Gör din egen tvål!

Ta makten från kosmetikaföretagen – gör din egen tvål och hudkräm! Det blir MYCKET billigare, du bestämmer exakt vad som ingår, du slipper konstiga ingredienser som ställer till det i naturen och du designar dina egna dofter – eller väljer oparfymerat. Framför allt är det väldigt roligt! Lite som att baka, eller sticka – man testar olika recept, funderar kring färg/smak/doft, skapar något eget och det blir nästan alltid bra :-)

Vilka råvaror man vill använda beror mycket på ens egna preferenser och ideal. Man kan köpa mängder med olika slags mer eller mindre exotiska ingredienser som jojobaolja, kakaosmör och olika eteriska oljor från specialbutiker (jag har köpt en del från Crearome och är nöjd). Men man kan precis lika gärna använda sånt som finns i den lokala livsmedelsbutiken. Eller råvaror från den egna trädgården eller slaktdjuren. När vi köper hela lamm tar jag vara på fettet till tvåltillverkning – en råvara som är helt gratis eftersom man i de flesta fall skulle ha kastat bort den (sånt gillar jag!).

Om man inte vill använda animaliska fetter så fungerar rapsolja och olivolja bra. Kokosfett blir bra i tvål. En mycket enkel hudsalva gör man av raps/olivolja och bivax (eller fårfett). Man blandar detta i valfria proportioner (ungefär 3–4 ggr så mycket olja som bivax). Värm försiktigt i vattenbad tills vaxet smälter. Rör sedan i det medan det svalnar. Innan det är helt avsvalnat droppar du i valfri eterisk olja (10–20 droppar kan vara lagom till en liten burk salva). Jag gillar lavendel, geranium och ylang ylang som ger en blommig, romantisk doft. Lite patchouli ger tyngd och lite citron ger friskhet. Som sagt, man kan designa sin helt egen doft.

Att göra tvål är lite mer omständligt (men inte svårt, egentligen). Det handlar om en kemisk reaktion där fett reagarar med natriumhydroxid (NaOH), även kallat kaustiksoda. Starkt och frätande och skrämmande för många. När reaktionen – förtvålningen – går rätt till blir det emellertid ingen NaOH kvar i tvålen och ingen kan komma till skada. Men då måste man ha koll på proportionerna, väga noggrant och följa recepten till punkt och pricka. Dessutom ska tvålen ligga och mogna ett par månader innan man använder den. Liksom med hudkräm kan man doftsätta som man vill, eller låta bli.

Du kan använda det du har i trädgården i både tvål och hudkräm: ringblommor, nässlor, johannesört, morot o.s.v. Massor av recept finns på Shenet. Där finns också flera tvålrecept. En annan mycket bra tvålsida är Miller’s soap. Det bästa jag har läst på svenska är en artikel i Åter nr 4/01 (som fortfarande finns att köpa) och en bra diskussion om tvåltillverkning fördes på Alternativ förra året – här är ännu en..

Jag har gjort egen tvål och hudkräm i drygt ett år nu och det är i stort sett allt jag använder. En mild tvål fungerar bra till schampoo också, i synnerhet om den är gjord på olivolja. Själv tycker jag att huden har blivit bättre sedan jag slutade med ”köpekrämer” – smidigare och friskare.

80% mindre – konsumtionsvaror

Fortsättning på 80%-utmaningen, idag om konsumtionsvaror, d.v.s. sådant som presenter, leksaker, cd-skivor, böcker, verktyg, hushållsprylar, kläder, möbler, smink, papper... En uträkning säger att varje spenderad dollar motsvarar 226 gram CO2. Rimlig förbrukning utifrån den beräkningen kan vara 1000 dollar/hushåll/år, d.v.s. i runda slängar 7000 kronor, eller 580 kr/månad. I vår familj på fyra blir det alltså knappt 150 kr per person och månad – inte mycket!


Köper man second hand kan man kan spendera 10 ggr så mycket - vi skulle alltså kunna bränna en hel del pengar på loppis innan vi kommer över gränsen. Och sådana prylar som ändå skulle ha slängts kan man skaffa sig hur mycket som helst.



Så det här innebär alltså att om man köper nytillverkade saker varje gång man behöver något, så blir det väldigt få inköp. Nätt och jämt så man kan ersätta sånt som går sönder eller blir urvuxet. Om man däremot handlar på loppis, containerfyndar eller tar hand som sånt som någon annars skulle slänga, så kan man skaffa sig det mesta man behöver och lite därtill. Tänkvärt...



Redan nu köper vi en hel del grejer på loppis – hushållspryttlar, möbler, leksaker, böcker, serietidningar t.ex. Vi skulle också kunna köpa kläder och en del friluftsprylar (skridskor, t.ex.) på loppis, om vi skärpte oss lite. Det är lite för lätt att gå till en butik och köpa nytt i stället för att vänta på det där perfekta loppisfyndet.

80% mindre - matmil

Mycket till midsommarfirande blev det inte här. Hällregn och förkyld unge. Så det blev en stillsam hemmahelg i stället.

