40:-

Trädgårdspyssel

Fantastisk dag idag! Jag har varit i trädgården hela dan, rensat ogräs, röjt i landen och bara njutit! Och så har jag faktiskt satt några rader med sättlök (gul och schalotten) och sått spenat, rucola och salladssenap. Det är minst två veckor tidigare än jag sått något år tidigare, men det är varmt och jorden är torr och fin, så varför inte? Alltihopa ligger under fiberduk, så kommer det frostnätter och dåligt väder har det en chans att klara sig ändå. Det ska bli intressant att se hur det går.

Lite av varje

Liten trädgårdsrapport: vårvärmen har satt fart på odlingslustarna och jag har börjat röja ett gammalt jordgubbsland och flytta plantor till ett nytt. Har också börjat hacka igenom kökslanden för att få bort allt ogräs som börjat spira. Eftersom vi täckodlar håller sig jorden ganska lucker och fin, så någon riktig djupgrävning behövs inte (landen blir ändå djupgrävda med några års mellanrum när vi har potatis och rotfrukter i dem). Men hacka ytskiktet för att få bort ogräs är svårt att komma ifrån. Borde gödsla här och var, men först måste jag tala vänligt med någon av byns hästägare om stallgödsel ;-) I fjol blev det gödslat med hönsgödsel, benmjöl, vedaska, färskt gräsklipp och kompost, utmärkt alltsammans, men det skulle inte skada med en dos hästskit... Har också grävt upp jordärtskockor och återplanterat de minsta. Skockor är något av det lättaste man kan odla, de bara växer och eftersom man alltid glömmer kvar några i jorden så kommer de tillbaka år efter år. Och så kan man skörda dem nu, när det knappt finns något annat färskt att äta.

Idag köpte jag fem påsar med sättlök, gul, röd och favoriten schalottenlök som blev väldigt bra i fjol. Hoppas kunna sätta dem snart om det här vädret fortsätter – idag var det +17 i skuggan!

Försöken att äta lokalt fortsätter efter lite fuskande i helgen. Ett av barnen fyllde år och valde wokade grönsaker med nudlar som födelsedagsmiddag – svårt att göra med lokala ingredienser såhär års. Så det fick bli ett litet avsteg. Nu är vi på banan igen. Dagens middag blev: helstekt kotlettrad (närproducerad gris), klyftpotatis, broccoli och jordärtskockor. Vitlökssmör för att pigga upp det hela. Broccolin delade jag i småbitar/buketter och stekte ihop med potatisen i ugnen en liten stund, det blev väldigt bra. Allt blev gott och uppskattat även av barnen.

Bett R World har en kul utmaning om lokalt ätande på sin blogg – kolla den!

Kunde inte sagt det bättre själv...

.. inte på långa vägar. Läs själva!

Bästa butiken?

Jag passerade Borås på väg till fältjobb igår och passade på att handla på Coop Forum. Bortsett från de direkt specialiserade eko-butikerna så är nog det en av de allra bästa om man vill ha tag på KRAV-mat. De är inte lika bra på närproducerat, men det finns en del. Mjölkprodukter från Falköpings mejeri och ett par sorters svenska äpplen, t.ex. Dessutom KRAV-ägg i rejäla förpackningar till anständigt pris, KRAV-sylt från Änglamark och Torfolk i Värmland och en del annat trevligt. En hel del KRAV-kött finns också. Värt ett besök om man är i Borås-trakten.

Däremot var det lite sorgligt i grönsaksdisken, men det är det ju överallt just nu. Massor med fräscha grönsaker, men nästan bara importerat. T.o.m. kålrötterna är importerade (från Tyskland). Odlar vi så lite kålrötter i Sverige att de inte räcker till? Köpte i alla fall rödbetor, vitkål och en massa äpplen.

KRAV eller närodlat?

Sonia P tog upp frågan om närodlat kontra ekologiskt i en kommentar häromdagen och jag tänkte att den tål att diskuteras lite mera. Vad "ska" man välja, vad är viktigast? Om man har en KRAV-märkt vara som är producerad längre bort och en icke-KRAV som är producerad i närheten? Vad väger tyngst - transportproblematiken med fossila bränslen och global uppvärmning eller problematiken kring konstgödning och bekämpningsmedel?? Jag har ingen aning, måste jag välja så blir det tillfälliga beslut för stunden. Inte särskilt genomtänkt, men inte 17 orkar man vara genomtänkt i mataffären en sen eftermiddag med hungriga barn! (jag är kass på att planera, så det blir betydligt fler impulsköp och snabba beslut i matbutiken än vad det borde vara...). Jag har nog trots allt en tendens att prioritera närheten, kanske för att koldioxid och klimatfrågor är så mycket på tapeten just nu - sånt smittar av sig. Och är det inte så att användningen av kemiska produkter minskar också i det konventionella jordbruket - eller är jag fel ute nu?.

Min dröm är förstås både-och. Närodlat OCH ekologiskt. D.v.s. våra egenproducerade grönsaker och sånt vi köper här i närheten och vet är ekologiskt. Men som det är just nu så är det bara en begränsad del av vårt ätande som uppfyller båda kraven. Dock har vi en stor tomt och bygger ut köksträdgården vartefter, så det blir en allt större andel eget :-)

Problemet är kanske mer akut för den som bor i stan och har svårt att odla själv. Å andra sidan finns det oanade möjligheter där också. Titta här vad man kan göra på ett hustak!

Liten trädgårdsrapport

Idag har det varit ett bedrövligt väder! Regn, hagel och snö om vartannat, blåsigt och så dessemellan glimtar av sol så man vågat sticka ut näsan lite. Men krokus och snödroppar blommar och de första (och sista) livstecknen syns i köksträdgården.

