Köpstopp - en ny trend

Något sprider sig – en ny folkrörelse? Fler och fler människor väljer att under en viss tidsperiod avstå från att handla något utom mat (och sånt som är helt nödvändigt). Bortsett från att det är lite oklart vad som är "nödvändigt" utöver mat (jag antar man får sätta sina egna gränser) så gillar jag det här! Ett sådär lite lagom subversivt sätt att utmana konsumtionssamhället och dito hysterin. Kolla in den här bloggen, här finns mycket att läsa vidare om köpstopp

http://notbuying.blogspot.com/

Frågan är vad som händer om detta skulle sprida sig på allvar. Hur många människor behövs för att göra skillnad, för att få bort en del av alla fullständigt urfåniga och meningslösa pryttlar som omger oss?

Själv orkar jag inte binda upp mig vid något köpstopps-löfte just nu. Men jag hejar på alla som gör det. Jag kämpar med att få flyt på äta-lokalt-grejen. Mat idag: panerad sej ("fiskpinnar"), potatis, morötter, egeninlagda grönsakspickles. Hemrörd majonnäs – fettbomb men gott! Får väl kompensera med trädgårdsjobb till helgen...

1800-talet har aldrig varit större...

... än i dagens alternativsväng. Och jag talar inte om mode. Bläddrar i gamla nummer av Åter och hittar sida upp och sida ned med artiklar och annonser om "gammaldags" redskap. Det goda livet ska förverkligas utan el och fossila bränslen men med hästdragna redskap, vedspisar, fotogenlampor och en massa andra pryttlar som härrör från sekelskiftet 1900, plus/minus några decennier.

Aldrig hade så många svenskar varit sysselsatta med jordbruk som då och aldrig hade så mycket jord legat under plogen. Sen kom krigen, industrialiseringen nådde nya höjder, det moderna samhället gjorde sitt intåg och landsbygden blev bensin- och dieseldriven – både redskapen och de fordon som behövdes för att ta sig därifrån när man flyttade till staden.

Vår sörgårds/bullerbyromantiska bild av det gammaldags livet på landet speglar en egentligen ganska speciell epok. En epok som i högsta grad var präglad av 1800-talets intensiva industrialisering. För alla de här järnplogarna, självbindarna, separatorerna och järnspisarna är industriprodukter. Tillverkade i våldsamt hälso- och miljöskadliga fabriker som drevs med kol- eller vattenkraft. Av män, kvinnor och barn som slet för slavlöner. En viss kontrast till Bullerbyn, inte sant?

Men vad hade man dessförinnan? Trä! Plogar och årder i trä med en järnbill som vårdades ömt. Spadar och hackor i trä med en järnskoning nedtill. Allt, nästan, i trä med ett litet inslag av det dyra, handsmidda järnet. Och man odlade betydligt mindre arealer än under det nyodlingsintensiva sena 1800-talet.

Det är kanske inte så märkligt att just sekelskiftet 1900 fått en sådan genomslagskraft. Knappast någon tidsperiod efter inlandsisen har omformat landskapet på samma sätt - det strukturer vi ser omkring oss idag på landsbygden är nästan alltid från 1800-talets andra hälft eller något senare (är de äldre får de status av kulturmiljöer och vårdas ömt).

Men det tål att funderas kring en smula. Vilken slags teknik vill vi ha i ett framtida resurssnålt samhälle? Vad är hållbart i det långa loppet? Vill vi driva stora rationella jordbruk, halvstora med hästredskap eller ska vi alla odla lite mat med hacka och spade där hemma? Och även om vi löser en del av energiproblemen med hand-, häst- och oxkraft så återstår ju själva redskapen. Nu finns det fortfarande mängder med gamla redskap runtom i ladorna som kan fixas till och användas ett tag till. Men de håller ju inte i evighet - vad ska vi ha sedan? Om vi ska nytillverka redskap kommer vi att behöva industrier - men hur ska de drivas. Och varifrån tar vi järnet – ska vi återuppliva urgamla tekniker att utnyttja myrmalm och rödjord.

Börjar man nysta i en sådan här problematik så blir det till slut ganska skruvat och tillspetsat. Men det tål att tänkas på – hur medveten och alternativ man än anser sig vara så finns det en massa saker man bara inte "ser".

Äta lokalt - lägesrapport

I försöken att något lite minska familjens ekologiska fotavtryck försöker vi äta lokalt, d.v.s. undvika mat som åkt långa sträckor innan den hamnar på matbordet. Det går lite sådär, det blir en hel del kompromisser. Såhär års är definitivt den värsta tiden att försöka hitta lokalproducerat i butikerna. Mjölkprodukter och spannmålsmat går ju rätt bra. I grönsaksdisken finns det potatis, lök, morötter, vitkål och några förskrämda träiga rotfrukter. Gissa om vi är trötta på rårivna morötter och vitkålssallad... Potatis går ju alltid ned, men det börjar bli svårt att hitta KRAV-potatis. Och barnen ropar efter ris och pasta. Har man tur finns det svenska äpplen, annars blir det ingen frukt - eller en kompromiss med importerad (det blir det senare, frukt är svårt att vara utan).. Hemma i frysen finns det några enstaka påsar kvar med ärter och bönor från i somras, men det är snart slut. Och då dröjer det flera månader innan vi kan plocka nåt nytt.

I köttdisken finns bara mamma Scan eller brasilianskt kött, ingetdera särskilt lockande. Som tur är har vi lamm, gris och lite kalkon från närområdet i frysen. Matkällaren börjar bli tom, någon enstaka syltburk, lite konserverade bönor, pickles och ättiksgurka är det enda som finns där.