Jag funderar vidare kring Sharons utmaning, idag kring maten. Alla som har följt den här bloggen ett tag vet ju att vi försöker minska mängden långväga mat och i stället äta närproducerat så långt det är möjligt. Men vi har inte riktigt haft några principer för det hela, i siffror eller så, det är mer ett förhållningssätt. Sharons uträkningar kring maten ger en bra utgångspunkt för vad som är rimligt i ett större perspektiv. Så jag översätter fritt och något anpassat. Hon delar in maten i tre kategorier och räknar även in hygienprodukter:

1. Mat som du själv odlar, eller som är lokalt producerad enligt KRAV eller liknande ekologiska principer. Vad som är lokalt avgör man själv – nånstans i storleksordningen 10–20 mils radie från där du bor. I bästa fall kan detta inkludera frukt/grönt, kött och fisk, säd, baljväxter och mjölkprodukter. Dessvärre är ju formerna för livsmedelshantering i vårt land sådana att även den mat som är producerad nära dig har rest långa vägar för att processas och förpackas innan den kommer "hem" igen. Den som inte kan odla själv kan ha svårt att få tag på den lokala maten. I bästa fall hittar man den i gårdsbutiker, lokala eko-butiker, på torget eller hos någon ambitiös livsmedelshandlare som ser poängerna med att ta in närproducerade varor.

I den här kategorin ingår också tvål etc. som i huvudsak är tillverkad av lokala råvaror. Minst 70% av den mat vi äter bör falla i kategori 1.

2. Torra varor i större förpackningar som transporterats över längre avstånd, t.ex. bönor, linser, ris och små lätta saker som te, kaffe och kryddor (KRAV- och rättvisemärkt!) och närproducerade varor som inte är KRAV-märkta. Hit räknas också toa- och hushållspapper (återvunnet) i storförpackning. Högst 25% bör falla i denna kategori.

3. "Våta" produkter som inte är lokalt framställda: kött, fisk, frukt/grönt, juice, mjölkprodukter, matolja. Processad mat som chips och läsk. Schampoo, diskmedel o.d. Inte mer än 5% av varorna bör komma från kategori 3. I USA är siffran hela 50% och jag misstänker att Sverige inte kommer långt efter...

Det är en ganska tuff utmaning och vi ligger inte särskilt bra till här, alla "äta lokalt"-ambitioner till trots. Framför allt hamnar vi på tok för högt i kategori 3. Såhär års kommer ju mycket mat från trädgården, men stora delar av året köper vi en hel del sånt som definitivt inte platsar i normen för "lokalt". Men hela den här 80%-utmaningen (som är 90% i det amerikanska originalet) är en väldig tankeställare - man inser vilka absurda liv vi lever och hur mycket av det vi tycker är självklart som är en ofattbar lyx, globalt sett!!

80% mindre – vatten

Jag spinner vidare här på Sharons utmaning om att minska vår förbrukning av växthusgaser, el, vatten och en hel del annat till en rimligt uthållig nivå – i Västeuropa skulle det innebära en minskning med ungefär 80%. Idag handlar det om vatten. Rent vatten är något av en lyx, globalt sett. I Sverige har vi fortfarande gott om rent vatten, vilket innebär att vattenförbrukning inte är något stort problem i sig. Trots det innebär vår vattenhantering en del hel energiåtgång – vattnet ska pumpas upp, transporteras ut till hushållen, transporteras till reningsverken, renas och sedan släppas ut i det fria igen. En del av vattnet ska ju också värmas till varmvatten.

Vårt hus har egen brunn, så vattenförbrukningen för oss handlar i huvudsak om två (eller snarare tre) saker: vattenpumpen drar el, vattnet ska värmas och brunnen får inte sina. Avloppsvattnet går till en trekammarbrunn, så det blir ingen belastning på reningsverket.

Hur mycket vatten vi förbrukar har jag faktiskt ingen som helst aning om. Än har brunnen inte sinat, men det blir ganska lågt vattenstånd torra, varma somrar. Jag tror hur som helst att vi gör av med bra mycket mera vatten än det som är rimligt enligt Sharons beräkningar: 10 gallons per person och dag, vilket innebär ca 38 liter. Det är inte särskilt mycket... Det blir ingen vattentoa, knappt några duschar, snålt med tvätt- och diskvatten...

Så hur spar man på vattnet? Det handlar ju förstås delvis om de vanliga goda råden: fundera på hur man hanterar tvätt, dusch, disk o.s.v. Måste man duscha varje dag, eller räcker det att tvätta sig i handfatet? Kan doppet i badsjön vara ersättning för duschen en varm sommardag? Måste jag köra den där tvättmaskinen, eller kan jag vänta tills i morgon och trycka in lite mera tvätt? Hur ska jag jobba i köket för att dra ned så lite disk som möjligt? Kan jag stänga av kranen medan jag borstar tänderna/tvålar in mig/schamponerar håret i stället för att låta den rinna? O.s.v. Alltså att man tänker ett par varv extra innan man sätter på vattenkranen.

Toaletten förbrukar ju en massa vatten. Om vi hade byggt nytt så hade vi installerat något slags mulltoa e.d. Nu sitter vi fast i en vattentoalösning som det skulle kosta en hel del att ändra på. Samtidigt är det ju absurt att göra diverse behov i rent dricksvatten, bara för att sedan spola bort alltihop! Vore det lite mer ordning på oss så skulle vi åtminstone ta vara på urinen: kissa i en spann, späda ut det hela med tio gånger så mycket vatten och sedan vattna med det. Ett utmärkt kvävegödselmedel som för det mesta bara går till spillo. Undrar hur man får med familjen på det...??