De sista är några övervintrade palsternackor som fortfarande är fräscha och fina. Idag hittade jag också några persiljerötter som glömts kvar i höstas. De verkar OK, ska testa till middag idag.

De första livstecknen är annars lite piplök som sticker upp försiktiga strån, trädgårdssyran med små gröna blad, persilja från i fjol, citronmeliss som har pyttesmå blad och så rabarbern som skjuter bulliga fina skott. Det finns hopp om livet och våren i alla fall :-))

Middag ikväll: ugnsstekt kalkonlår, ugnsbakade palsternackor och persiljerötter, potatismos, lingonsylt.

Handla lokalt – mwahahaaa

Eller man borde inte skratta, snarare gråta. Gjorde helgens mathandling i vår lokala medelstora Hemköp-butik, som vanligt med intentionen att köpa så närodlat som möjligt. Det gick inget vidare...

Grönsaksdisken är en katastrof. Jag hittade blomkål, morötter och gurka som inte var importerade. Exakt var i Sverige de odlats var inte helt uppenbart, dock. Nånting säger mig att det iaf är ngnstans i södra Sverige, så det får väl vara någotsånär OK.

Frukten blev svenska äpplen och så en kompromiss med apelsiner och bananer. Som sagt, frukt är svårt att vara utan...

Mjöl, svenskt, OK. Även här är det oklart var det odlats.

I mjölkdisken är ju det mesta svenskt, men på sedvanligt Arla-vis får man inte veta hur långt mjölken färdats från kossa till mejeri till butik. Det finns ju några lokala, mindre mejerier i Västsverige, men de kommer inte in i vår butik. Dåligt!

Ägg - KRAV-äggen kommer från Roslagen. I övrigt finns bara "industri-ägg".

Honung - från vårt eget riktnummerområde. Dagens bästa lokala köp!

SIA-glass från Slöinge utanför Falkenberg, lokal produktion men varifrån råvarorna kommer är lite oklart.

Inget kött eller fisk idag, det finns i frysen härhemma.

Rätt deprimerande alltså, både utbudet i sig och att det är så svårt att få veta var maten EGENTLIGEN kommr ifrån. Hade jag varit riktigt noga skulle jag kommit ut ur butiken med en burk honung och inte så värst mycket mera. Alternativet är att åka runt till gårdsbutiker och handla. Men då har vi det där med onödig bilkörning, utöver att det tar tid. Och jag VILL kunna handla lokal mat i hemma-butiken, varför ska det vara så förbaskat svårt!?

Dagens VARFÖR???: Färdigkokta rödbetor, inplastade, från Spanien. Alla kommentarer överflödiga..

Dagens mat: till lunch omelett med lök och potatis, till middag currygryta på lammbog och till detta något med blomkål och hemgjord squash-pickles. Funderar på att baka naan-bröd, men barnen kommer antagligen att ropa på ris... (curry är ju inte precis lokalt, men vi har ett antal öppnade burkar med currypasta och chutney som behöver användas innan de blir dåliga)

Boktips

Ett par böcker som inspirerat mig i mitt trädgårdsodlande:

Toby Hemenway: Gaia's Garden. A Guide to Home-Scale Permaculture
Patrick Whitefield: The Earth Care Manual. A Permaculture Handbook for Temperate Climates

Det här är inga traditionella trädgårdsböcker. De tar ett helhetsgrepp på detta med odling, miljö, försörjning, resurser, boende o.s.v. – det som kallas permakultur. Samtidigt får man gott om handfasta tips på hur man kan anlägga en trädgård för att få ut maximalt av den med minimalt med resurser och ansträngning. Gaia's Garden är skriven för amerikanska förhållanden, vilket betyder att man inte direkt kan överföra sorter och sånt till svenska trädgårdar. The Earth Care Manual – för övrigt en riktig tegelsten med sina drygt 450 sidor – är skriven för brittiska förhållanden och betydligt mer användbar. Men båda böckerna är fantastiska inspirationskällor.

Permakultur som idé och koncept är för övrigt värt en egen diskussion - men det tar vi en annan gång. Kolla
http://www.holon.se/folke/lectures/permacult/permakultur_sv.shtml under tiden

Köpstopp - en ny trend

Något sprider sig – en ny folkrörelse? Fler och fler människor väljer att under en viss tidsperiod avstå från att handla något utom mat (och sånt som är helt nödvändigt). Bortsett från att det är lite oklart vad som är "nödvändigt" utöver mat (jag antar man får sätta sina egna gränser) så gillar jag det här! Ett sådär lite lagom subversivt sätt att utmana konsumtionssamhället och dito hysterin. Kolla in den här bloggen, här finns mycket att läsa vidare om köpstopp

http://notbuying.blogspot.com/

Frågan är vad som händer om detta skulle sprida sig på allvar. Hur många människor behövs för att göra skillnad, för att få bort en del av alla fullständigt urfåniga och meningslösa pryttlar som omger oss?

Själv orkar jag inte binda upp mig vid något köpstopps-löfte just nu. Men jag hejar på alla som gör det. Jag kämpar med att få flyt på äta-lokalt-grejen. Mat idag: panerad sej ("fiskpinnar"), potatis, morötter, egeninlagda grönsakspickles. Hemrörd majonnäs – fettbomb men gott! Får väl kompensera med trädgårdsjobb till helgen...

1800-talet har aldrig varit större...

... än i dagens alternativsväng. Och jag talar inte om mode. Bläddrar i gamla nummer av Åter och hittar sida upp och sida ned med artiklar och annonser om "gammaldags" redskap. Det goda livet ska förverkligas utan el och fossila bränslen men med hästdragna redskap, vedspisar, fotogenlampor och en massa andra pryttlar som härrör från sekelskiftet 1900, plus/minus några decennier.

Aldrig hade så många svenskar varit sysselsatta med jordbruk som då och aldrig hade så mycket jord legat under plogen. Sen kom krigen, industrialiseringen nådde nya höjder, det moderna samhället gjorde sitt intåg och landsbygden blev bensin- och dieseldriven – både redskapen och de fordon som behövdes för att ta sig därifrån när man flyttade till staden.

Vår sörgårds/bullerbyromantiska bild av det gammaldags livet på landet speglar en egentligen ganska speciell epok. En epok som i högsta grad var präglad av 1800-talets intensiva industrialisering. För alla de här järnplogarna, självbindarna, separatorerna och järnspisarna är industriprodukter. Tillverkade i våldsamt hälso- och miljöskadliga fabriker som drevs med kol- eller vattenkraft. Av män, kvinnor och barn som slet för slavlöner. En viss kontrast till Bullerbyn, inte sant?

Men vad hade man dessförinnan? Trä! Plogar och årder i trä med en järnbill som vårdades ömt. Spadar och hackor i trä med en järnskoning nedtill. Allt, nästan, i trä med ett litet inslag av det dyra, handsmidda järnet. Och man odlade betydligt mindre arealer än under det nyodlingsintensiva sena 1800-talet.

Det är kanske inte så märkligt att just sekelskiftet 1900 fått en sådan genomslagskraft. Knappast någon tidsperiod efter inlandsisen har omformat landskapet på samma sätt - det strukturer vi ser omkring oss idag på landsbygden är nästan alltid från 1800-talets andra hälft eller något senare (är de äldre får de status av kulturmiljöer och vårdas ömt).

Men det tål att funderas kring en smula. Vilken slags teknik vill vi ha i ett framtida resurssnålt samhälle? Vad är hållbart i det långa loppet? Vill vi driva stora rationella jordbruk, halvstora med hästredskap eller ska vi alla odla lite mat med hacka och spade där hemma? Och även om vi löser en del av energiproblemen med hand-, häst- och oxkraft så återstår ju själva redskapen. Nu finns det fortfarande mängder med gamla redskap runtom i ladorna som kan fixas till och användas ett tag till. Men de håller ju inte i evighet - vad ska vi ha sedan? Om vi ska nytillverka redskap kommer vi att behöva industrier - men hur ska de drivas. Och varifrån tar vi järnet – ska vi återuppliva urgamla tekniker att utnyttja myrmalm och rödjord.

Börjar man nysta i en sådan här problematik så blir det till slut ganska skruvat och tillspetsat. Men det tål att tänkas på – hur medveten och alternativ man än anser sig vara så finns det en massa saker man bara inte "ser".

Äta lokalt - lägesrapport

I försöken att något lite minska familjens ekologiska fotavtryck försöker vi äta lokalt, d.v.s. undvika mat som åkt långa sträckor innan den hamnar på matbordet. Det går lite sådär, det blir en hel del kompromisser. Såhär års är definitivt den värsta tiden att försöka hitta lokalproducerat i butikerna. Mjölkprodukter och spannmålsmat går ju rätt bra. I grönsaksdisken finns det potatis, lök, morötter, vitkål och några förskrämda träiga rotfrukter. Gissa om vi är trötta på rårivna morötter och vitkålssallad... Potatis går ju alltid ned, men det börjar bli svårt att hitta KRAV-potatis. Och barnen ropar efter ris och pasta. Har man tur finns det svenska äpplen, annars blir det ingen frukt - eller en kompromiss med importerad (det blir det senare, frukt är svårt att vara utan).. Hemma i frysen finns det några enstaka påsar kvar med ärter och bönor från i somras, men det är snart slut. Och då dröjer det flera månader innan vi kan plocka nåt nytt.

I köttdisken finns bara mamma Scan eller brasilianskt kött, ingetdera särskilt lockande. Som tur är har vi lamm, gris och lite kalkon från närområdet i frysen. Matkällaren börjar bli tom, någon enstaka syltburk, lite konserverade bönor, pickles och ättiksgurka är det enda som finns där.

Skulle vi bara äta hemodlat/lokalproducerat skulle vi förvisso inte svälta, men det skulle bli ruggigt trist och ensidigt. Å andra sidan är det väl så det är för de flesta i världen (och här hos oss också för bara ett par generationer sedan). Man har ett ganska litet antal basvaror som man äter dagligen (typ bröd. gröt, mjölk och potatis i vår kultur) med små tillägg av annat. Och så en massa speciella rätter till fest, några få gånger per år.

Det är kanske just det man ska sträva efter, bygga vardagsmaten på några få lättillgängliga råvaror - men vi är ju så himla bortskämda med ständig variation. Det är svårt att uppskatta basmaten efter förtjänst. Och eftersom vi inte gör det, så blir utbudet därefter. I vår lilla livsmedelsbutik finns det femtielva sorters tomater från olika delar av världen - men försök hitta en kålrot som inte är träig! Nånstans har vi tappat kunskapen om vår inhemska mat. Det är inte bara trist, det kan bli förödande om vi på sikt måste minska drastiskt på importmaten. Hur kommer vi att må om vi inte kan laga god mat av det som finns hemmavid?

Fast än så länge är det onekligen lite av veckans i-landsproblem - på ett sätt. Och samtidigt inte.

Igår åt vi: kokt hemrimmad fläsklägg, potatismos och ugnsbakade palsternackor. Idag blir det hamburgare på lammfärs och hembakat bröd, vitkålssallad (igen!) hemgjord grönsakpickles, gurka, lök + senap/ketchup etc.

Och hjälp vad jag längtar till sommaren och färska grönsaker från trädgården!! Men igår plockade vi in lite piplök som börjat skjuta skott - det var gott!