Nånting som vi faktiskt har provat är att ta vara på gråvattnet. Gråvatten är det som används till tvätt, disk, dusch och i handfatet. Det är vatten som är nästan rent, med bara små tillsatser av diskmedel, lite matrester, lite smuts från hud och kläder – men till största delen rent vatten. Det går utmärkt att ta vara på och vattna med. Man kan bygga komplicerade system för att ta vara på och rena gråvatten, med pumpar och dammar och allt möjligt. En lågbudgetlösning för varma somrar, när brunnen hotar att sina, är det vi körde förra sommaren: en stor vattentunna utanför köksfönstret, där man tömmer diskvatten, kokvatten m.m. och sedan vattnar med det. Enda haken är att det inte får stå i solen mer än någon dag, då börjar det lukta illa! Man får vattna med det direkt.

Vi försökte hitta något sätt att få ut sköljvattnet från tvättmaskinen till bevattning, men vi fick det aldrig att fungera riktigt. Det blev nånsorts baksug så att maskinen inte tömdes ordentligt. Annars hade det varit en bra idé.

Sen tar vi också vara på regnvatten på enklast tänkbara sätt: vanliga vattentunnor under stuprören. De blir dock snabbt överfulla när det regnar mycket och vi har pratat om att på något sätt tömma över vattnet i en cistern e.d. Men det är än så länge bara planer. Vattentunnorna blir i alla fall en hel del gratisvatten till att vattna trädgården. Har man dessutom trädgårds- och köksland permanent marktäckta så går det åt bra mycket mindre vatten till bevattning. Och att vattna gräsmattan kan man ju faktiskt strunta i - då växer den långsammare och så behöver man inte klippa så ofta. Bara fördelar!

Dagens mat

Vi gillar asiatisk och inte minst indisk mat hela familjen. Frågan är hur man får ihop det med en strävan efter att äta lokalt? Kryddorna är ju svåra att undvara, men därutöver fungerar det ganska bra. Och man kan ju odla både vitlök och chili själv. Bakom glas i trädgården står sex chiliplantor på tillväxt och i höst ska jag sätta vitlök. Glömde det i fjol – hur det nu gick till???



Idag åt vi: indiskinspirerad gryta med grisbog, lök, tomater, vitlök, ingefära och chili. Till det gråärter med färsklök, puttrade i currypasta och citron. Squashpickles. Hembakat naan-bröd (eller nåt åt det hållet i alla fall) på dinkel. Det mesta, utöver kryddor, tomatpasta och citron, från närområdet/trädgården.

Saker att bli glad av

• Det växer så det knakar i trädgården
• Rosorna har börjat blomma
• Jag fick en massa fläderblommor av en arbetskamrat och har gjort litervis med saft
• Vi har fått en massa halm av en grannbonde - perfekt till täckodlingen
• Sockerärterna har börjat blomma - snart kan vi plocka
• Jordgubbarna börjar bli röda
• Vi har en massa goda smultron precis vid huset
• Snart har jag semester
• Alla är friska och glada
• Folk skriver att de gillar att läsa den här bloggen

och så har vi ätit en god och ganska lokal middag: lammspett på grillen, marinerade i vitlök, rödvin, rosmarin och salvia. Till det potatissallad på färskpotatis (dock inte egen ännu) med färsklök (egen) och dragon (egen). En mycket god sydafrikansk shiraz till detta. Definitivt inte lokalt - gott vin är en last vi har svårt att släppa!

Saftrecept

Såhär års går det åt stora mängder saft! Tack och lov finns det också gott om råvaror att göra saft av – köpesaft med märkliga ingredienser försöker vi undvika så långt det går.

Enklast av allt är vanlig kokt saft: Dela frukt, bär eller rabarber i bitar, koka med ett par deciliter vatten tills det är mjukt och sönderkokt och låt rinna av i silduk någon timme eller så. (Man kan låta det stå över natten om man lyckas hålla flugorna borta). Mät upp den avrunna saften, blanda i 6 dl socker per liter saft, koka upp igen och skumma om det behövs (det brukar behövas). Häll het saft på heta flaskor och förslut omedelbart. Då håller sig saften bra i matkällare e.d. Annars är det säkrast att stoppa den i frysen för långtidsförvaring (tomma sirapsflaskor är jättebra att frysa in i – men fyll dem inte helt och hållet!)

Ett recept på kombinerad rabarbersaft och -godis har jag läst men inte kommit fram till att prova ännu. Men jag har läst det i Åter och då måste det ju vara bra :-)

Rabarbergodis och -saft (ur Åter 2/03)
Skär rabarber i cm-tjocka skivor och fyll en vinhink. Häll på kokande sockerlag så det täcker och låt stå till nästa dag. Sila av saften och frys in (eller konservera). De avsilade rabarberbitarna torkar man och lägger sedan på glasburk – det är godiset.