Mer lästips

Fortsättning på länken från i onsdags:
http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=349&Itemid=57

Här anar vi våren, snödropparna är nästan utslagna och det är milt i luften, om än lite gråmulet. Nu ska det bli en solig vecka, om SMHI har rätt!

Hästmannen, bonderomantik och freak shows

Jag såg filmen om Hästmannen häromdagen. Av någon lustig slump läste jag strax dessförinnen boken om den siste bonden på Tämmesboda. Det är ungefär samma upplägg, ett (eller ett par) original på en gammal gård med få eller inga moderna bekvämligheter. De lever sitt liv som för 50–100 år sedan, brukar gården med häst, lever enkelt, har lite djur etc.

Det finns ju en hel rad böcker och filmer på samma tema, jag tror det började med Dan Korns böcker redan på 80-talet (var det väl?) och sen har det bara fortsatt. Uppenbarligen är det en lukrativ genre, både förlag, författare och fotografer kan tjäna en slant på skäggiga original, vackra gamla hagmarker, potatisupptagning i höstdimma och kossor i motljus.

Samtidigt är det något vagt olustigt över det hela. När jag såg Hästmannen blev jag såklart också fascinerad av hans livsöde och de vackra bilderna. Men jag blev också en smula illa till mods och än mer så efteråt av alla överentusiastiska kommentarer från folk i omgivningen.

Det känns som om ett antal människor med i och för sig intressanta (men också delvis tragiska) livsöden utnyttjas för att vi ska få en stunds verklighetsflykt och känna oss lite bättre till mods. Som en slags freak show där vi båda kan förfasa oss och drömma oss tillbaka till ett förflutet som vi bara har mycket vaga och väldigt överromantiska föreställningar om.

Vad är det vi beundrar? Att någon går sina egna vägar, på tvärs mot den moderna strömfåran? Det hårda arbetet? Frånvaron av bekvämligheter? Den nära kontakten med djur, natur och årstidsväxlingar? Ett liv utan löneslavande? Försöker vi förtvivlat skapa någonslags mål och mening i våra egna trista liv genom att beundra andras (iofs inget ovanligt!)? Ändå är det väl inte så många av oss som på allvar skulle vilja leva utan el, rinnande vatten och centralvärme någon längre tid (jag säger bara Gudrun...). Sen är det ju en annan sak att vi med tilltagande oljebrist och energikris kanske ändå kommer att få dra ned på moderniteterna, men det skulle bli en tuff omställning för många av oss!

Jag är lite rädd att det här idealiserandet, nästan helgonförklarandet, av gamla gubbar med vedspisar och fina hästar, men utan el och dusch, blir nåtslags ersättning för en verklig förändring. Vi känner oss bättre till mods en stund, sen återgår vi till våra vanliga resursslösande, stressade liv utan att något händer. Vi fortsätter att jobba för mycket, köra bil för mycket, handla för mycket, ha på tok för lite tid till oss själva och vår familj och allt det där.

Riktiga förändringar börjar ju som bekant med oss själva och våra närmaste, med konkreta handlingar och inte med verklighetsflykt via böcker och TV... Bonderomantik och freak shows leder just ingen vart.

Lästips

Jag orkar inte skriva nåt eget just nu. Men läs gärna den här listan:

http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=347&Itemid=57

(Nångång ska jag lära mig att göra såna där snygga länkar där man inte behöver skriva hela URL:en)

Orkar inte!

Egentligen skulle jag skrivit om en massa funderingar jag fick efter att ha sett Hästmannen på TV i söndags. Men jag orkar inte - jobbet suger musten ur mig och huvudet bara snurrar av trötthet och funderingar på vad jag egentligen vill göra och hur jag når dit... ber att få återkomma.

Rastlösa dagar

Nu anar man våren, det är tö och några plusgrader, fåglarna sjunger som tokiga och solen värmer i ansiktet när den väl tittar fram. Den lyser in i huset och avslöjar otvättade fönster och vinterns dammråttor, som fått växa i lugn och ro alldeles för länge. Med solen kommer den stora rastlösheten. Det går inte att sitta inomhus, det har vi gjort hela vintern, nu är det dags att gå ut och ta tag i saker och ting. Röja, plantera, anlägga nya trädgårdsland, heja på snödropparna, skyffla kompost, fälla några träd som står på fel plats, vadsomhelst bara man GÖR något.

Men ute är det slaskigt och dyngsurt överallt, gräsmattan går knappt att gå på, att gräva är inte att tänka på och det är tjäle i komposten! Det går knappast att göra nåt vettigt ute den närmaste månaden. Vänta, vänta, vänta... och sticka emellan med lite vedhuggning, så det är klart innan odlingssäsongen sätter igång. Men rastlösheten drar i kroppen som en växande oro...

Stress!

Om det är nån som tror att det är ett lugnt och stressfritt jobb att vara arkeolog så kan jag meddela att ni är helt fel ute! Att jobba med uppdragsarkeologi (såna grävningar som beror på exploateringar, typ vägbyggen och sånt) har under de senare åren blivit väldigt tufft. Det handlar väldigt lite om att gräva ut och forska och väldigt mycket om att skriva anbud, vinna anbud, slå knut på sig själv för att försöka pressa kostnader så mycket det går och ändå göra ett bra jobb (när man gräver ut en fornlämning så FÖRSTÖR man den - en utgrävning kan aldrig göras om. Ett visst ansvar, alltså).

Det handlar om att ansvara för 4-5-6 projekt samtidigt. Det handlar om deadlines, att snabbt och effektivt producera texter, tolkningar och bedömningar, räkna med att ständigt bli ifrågasatt och ständigt känna att man - hur mycket man än jobbar - alltid kunde gjort det ännu lite bättre. Om rapporter som blir skrivna i absolut sista minuten för att man hela tiden måsta ta sig an nya projekt och inte hinner avsluta de gamla. Det handlar om konkurrens med goda vänner och kolleger på andra arbetsplatser, om att hålla goda idéer hemliga för att vinna anbud. Och ett konstant dåligt samvete för att man inte ORKAR göra ett så bra jobb som man borde.

Det är ju inte vi som gräver som bestämmer vad som ska grävas, när det ska grävas, vad det får kosta och hur ambitiöst det ska vara. Länsstyrelsen bestämmer, vi gör jobbet. Och vi är alltså helt beroende av att länsstyrelsens tjänstemän fattar vettiga, genomtänkta beslut. Vilket de ofta inte har tid eller rätt kompetens för att göra.

Alltså vaknar man på nätterna och funderar på vad man har glömt för viktiga saker, man är konstant orolig för att inte göra ett tillräckligt bra jobb och det är så gott som omöjligt att koppla av jobbet även när man är ledig. Efter att ha diskuterat akuta projekt med ett par kolleger idag (på min lediga dag, jag jobbar 4 dar/vecka) så höll jag på att sortera rena kläder till barnen. De har varsin byrå och jag stod framför dem och insåg att jag plötsligt inte visste vilken byrå som var vilket barns!! Jag fick fundera en lång stund innan jag kunde lägga kläderna på rätt plats. Det kändes faktiskt ganska skrämmande. Stressymptom, eller??

Sen gick jag en promenad och blev lite lugnare - men hjälp, vad är det som händer i min hjärna egentligen???

Äntligen varmt!

Inomhus alltså. Ute är det gråslaskdimmigt med nånslags kladdig, moddig ursäkt för snö och ungefär så motbjudande det bara kan bli. I alla fall när man ska köra bil i eländet dagligdags. Lycka är en plogbil, åtföljd av en grusbil!!

I alla fall så har pelletsbrännaren krånglat ett bra tag och för några dagar sen lade den av helt och hållet. Vi har eldat med ved, men eftersom vi inte har någon ordentlig ack.tank så är det inte särskilt effektivt. Även om vi eldat rejält sent på kvällen har det ändå inte varit mer än 13 grader på morgonen vissa morgnar. Det är INTE kul. Och så inget varmvatten heller. Väldigt lagom kul att gå upp runt halvsex i ett iskallt hus, gå ned och tända i pannan, tända i braskaminen, försöka tvätta sig i kallvatten och sen hälla i sig en massa varmt te för att få upp lite värme (jo, teet är ju rätt trevligt, förstås!).

Nu är brännaren fixad och det är varmt i huset igen! Och massor av varmvatten!! Samtidigt är det ju kanske nånsorts mening med brännarkrångel, i alla fall lär man sig att uppskatta värmen och att den inte är helt självklar. Och man inser att man faktiskt överlever båda kalla morgnar och att tvätta sig i kallvatten. Även om jag absolut föredrar varmvatten!

Korvrecept

Nu är också fläskkorven avsmakad och det blev så bra så här kommer det korvrecept! Ursprunget till detta kommer från ett paket med fjälster, men jag har modifierat det lite vartefter. Smeten räcker till 4–5 meter fjälster, det beror hur hårt man stoppar dem. Man behöver en köttkvarn med ett korvhorn.

1000 gram ganska fett kött (eller magert kött med lite späck tillsatt)
5-6 dl vatten
½ dl potatismjöl
4 tsk salt
svart- eller vitpeppar
övriga kryddor efter smak

Mal köttet två gånger, andra gången med den finaste skivan. Blanda i de torra ingredienserna. Rör i vattnet lite i taget. Det blir en lös gegga, men det är som det ska. Sätt korvhornet på kvarnen, trä på fjälstret och stoppa korven försiktigt. Sno fjälstret, eller knyt bomullstråd om, så du får lagom långa korvar. Stoppa ganska löst, det ska vara lite sladdriga korvar, annars spricker de när du lagar till dem. Gnid in korven med lite salt och socker och låt ligga svalt under natten. Frys in eller laga till! Den kan antingen sjudas försiktigt eller stekas långsamt, gärna i ugnen.

Fläskkorv kryddar jag med kryddpeppar och lite kryddnejlika. Lammkorv med örtkryddor, eller spiskummin, eller vitlök, eller... jag tror man kan experimentera lite som man vill. Än så länge har jag inte lyckats göra någon sort som smakar illa, på sin höjd har jag kryddat för lite så det blir lite mesigt. Fast mesig korv kan ju lyfta med stark senap, så egentligen kan det inte bli särskilt fel :-)

Kött i massor!

Vi försöker så långt det är möjligt att köpa kött från uppfödare vi känner till, där djuren har haft det bra, och inte från djurindustrin. Genom ett antal sammanträffanden har det denna helg landat två lamm och en liten gris på vårt köksbord. Så jag har ägnat det mesta av min tid åt att stycka, skära, mala, salta in och göra korv. Massor av jobb (och mängder med disk...) men det blir väldigt gott när det väl är klart.

Det mesta av köttet hamnar i frysen. Men jag har lagt en skinka, läggen och sidfläsket i saltlake. Det är första gången jag prövar detta, så vi får se hur det blir. Jag har också gjort lammkorv, en variant med rosmarin och spiskummin och en med vitlök, chili och spiskummin. Båda blev goda, den senare blev bäst (den blev väääldigt god!). Idag ska jag göra fläskkorv med lite kryddpeppar i smeten.

Vi har ingen möjlighet att röka (d.v.s. vi har inte fått loss tummarna och byggt en länge planerad rök) så det blir kok- och stekkorv. Jag är sugen på att prova på att torka korv (typ salami) men jag har inte riktigt vågat prova. Är rädd att det ska bli oönskade bakterier och att alla ska bli magsjuka...