Sen kan man ju göra saft av allt möjligt annat också. Flädersaft har väl många smakat. Jag fick nyligen syrensaft i utbyte mot några plantor. Väldigt gott, men jag glömde be om receptet. Men jag misstänker att det görs på samma sätt som saft på älgört. Älgörtssaft har en lite märklig, nästan parfymerad doft och smakar "blommigt" och gott. Den blir ganska stark och kan spädas ut ordentligt. Eller blanda med lite vodka till en sommardrink...

Älgörtssaft
20 klasar älgörtsblommor
1,5 liter vatten
2 kg strösocker
2 citroner
25 g citronsyra

Skölj blomklasarna. Riv citronskalet och pressa citronerna. Koka upp vattnet med sockret och häll det över blommor, citronskal och citronsaft. Blanda ut citronsyran i lite av det varma vattnet och blanda i det också. Låt stå kallt i fem dagar. Sila upp och häll på flaskor. Förvara kallt eller i frys.

Njut :-))

Varmt!!

Rena högsommarvärmen! +28 igår, +29 idag. Man orkar inte mycket utöver att flämta i värmen och försöka hålla sig i skuggan. Igår blev det premiärdopp i badsjön, t.o.m. jag om är värsta badkrukan var i vattnet och doppade mig!

I trädgården växer det så det knakar, den första potatisen blommar snart, rosenbönorna har grott, gurkan har grott, tomaterna är utplanterade och blommorna blommar. Nu väntar vi bara på att det ska börja bli dags att plocka och äta av allt som växer.

Mat igår: jag gjorde en wok med salladssenap, tatsoi som gått i blom, lök och förvuxna rädisor. Det låter lite skumt, men var riktigt gott! Smaksatte med vitlök, ingefära och ketjap manis (Det är lätt att äta lokalt vad gäller råvaror, men det är svårt att komma ifrån kryddorna...). Serverades till ugnsstekt grisbog, kryddad med färska salviablad.

Mat idag (om vi orkar laga mat): grillade tunnskurna revben marinerade i rödvin, vitlök och örtkryddor. Vad vi ska ha till vet jag inte än. Nåt med potatis, antagligen.

Bryta ny mark

Inte på något metaforiskt, poetiskt sätt utan högst konkret. Vad gör man när man har en gammal åkeryta, inte brukad på flera decennier, knökfull med kvickrot och annat elände? För mycket att handgräva, för litet och opraktiskt att plöja. Jordfräs går bort, den skulle antagligen inte orka och den tar hårt på daggmaskarna. Vår lösning (snodd från diverse handböcker i permakultur): marktäck och marktäck igen.

En del av området täckte vi i höstas med tidningar, hö och gräsklipp. I våras satte vi potatis i täckmaterialet. De kommer upp ganska hyfsat, tyvärr kommer en hel del av ogräset upp också. Det har vuxit rakt igenom tidningarna - uppenbarligen lade vi på för tunt. Förhoppningen nu är att potatisen ska kväva en del ogräs, annars blir det nog en rejäl höstgrävning – tungt och eländigt!

Häromdagen satte vi ett tjugotal squash- och pumpaplantor på samma område. De fick rejäla planteringsgropar med kompost att växa i och mellan plantorna har vi täckt med (ett tjockare!) lager tidningar. Lite gräsklipp täcker jorden - ingen naken jord! Än så länge ser de pigga ut... Tanken är att de stora, kraftiga plantorna ska hjälpa till med marktäckningen när de växer till sig framåt sensommaren.

Och så blommar bondbönorna och de är så vackra!

Regn

Vaknade till en regnig morgon. Idag får trädgården vara i fred och tvätta sig. Själv ska jag stanna inne och koka rabarbermarmelad, tända en brasa och läsa Kerstin Ekmans "Med herrarna i skogen", som jag hittade på biblioteket igår.

I morgon blir det bönsådd, utplantering av tomater och kanske squash och pumpa.

Äta lokalt – hur går det?

Jotack, lite sådär. Det blir svårare och svårare att hitta närproducerat i grönsaksdisken, de egna förråden är på upphällningen och det dröjer ett tag innan vi kan skörda något mer substantiellt i trädgården. Just nu skördar vi diverse gröna blad till sallader, piplök, örtkryddor, rädisor och rabarber. Gott, men inget att bygga en måltid på.

I grönsaksdisken finns lök från Nya Zealand och Sydafrika, äpplen från Sydamerika och diverse andra långväga resenärer. Potatisen börjar bli dålig, men det finns ju fortfarande morötter... Och i frysen har vi lamm- och griskött från djur här i närheten. Så det blir fortfarande den gamla vanliga "vintermaten", dock uppiggad med grönsallad.

Längtar efter allt det färska som är på G – små späda gallringsmorötter, sockerärter, färskpotatis, jordgubbar...

Middag idag: plommonspäckad grisbog i ugnen, kokt potatis, örtagårdssås, grönsallad, rädisor.

Det vilda i trädgården

Vi odlar strikt ekologiskt, d.v.s. vi använder ingen konstgödning och inga bekämpningsmedel, inte ens såpvatten eller andra "godkända" medel. Och vi har mycket små problem med sjukdomar och skadeinsekter. Det är bara två saker som vi inte får någon ordning på: potatisbladmögel och kålfjärilar (inte ens fiberduk hjälper mot dem!). Men det blir trots allt både potatis och kål, om än lite mindre än vad det blivit annars.

I ett permakulturtänkande ska varje trädgård ha en bit "vildmark", orörd natur som inte används till något. Och i en ekologisk trädgård fyller den här orörda naturen en viktig roll som hemvist för alla slags insekter, fåglar och andra djur som äter upp skadeinsekter. Det blir en balans i trädgården som inga kemiska bekämpningsmedel någonsin kan skapa.


I vår trädgård är den orörda biten ganska stor, en lövträdsdunge med lite vatten och fuktig mark där paddorna trivs, sly och träd med fågelholkar och en massa blommor. En trädgårdsarkitekt skulle säkert kunna skapa något fantastiskt av den, vi låter den vara som den är, även om den inte är direkt "produktiv". Indirekt är den antagligen väldigt produktiv, just genom att vara en fristad för djur och växter.

Dessutom tillåter vi en hel del självsådda växter att frodas i gräsmatta, rabatter och köksträdgård. En del är ätbara, som ängssyra, en del är bara vackra – vi har mängder med förgätmigej, lupiner, aklejor och fingerborgsblommor som i stort sett får stå kvar där de kommer upp. T.o.m. en del ogräs får vara kvar, så länge de inte direkt inkräktar på grönsakernas växtrum.

En ekologisk trädgård innebär mindre jobb än en konventionell. Det går också åt mindre pengar och energi, genom att man arbetar MED trädgården än MOT den. I stället för att till varje pris göra om trädgården till något den egentligen inte vill vara, låter man delvis vara som den är. Dessutom är det så vackert, med blommor och grönt.

Också inne i själva trädgården finns det vilda med; i den här rabatten (ovan) samsas planterade och självsådda blommor fint. Man får rensa undan det värsta ogräset, men i övrigt är det ett lättsamt sätt att få det vackert.

Snart blommar liljekonvaljerna – finns det något som doftar godare?!

80% mindre - bensin

Det här med vår bensinförbrukning är så pinsamt så det vill jag helst inte skriva om... Av alla förändringar i Sharons utmaning om att minska förbrukning och konsumtion, är nog detta den svåraste för oss. Som det är nu är det bara jag som kör till jobbet, men det är illa nog. Med fem mil enkel väg, en hel del körning i jobbet och diverse körning på helgerna med skjutsning av barn, åka o handla o.s.v. förbrukar jag ungefär en tank per vecka – ca 40–45 liter eller i runda slängar 2000 liter/år. Enligt Sharons beräkningar skulle en rimlig förbrukning vara 50 gallons per person och år, alltså 189 liter om året (enligt en konverteringstabell jag hittat på nätet). Även om jag lägger till barnens andelar, så hamnar jag lååångt utanför vad som är rimligt. Och då kör vi ändå mindre på fritiden än många andra, vi har t.ex. inga organiserade aktiviteter som kräver en massa bilåkning.

Det värsta är att det är så svårt att göra något åt det. Vi har ingen kollektivtrafik där vi bor. Det GÅR att ta sig kollektivt till jobbet, men det tar en förfärlig tid. Närmsta busshållplats är 3 km bort och där går varken att parkera bilar eller ställa upp cyklar. Man kan köra (eller cykla!) en dryg mil till det större samhället, där det går både tåg och bussar och det gör jag ibland – det är bara det är såpass dyrt att resa då och då, jämfört med att ta bilen, att det är en ren förlust. Månadskort är inte aktuellt, eftersom jag dels bara jobbar 4 dagar/vecka, dels använder bilen mycket i jobbet. Det är lite av en ond cirkel!

En väg är förstås att byta den halvgamla bilen till något nyare och mer bränslesnålt, eller kanske en etanolbil (fast etanolen är ju högst diskutabel som alternativ...). En annan väg skulle vara att jobba mer hemifrån, men det är inte OK för min arbetsgivare. Byta jobb? Sluta jobba och göra något annat – men vad?

Men knäckfrågan är: hur sjutton kommer man ned på en rimlig förbrukning när man bor som vi gör? Eller ska man inte bo såhär, om man inte kan stanna på gång/cykelavstånd det mesta av sin tid? Är det helt enkelt djupt omoraliskt att bo på landet och pendla till stan, även om man odlar sina egna ekologiska potatisar? I förlängningen är det här ett problem som berör hela samhällsplaneringen - ska de flesta av oss bo i städer, cykla till jobbet och låta landsbygden bebos enbart av dem som producerar mat? Eller vill vi ha en landsbygd med både storskaliga bönder och små husbehovsproducenter, med andra jobb vid sidan av? Eller människor som bara vill ha det lugn och det utrymme som finns på landet? Hur ska vi i så fall lösa transporterna? Utbyggd, småskalig kollektivtrafik? Ska vi sätta press på arbetsgivarna att i mycket större utsträckning acceptera hemarbete? Men det går ju inte i alla branscher. Det finns ju inga självklara svar, men de här frågorna borde ha hög prioritet hos alla som sysslar med att konkret planera vårt framtida samhälle. Jag är bara rädd att de inte har den prioriteten.