Askonsdag

Idag börjar fastan. 40 dagars fasta fram till påsk. Slut på semleätandet! Idag är det väl inte så många som håller på de gamla fastereglerna, men det kanske ändå finns anledning att fundera lite i fastetid. Reflektera en smula kring vårt enorma överflöd av mat och vad det får för konsekvenser. Spara lite pengar på att äta enklare några veckor och skänka dem till något vettigt.

Här snöar det hejvilt och det blir i alla fall inga spontana tripper till mataffären, idag blir det kylskåpsrensning.

Dagens dummaste

I mataffären finns körsbärstomater från Kamerun. Jag upprepar: Tomater. Från Kamerun. I Afrika. Det är vääääldigt långt bort...

Hur dumt är det att skicka tomater från Kamerun till Sverige??? I synnerhet som det produceras en hel del sådana i Europa. Varje liten tomatstackare måste ju kosta otroligt mängder koldioxidutsläpp. Eftersom de dessutom inte var så särskilt dyra kan man dra (minst) två slutsatser: Det är alldeles för billigt att förbruka fossila bränslen på dumheter. Någon stackars odlare har fått alldeles för lite betalt för sina tomater.

Det sägs ju att Tredje världen måste utveckla sin handel för att klara sig ur skuldfällor och annat elände. Det kanske är sant, åtminstone på kort sikt. Men på längre sikt är ju den här sortens handel fullkomligt orimlig. Bojkotta!

Och då har jag inte nämnt sockerärterna från Ghana...

Mat och klimat i Expressen

Skräpskvallerblaskan Expressen uppmärksammar klimat- och matfrågan. Mycket mer mainstream kan det knappast bli. Ska "äta lokalt" månne bli en ny folkrörelse? I alla fall ska de ha en artikelserie i ämnet.

http://www.expressen.se/index.jsp?a=885260

(För ordningens skull vill jag meddela att jag av princip inte läser Expressen .- men jag snubblade över löpsedeln ;-))

Vägra vara flexibel!

Jag har flyttat så många gånger att jag har slutat räkna dem. Med familjen som barn, som vuxen till jobb, kärlekar, eller bara för att prova något nytt. Ibland har jag flyttat från något, ibland till, ofta både-och. Av detta har jag lärt mig ett par viktiga saker: Man kan alltid flytta ifrån något. Sociala relationer (läs: människor) är alltid utbytbara.

Det är kunskaper jag egentligen velat vara utan. För jag tror inte att det är så. Samtidigt gör dessa insikter mig till en näranog perfekt modern samhällsmedborgare. Jag är FLEXIBEL, detta honnörsord som dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. De borgerliga arbetsmarknadspolitikerna mässar ”jobb, jobb, jobb” och då menar de att man ska vara beredd att flytta vartsomhelst och ta vilket jobb som helst. Vara flexibla.

Fel, fel, fel! För jag tror inte ett ögonblick att människor mår bra av att vara så förtvivlat flexibla. Okej, det finns en massa goda skäl att bryta upp och flytta någon annanstans. Det finns destruktiva relationer, omöjliga jobb och platser där man bara vantrivs. Och någonstans djupt i vår natur ligger en nyfikenhet på nya platser, nya möjligheter – annars hade vi inte spridit oss över hela jordklotet utan bott kvar någonstans i Afrika.

Samtidigt är vi beroende av stabila relationer (och då menar jag inte bara med en partner), av en förankring någonstans. En plätt på jorden där vi känner oss hemma, där vi har ett nätverk av människor som känner oss och vill oss väl. Som vi kan luta oss mot när tillvaron krånglar och som vi är beredda att hjälpa när det behövs. Ett fungerande lokalsamhälle, helt enkelt.

Nej, inte så enkelt. För om vi förväntas flytta stup i kvarten så kan vi aldrig bygga de där stabila lokalsamhällena. Vi får börja om från början på varje ny plats, allt blir flyktigt och rotlöst. Stabila lokalsamhällen är en viktig del av ett ekologiskt hållbart samhälle. Där finns möjligheten att byta varor och tjänster. Att byta sina egenodlade potatisar mot ägg från grannens höns. Att hjälpas att skjutsa barnen – eller hålla ett öga på dem när de tar sig till kompisar på cykelavstånd. Att få ett nedblåst träd till ved av grannen mot att man sågar upp och tar hand om det själv. Att låna ut ett elverk till samme grannes mamma när strömmen är borta i flera dagar. Där man känner barnens klasskompisar och deras föräldrar eftersom skolan har så få barn och alla bor i närheten. Och de är samma människor som man stöter på i affären, på biblioteket, i kyrkan. Och så vidare. Varor, tjänster, sociala kontakter hänger ihop och cirkulerar i ett litet område – resurssnålt och dessutom riktigt trevligt.

De här samhällena är ingen utopi, de existerar i högsta grad. Och de tål naturligtvis att folk flyttar ut och in – men bara till en gräns. När omflyttningen blir för stor växer rotlösheten och främlingsskapet. Och att flytta slukar resurser, allt från fossila bränslen till känslomässig ork.

Det finns alltså goda skäl att stanna kvar där man är. Att vårda relationerna till partner, familj, grannar, att göra det bästa av det hem man har, att försöka hitta ett nytt jobb i närheten om det man har är pest. Inte alltid lätt – det är jag den första att erkänna. Jag har haft min beskärda del av uppbrott, kraschade relationer, jobbyten, nya bostadsorter. Den som känner mig skulle tveklöst kunna säga att jag i högsta grad ägnar mig åt att kasta sten i glashus. Men för första gången har jag och min familj en egen plats på jorden, ett hus och ett knappt tunnland mark att slå oss till ro på. Här ska barnen få växa upp utan ständiga skol- och kompisbyten, här ska vi bygga upp prima odlingsjord i trädgården, här ska vi bygga de där viktiga sociala nätverken, här ska vi kunna trivas utan att ständigt känna behovet av att åka någon annan stans. Naivt? En utopi? Ja, kanske. Kom igen om ett decennium eller två, så får vi se. Men vi är i alla fall på väg! Och jag tänker inte vara så j-a flexibel längre.

Göra om kläder - länktips!

Varning!! Detta är en fullkomligt beroendeframkallande sida om att göra om sina gamla trista kläder till något nytt.

http://www.nikkishell.typepad.com/wardroberefashion/

Fullt med mer eller mindre mysko men fullt användbara idéer, uppdateras ofta och har en massa bra länkar att följa. Här kan man bli fast lääänge!

Matrapport

Det går lite sådär med det lokala ätandet. Vi börjar få slut på ris och framför allt pasta, och jag vet inte riktigt om vi ska köpa mera eller hålla oss till potatis och hemgjord pasta. Kött och mjölkprodukter går hyfsat, fast jag blev sur när jag upptäckte att den där tjocka grekiska yoghurten, som är så god att göra tzatziki av, är från Tyskland, jag trodde den var gjord i Sverige. Får kompensera med mjölk från Falbygdens mejeri, mycket mindre berest än Arlas mjölk, som kan ha varit ute på rejäla långtripper runt landet. Mjöl finns närodlat i butikerna, så bröd är inget problem heller.

Frukt och grönt är ju det stora problemet såhär års. Tomater, gurka, paprika går ju bort direkt (fast det är ju ändå inte så gott nu, så det kan kvitta). Potatis, vitkål, morötter, lök finns att köpa svenskt och en del t.o.m. närodlat. Palsternackor och jordärtskockor har vi själva, liksom några frusna purjolökar kvar i köksträdgården. I frysen finns ärter och bönor. Men den fina vita blomkålen kommer från Spanien. Broccoli är också importerad. Grönkål finns inte att köpa och vår egen har rådjuren ätit upp.

Äpplen är den enda svenska frukt som finns och där kompromissar jag faktiskt en hel del och köper både citrusfrukter och bananer. Holländska päron är väl hyfsat OK, i alla fall jämfört med frukten från Sydamerika.

Men, som sagt, det är svårt och kan bli rejält ensidigt att undvika all långväga mat. Och det kräver en del av familjen, det är inte lite begärt att de ska ge upp invanda maträtter för en princips skull. Å andra sidan kan ju principen bli bister verklighet i framtiden...

Nu är det vedhuggningstid. Vi sågar, hugger, bär, staplar och bygger vedbingar av gamla lastpallar. Spåren efter Per ska bli ved och så ska vi ta ned några träd. Men det tar en himla tid när man gör allt för hand och det kommer att behövas en massa ved om vi får loss tummarna och installerar dendär vedspisen någongång. Det är lätt att förstå att folk skaffar motorsågar, kapsågar och vedklyvar - men de behöver ju bensin och el! Dilemma: förbruka el/bensin för att elda miljövänligt med ved??

Igår gjorde vi precis sådär som man inte "ska" göra. Vi körde flera mil utan att ha något annat ärende än att gå på bio, vi åt på McDonalds, kollade på film och körde hem igen utan att ha uträttat något annat överhuvudtaget.

Det här är ett typiskt glesbygdsdilemma - hur mycket intentioner man än har att inte köra bil i onödan och att passa på att uträtta så mycket som möjligt när man ändå är ute och kör så krockar de hela tiden med barnens önskemål om att gå på bio och annat kul, träffa kompisar o.s.v. (och det vill ju vi vuxna också göra ibland, såklart!). Hur mycket kan man förvänta sig att barnen ska nöja sig med att vara hemma och bara umgås med kompisar på cykelavstånd och hur mycket är det rimligt att man skjutsar dem? Jag vet inte – det växlar ju över tid, naturligtvis. Och till en del faller det ju på oss föräldrar att styra in dem på aktiviteter som inte kräver en massa bilåkande hit och dit (tack o lov är de inte intresserade av idrott!!).

När jag var barn i glesbygd på 60/70-talen så förväntades man i stort sett nöja sig med att vara hemma och leka med syskon och de kompisar som fanns i närheten. Skjutsningen var i stort sett obefintlig. Att åka iväg till bio, simhall eller vad det nu var, var något ovanligt och lite speciellt, sånt som är vardagsmat idag. Samtidigt var de flesta mammor hemma, fritids hade vi inte hört talas om och alla åkte hem med skolbussen. Det fanns gott om lekmöjligheter hemma efter skolan. Lugnare, miljövänligare, men samtidigt mer isolerat, på gott och ont.

Litegrann är det väl den bilden jag har av hur mina barn borde ha det. Men det är ju inte så! Barnen går på fritids, kompisarna bor utspridda, "alla" skjutsar barnen hit o dit och barnen har helt enkelt svårare att hitta på något på egen hand, de blir så styrda hela tiden! Det är så lätt att det blir "okej, vi åker och ... (nånting)" i stället för att göra något kul hemma.

Sen har man (jag!) väl också en lite överromantisk bild av lyckliga barn på landet som glatt hjälper till med vedhuggning och ogräsrensning och tycker det är det roligste som finns - fast de tycker de ju faktiskt inte... De kan vara med ett tag på vissa grejer, men allt är ju inte lika kul. Nu tror jag ju att de snappar upp en massa bra saker i alla fall, men den där lyckliga familjen som hugger i tillsammans, njaeee. Det är för mycket annat som lockar barnen.