I trädgården...

... växer sallad, spenat och asiatiska blad så det knakar och vi har plockat flera omgångar. Vi plockar också rädisor, piplök, gräslök och rabarber. De flesta sådder är uppe nu, även de tröga morötterna. Rödbetor har också varit trögt, men nu kommer de så smått. Märgärterna har av någon anledning grott dåligt, får eventuellt fylla i raderna. Potatisblast syns nu i alla landen, t.o.m. det nya potatislandet där vi lagt potatis direkt på backen under tjocka lager med marktäckning (hö). Det är ett experiment för att se om vi kan få ordning på en hopplöst ogräsbemängd yta, där det så småningom ska bli mera köksträdgård.

Vi har planterat ut broccoli och fänkål, den senare under fiberduk. Mellan broccoliplantorna har vi satt sättlök. Fänkål odlar vi för första gången i år. Jag sådde dem inomhus, de grodde snällt men blev väldigt taniga och klena, såg rejält ömtåliga ut. Men de verkar faktiskt ha blivit lite uppiggade av att komma ut, hoppas nu de klarar sig! Jordtemperaturen ligger runt 10–12 grader på morgonen och jag vågar inte riktigt så bönor och gurka än. Men snart är det dags. Inomhus är det en enda röra med tomat- squash- och pumpaplantor som bärs ut i varmt väder och in igen på kvällen. Det ska bli väldigt skönt när vi kan börja plantera ut alltihopa!!

Vi har också kommit överens med en granne att han dumpar dålig halm hos oss, som vi kan ha till marktäckning. Vårt ställe börjar bli uppsamlingsplats för allt möjligt som grannarna vill bli av med: fuktskadad halm, gräsklipp, gamla fönster, you name it... men vi har nytta av det, så varför inte?!

80% mindre – elanvändning

Jag har minskat procentsatsen från 93 till 80% jämfört med det ursprungliga inlägget, eftersom det är ungefär den siffran som gäller för EU-länderna. D.v.s. vi behöver minska vår energi-, råvaruanvändning och konsumtion med ca 80% för att nå en rimlig nivå, globalt sett.


El är kanske ett lite mindre problem i Sverige än i en rad andra länder, eftersom vi har tillgång till vattenkraft som är ganska OK jämfört med alternativen. Men vi använder en hel del elenergi från kärnkraft (högst diskutabelt, miljömässigt sett) och importerad kolkraftsel, som är en ren miljökatastrof. Alltså har vi all anledning att minska på elförbrukningen.


Vårt hushåll förbrukar ungefär 5000 kWh per år, vilket är ganska genomsnittligt för en familj i villa som inte värms med el. Men vi skulle alltså behöva minska till 1000 kWh/år. Det skulle innebära rejäla förändringar... men en klar ambition är att i alla fall börja minska förbrukningen, även om vi inte når målet i en handvändning.
Till att börja med kan man ju använda en del av alla de där tipsen som dyker upp i alla spara-el-sammanhang:

• minska användandet av TV, dvd, video, datorer (snyft) och stänga av allt som står på stand by
• byta ut glödlampor mot lågenergilampor och tända färre lampor
• enbart tvätta välfyllda maskiner och skippa torktumlaren (det gör vi redan, vi hänger i stort sett all tvätt)
• byta ut frys o kyl mot nya, elsnåla apparater – ett tveksamt råd eftersom det går åt en massa energi för att tillverka och transportera nya apparater och för att transportera och återvinna de gamla. Vi behåller våra apparater tills de går sönder
• minska användandet av alla små elapparater, inklusive de uppladdningsbara: mobiler, rakapparater, min elektriska kaffekvarn, hushållsassistenten... kort sagt göra mera för hand (men den handvevade kaffekvarnen maler bara grovmalet – får väl gå över till kokkaffe)
• planera matlagningen så man använder spisen så effektivt som möjligt
• minska vattenförbrukningen eftersom vattenpumpen drar en hel del el (vi har egen brunn)

Men detta leder knappast till någon 80%-ig minskning. Det skulle behövas mer radikala åtgärder! En del som vi har diskuterat är:

• stänga av kylskåpet vintertid och förvara kylvarorna i skafferiet (som är rejält kallt på vintern). Fullt genomförbart, men lite krångligt eftersom man inte når skafferiet direkt från köket.
• ta vara på mat på annat sätt än genom att frysa den: inkokning, nedsaltning o.s.v. Det här håller vi fortfarande på att lära oss.
• installera en vedspis och använda den till matlagning och bakning. Fullt genomförbart, här har stått en vedspis tidigare och vi har tillräckligt med egen ved. Men dyrt, med inköp och installation (kräver murare och inspektion av sotaren). Ingår dock i långtidsplaneringen.
• installera en fot- eller handpump för vatten (inomhus alltså). Det borde gå, men vi är lite osäkra på hur det ska göras. Krångligt, men bra att ha vid strömavbrott.
• tvätta för hand. Det finns nytillverkade handvevade tvättmaskiner, men såvitt jag vet inte i Sverige. Går naturligtvis att beställa.

Frågan är om ens det skulle räcka... Men vi börjar så smått och följer siffrorna på elräkningen. Rapport kommer så småningom.