Egentligen har vi det som bäst när det är strömavbrott och varken TV, dator eller telefon fungerar. Ironiskt, men sant. För då finns det inte så mycket att göra utöver att leka eller hänga med föräldrarna. Barnen inser också att då är det mycket mer praktiska saker som måste fixas för att vi ska få mat, värme och vatten. Då hjälper de till! Och allting blir mycket lugnare!!

Man kanske skulle fejka ett strömavbrott då ch då...

Filmen? Jo, vi såg "Bortspolad" på barnens önskemål. Rätt kul, en hel del blinkningar åt vuxenpubliken så att vi inte tappade intresset och ett gäng underbara sjungande sniglar, kolla in dem!

Matfunderingar igen

De här tankarna om att undvika importerad mat och äta så lokalt som möjligt snurrar runt mycket i mitt huvud just nu. Det finns tusen goda skäl till att min mat inte ska vara mer berest än vad jag är och jag gitter inte rabbla upp dem alla här. Hur man än vänder och vrider på det, är det i alla fall absurt att det som landar på mitt matbord har fraktats hit från Långtbortistan med hjälp av en massa fossila bränslen. Lägg därtill att det dessutom ofta (med några undantag) har odlats under tvivelaktiga former, både för människor och miljö. (Mat kan förvisso odlas under tvivelaktiga former lokalt också, men det är lättare att se och undvika det.)

Alltså - mer lokal, mindre långväga mat! Hur man ska definiera lokalt kan naturligtvis diskuteras i det oändliga, för mig innebär det "nånstans i Västsverige". Ganska oprecist, men det är inte det som är det viktiga.

Okej, nu till verkligheten. Vi är fyra personer som ska ha god, näringsrik och inte alltför dyr mat flera gånger om dagen. Därtill inte sällan släkt och kompisar i alla åldrar, som naturligtvis också ska ha god etc. mat. Barnen är i en period när de vägrar äta "konstig" mat, det ska vara några få invanda rätter som inte får ändras för mycket. (Ja, jag vet, det går över, men ibland blir jag trött!)

Barnens favoritmat är (surprise!) pasta med köttfärssås. Pasta - importerad från Italien. Köttfärs, ok, finns lokalt. Tomater - importerade eftersom våra egna inte vill sig. Lök, lokalt, inga problem. Vitlök, importerad, men vi skulle kunna odla det. Olivolja. Kryddor - lite blandat, egna örtkryddor men en hel del importerat. Parmesan, uppenbarligen importerad. Ketchup - det vete 17 var den kommer ifrån.

Näringsmässigt OK med lite råkost till (lokalt utan problem). Men svårt beroende av livsmedelsimporten! Vi gör egen pasta ibland, men det tar tid och är lite bökigt. Kul om man har gott om tid. Man kanske kunde göra en stor sats och torka???

Barnens favoriträtt nr 2 (lika överraskande!): pannkakor med sylt. Hyfsat lätt att göra på lokala råvaror, sylt av egen tillverkning, det är väl sockret som är tveksamt. Näringsmässigt - hmmm, njaeee...

Favvorätt nr 3: fiskpinnar. Går lätt att göra själv av sejfile. Hyfsat lokalt med potatismos och råkost till. Sen är det ju nån som ska ha ketchup till, förstås... Näringsmässigt helt OK.

Favvorätt nr 4: thai-inspirerade nudlar med wokade grönsaker. Bortsett från grönsakerna är det hopplöst beroende av importen med nudlar och alla såser och kryddor.

Vardagsmaten är uppenbarligen mycket mer importberoende än vad den borde vara. Även sån mat som är producerad i Sverige har ju inte sällan fraktats åtskilliga mil på landsväg. Och även om råvarorna kommer från närområdet så har vi alla kryddor och smaksättningar. Det skulle vara mycket svårare att laga mat utan kryddor, såser, currypasta, soja, kokosmjölk, chutney, pickles etc etc. För att inte tala om salt - var kommer det ifrån?

Hur skulle en VERKLIGT lokal måltid se ut såhär års? Kött, ägg eller insjöfisk. Rotfrukter. Potatis. Lök. Kål. Mjölkprodukter. Grönsaker från frys eller burk. Torkad svamp. Mjölkprodukter. Torkade örtkryddor. Till efterrätt äpplen eller torkad/konserverad frukt. Eller hemlagad glass med honung i stället för socker.

Laga god mat av detta? Ja, det går förstås, i alla fall om man får fuska med lite salt och peppar. Näringsrikt, utan tvekan. Mycket jobb om man använder råvaror från grunden. Gott, förmodligen, men man finge tänka i lite andra banor än vanligt.

Problemet är väl att de flesta av oss inte är vana att tänka i den här sortens matlagning, även om detta var vardagsmat för våra mormödrar. Husmanskosten bygger ju faktiskt på det som finns hemmavid. Köttsoppa, kåldolmar, rotmos o.s.v. Men vi är så bortskämda med alla slags exotiska kryddor och smaker från alla världsdelar! Och det är så lätt att bara ta till en kryddsås eller lite currypasta för att få smak på maten. Och visst är det på sätt och vis fantastiskt att kunna köpa all världens goda frukter i den vanliga ICA-butiken! (försök däremot köpa svensk frukt... ha!). Men det är kanske dags att ta fram de gamla kokböckerna och återupptäcka husmanskosten?

Vad ska vi äta idag? Helstekt fläskkarré (från nånstans i Sverige), potatismos, nåt tillbehör med rotfrukter, kanske sås på torkade trattisar. Låter gott, inte sant?

Sen vet jag inte. Jag vill väldigt gärna fortsätta åt husmanskosthållet, med så lokal mat som möjligt. Undvika ris och köpepasta, minska på importerad frukt, juice, kryddor/såser, olivolja, importgrönsaker, socker ... vi får se hur det går och vad barnen säger.