Tillväxtmyten

I dagens GP skriver Birger Schlaug om miljöpartiets framtid nu när i stort sett alla partier har miljöfrågorna på sin agenda. Som avrundning skriver han: "Man måste våga kritisera det som förenar Reinfeldt och Sahlin: jakten på ekonomisk tillväxt och uppbärandet av det konsumtionssamhälle som manar fram klimatförändringar och annan miljöpåverkan." Och det är ju bara att hålla med. Tanken på den ständiga tillväxten och den ständigt ökande konsumtionen är just bara det: en tanke. Det finns ingen naturlag som säger att ett samhälle ständigt måste ha en ekonomisk tillväxt. Det är en tankefigur, en kulturell konstruktion, som dessvärre hotar att skada hela vår jord ohjälpligt och kanske, om det går riktigt illa, utplåna hela mänskligheten. (Jag är alldeles för optimistisk för att tro att det kommer att gå så illa. Men risken finns där onekligen.)

Tanken på det ständiga framåtskridandet har sina rötter i 1800-talet med evolutionism och industrialisering. Man börjar alltmer se tiden som linjär, hela tiden på väg någonstans, mot något bättre. Den tanken finns redan tidigare i europeisk kultur och är ju tydlig t.ex. i kristendomen – vägen mot det eviga livet. Men den har förstärkts alltmer under de senaste 100–200 åren.

Andra kulturer kan ha, och har haft, helt andra sätt att förhålla sig till tid och förändring. Man kan se tiden med en slags omvänd framtidstro, där den bästa tiden redan har varit och nu går det bara utför. Eller man kan se tiden som cyklisk, där allt går runt med årstiderna, men inte mot något nytt och annorlunda, snarare en ständig upprepning. Och förmodligen på en massa andra sätt också.

Kulturella konstruktioner och tankefigurer är svåra att förändra, även om de är aldrig så destruktiva. Men det går. Frågan är om vi är beredda att göra det. Men om fler tänkte som Birger Schlaug och framför allt omsatte tankarna i handling så skulle det i alla fall kunna gå åt rätt håll. För om vi inte vågar ta avstånd från politiska och samhälleliga "heliga kor" så kan vi aldrig förändra något. Och då går det sannolikt åt pipsvängen med oss!

Nittiotre procent mindre!

Utsläpp av växthusgaser m.m. alltså. Sharon har en rejäl utmaning på sin blogg – en utmaning som får det mesta att blekna i jämförelse. För att komma ned på en utsläppsnivå som är rimlig i förhållande till vad länder i tredje världen förbrukar – och behöver förbruka för en anständig levnadsnivå – och i förhållande till vad jorden kan tåla, så borde genomsnittsamerikanen minska sin förbrukning med 93%!! Europeer släpper ut något mindre än amerikaner, men fortfarande absurt mycket. Säg att vi, på ett ungefär, skulle minska med 80–85%. Det är nästan ofattbart mycket och skulle innebära en radikalt förändrad livsstil. Inte nödvändigtvis sämre, men mycket annorlunda.

Sharons utmaning går ut på att minska förbrukningen till 7% av USA:s genomsnitt på följande punkter, antingen genom att sluta använda vissa saker eller genom att använda förnyelsebara råvaror och dito energi:

• Elektricitet
• Bensin/diesel
• Uppvärmning
• Matenergi (den energi som går åt till att odla, förädla och transportera mat)
• Vatten
• Konsumtionsvaror
• Avfallsmängd

Skulle du kunna göra samma sak? För oss i Sverige skulle det röra sig om att gå ned till kanske 15–20% av genomsnittlig förbrukning. Här hemma skulle det innebära stora förändringar på vissa punkter (bilkörning), mindre på andra (matenergi). Jag har dock inga siffror på hur det svenska genomsnittet ser ut, men det måste väl gå att hitta?! Egentligen vert jag inte riktigt hur vår egen förbrukning ser ut heller, pinsamt nog. Man kanske skulle få överraskningar åt alla håll om man började räkna...
Nu ska jag till jobbet, men jag lär återkomma till det här ämnet. Dagens asgarv: Reinfeldt är i USA och ska diskutera klimatfrågor med Busken. Tror de ens själva att någon tar dem på allvar??

Köksträdgården – lägesrapport

Nu börjar det se bra ut i trädgårdslanden. I år har vi hittills sått/satt följande:

lök: gul, röd, schalotten
potatis. tidig och medeltidig
morötter och palsternackor
gråärter, märgärter, sockerärter
bondbönor
diverse gröna blad, mangold
majrova och kålrot
röd- och gulbetor

Det mesta har kommit upp fint. Morötterna är lite tveksamma, liksom betorna, och mangolden syns inte än. Inomhus har jag sått tomater, chili, broccoli (ska snart ut), knölfänkål, salladslök, pumpa, vintersquash och sommarsquash. När det blir riktigt varmt ska de ut, men knappast före början av juni. Då ska också vaxbönor, gröna bönor och rosenbönor i jorden.

Senare i sommar tänkte jag så grönkål för övervintring och kanske mer broccoli. I fjol hade vi ett elände med kållarver, trots täckning med fiberduk. I år tänkte jag prova att så kålen såpass sent att man kanske klarar sig undan den värsta anstormningen av larver. Kålen växer ju också bra under hösten och kan vi bara skydda grönkålen från rådjuren så kan det bli tidig vårmat också.

Utöver det sådda och satta har vi också perennerna som snällt kommer tillbaka år efter år (hur bekvämt som helst): trädgårdssyra, piplök, rabarber, persilja som övervintrar eller självsår sig och de flesta örtkryddorna (det är alltid något som inte klarar vintern, i år var det flera timjanplantor som dog).

Jämfört med i fjol ligger vi ett par veckor före med det mesta. Om vi slipper de värsta frostnätterna nu, så kan det bli en fantastisk odlingssäsong (även om det är lite obehagligt att det antagligen beror på växthuseffekten...)


Improviserat "växthus" för småplantor



Gråärter på rad


och bondbönor, med kålrötter och majrovor bredvid



och så lite blomsterprakt också!

Ta makten över maten!

Sharons blogginlägg om mat och demokrati fick mig att börja fundera på vem som egentligen har makten över vad vi stoppar i oss. Är det du själv eller någon annan som bestämmer vad som ska stå på matbordet? Hur fria är vi, när vi är beroende av livsmedelsindutrin för att få vårt dagliga bröd? En livsmedelsindustri som prånglar ut den ena produkten mer märklig än den andra och försöker få oss att tro att det är MAT (läs innehållsförteckningen på nästan vilken förpackad matprodukt som helst - vill du äta den sen?).

Det enda sättet att VERKLIGEN stå fri i förhållande till livsmedelsindustrin är förstås att producera sin egen mat. Det är möjligt för många, men naturligtvis inte alla. Lite svårt om man bor i en lägenhet i stan (fast det finns ju odlingslotter). Men varje egenodlad potatis, kryddplanta på fönsterbrädet, lingonsylt av egenplockade bär och kantarell i svampkorgen är lite av en självständighetsförklaring.

Man kunde önska att det fanns fler möjligheter att skaffa bra mat för den som inte kan odla själv, eller föda upp köttdjur. Att varje livsmedelsbutik hade frukt och grönt från lokala odlare. Att det var lättare att köpa kött direkt från uppfödaren. Att det fanns gott om gårdsbutiker och lokala grönsakshandlare på torgen. Att man kunde avskaffa alla mellanled och "förädling" av mat, som ofta bara innebär att man fördärvar en bra råvara (det finns förstås lysande undantag - goda charkuterier t.ex. Eller ost).

Riktigt fri blir man den dag man kan spara och ta tillvara överskottet så att man har mat hemma också de dagar och tider det är svårt att få tag på bra mat. Bor man i eget hus har man möjlighet att ha flera frysar, man kanske har ett stort skafferi eller t.o.m. matkällare. I moderna lägenheter är allt detta bortrationaliserat. Men en frigolit-isolerarad låda på balkongen för potatis och rotfrukter kunde man kanske ha? Eller varför inte bygga hus med rejäla matkällare till varje lägenhet?

Det behövs förstås också kunskap om hur man tar vara på mat. Recept på sylt och inläggningar finns i de flesta baskokböcker. Men där står sällan hur man kokar in frukt och grönt, hur man torkar kött eller saltar in mat. Gamla kunskaper som är på väg bort. Eller – är vi på väg att få en renässans för den ädla konsten att producera och ta vara på sin egen mat? Man kunde ju hoppas...

Sparris!

Hurra, jag har fått en sparrissäng :-)) Det har jag velat ha i åratal, mest för att det är så gott med sparris, men så är det på något sätt en rolig grej också. Och perenna grönsaker är aldrig fel. Så nu har jag en smal bädd i kanten av köksträdgården med 7 sparrisplantor, inte så många, men det går ju att utöka.

Det är lite pyssel med att anlägga en sparrissäng. Först ska man gräva ett rejält dike på en 30–40 cm, plocka bort sten och ogräsrötter och bottna med gödsel och lite jord. Sen ska man sätta plantorna i diket och fylla på med jord så det täcks. Vartefter som skotten växer fyller man på mera jord tills man är uppe på rätt nivå. Och så fär man inte plocka ett endaste litet skott förrän tredje året! Definitivt ett långtidsprojekt, men också ett sätt att ännu tydligare markera för sig själv att "nu ska vi stanna här". Inget mer flyttande om vi inte blir absolut tvungna av nåt närmast katastrofartat skäl!!

Samma sak gäller för skogsträdgården också – det kommer att ta åratal innan det blir som vi har tänkt och just nu är det bara ett antal spridda buskar, ett potatisland, en massa tidningspapper och täckmassa och framför allt en massa planer. Men om tio år så...

Sparrissängen är ett resultat av gårdagens utflykt till Rångedala utanför Borås, en av mina favvo-plantskolor. Vi köpte också en björnbärsplanta, ytterligare en svartvinbärsplanta och så två rosa luktpioner och tre regnbågslupiner, bara til lyst.

Dagens mat: hembakade pitabröd på dinkel, välkryddad fräst köttfärs (lamm+kalkon), tsatsiki, tahinisås och blandade grönsaker.

Dagens fika: en kaka med årets första rabarber, den står i ugnen och luktar gott!