Skulle vi bara äta hemodlat/lokalproducerat skulle vi förvisso inte svälta, men det skulle bli ruggigt trist och ensidigt. Å andra sidan är det väl så det är för de flesta i världen (och här hos oss också för bara ett par generationer sedan). Man har ett ganska litet antal basvaror som man äter dagligen (typ bröd. gröt, mjölk och potatis i vår kultur) med små tillägg av annat. Och så en massa speciella rätter till fest, några få gånger per år.

Det är kanske just det man ska sträva efter, bygga vardagsmaten på några få lättillgängliga råvaror - men vi är ju så himla bortskämda med ständig variation. Det är svårt att uppskatta basmaten efter förtjänst. Och eftersom vi inte gör det, så blir utbudet därefter. I vår lilla livsmedelsbutik finns det femtielva sorters tomater från olika delar av världen - men försök hitta en kålrot som inte är träig! Nånstans har vi tappat kunskapen om vår inhemska mat. Det är inte bara trist, det kan bli förödande om vi på sikt måste minska drastiskt på importmaten. Hur kommer vi att må om vi inte kan laga god mat av det som finns hemmavid?

Fast än så länge är det onekligen lite av veckans i-landsproblem - på ett sätt. Och samtidigt inte.

Igår åt vi: kokt hemrimmad fläsklägg, potatismos och ugnsbakade palsternackor. Idag blir det hamburgare på lammfärs och hembakat bröd, vitkålssallad (igen!) hemgjord grönsakpickles, gurka, lök + senap/ketchup etc.

Och hjälp vad jag längtar till sommaren och färska grönsaker från trädgården!! Men igår plockade vi in lite piplök som börjat skjuta skott - det var gott!

Mer lästips

Fortsättning på länken från i onsdags:
http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=349&Itemid=57

Här anar vi våren, snödropparna är nästan utslagna och det är milt i luften, om än lite gråmulet. Nu ska det bli en solig vecka, om SMHI har rätt!

Hästmannen, bonderomantik och freak shows

Jag såg filmen om Hästmannen häromdagen. Av någon lustig slump läste jag strax dessförinnen boken om den siste bonden på Tämmesboda. Det är ungefär samma upplägg, ett (eller ett par) original på en gammal gård med få eller inga moderna bekvämligheter. De lever sitt liv som för 50–100 år sedan, brukar gården med häst, lever enkelt, har lite djur etc.

Det finns ju en hel rad böcker och filmer på samma tema, jag tror det började med Dan Korns böcker redan på 80-talet (var det väl?) och sen har det bara fortsatt. Uppenbarligen är det en lukrativ genre, både förlag, författare och fotografer kan tjäna en slant på skäggiga original, vackra gamla hagmarker, potatisupptagning i höstdimma och kossor i motljus.

Samtidigt är det något vagt olustigt över det hela. När jag såg Hästmannen blev jag såklart också fascinerad av hans livsöde och de vackra bilderna. Men jag blev också en smula illa till mods och än mer så efteråt av alla överentusiastiska kommentarer från folk i omgivningen.

Det känns som om ett antal människor med i och för sig intressanta (men också delvis tragiska) livsöden utnyttjas för att vi ska få en stunds verklighetsflykt och känna oss lite bättre till mods. Som en slags freak show där vi båda kan förfasa oss och drömma oss tillbaka till ett förflutet som vi bara har mycket vaga och väldigt överromantiska föreställningar om.

Vad är det vi beundrar? Att någon går sina egna vägar, på tvärs mot den moderna strömfåran? Det hårda arbetet? Frånvaron av bekvämligheter? Den nära kontakten med djur, natur och årstidsväxlingar? Ett liv utan löneslavande? Försöker vi förtvivlat skapa någonslags mål och mening i våra egna trista liv genom att beundra andras (iofs inget ovanligt!)? Ändå är det väl inte så många av oss som på allvar skulle vilja leva utan el, rinnande vatten och centralvärme någon längre tid (jag säger bara Gudrun...). Sen är det ju en annan sak att vi med tilltagande oljebrist och energikris kanske ändå kommer att få dra ned på moderniteterna, men det skulle bli en tuff omställning för många av oss!

Jag är lite rädd att det här idealiserandet, nästan helgonförklarandet, av gamla gubbar med vedspisar och fina hästar, men utan el och dusch, blir nåtslags ersättning för en verklig förändring. Vi känner oss bättre till mods en stund, sen återgår vi till våra vanliga resursslösande, stressade liv utan att något händer. Vi fortsätter att jobba för mycket, köra bil för mycket, handla för mycket, ha på tok för lite tid till oss själva och vår familj och allt det där.

Riktiga förändringar börjar ju som bekant med oss själva och våra närmaste, med konkreta handlingar och inte med verklighetsflykt via böcker och TV... Bonderomantik och freak shows leder just ingen vart.

Lästips

Jag orkar inte skriva nåt eget just nu. Men läs gärna den här listan:

http://groovygreen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=347&Itemid=57

(Nångång ska jag lära mig att göra såna där snygga länkar där man inte behöver skriva hela URL:en)

Orkar inte!

Egentligen skulle jag skrivit om en massa funderingar jag fick efter att ha sett Hästmannen på TV i söndags. Men jag orkar inte - jobbet suger musten ur mig och huvudet bara snurrar av trötthet och funderingar på vad jag egentligen vill göra och hur jag når dit... ber att få återkomma.

Rastlösa dagar

Nu anar man våren, det är tö och några plusgrader, fåglarna sjunger som tokiga och solen värmer i ansiktet när den väl tittar fram. Den lyser in i huset och avslöjar otvättade fönster och vinterns dammråttor, som fått växa i lugn och ro alldeles för länge. Med solen kommer den stora rastlösheten. Det går inte att sitta inomhus, det har vi gjort hela vintern, nu är det dags att gå ut och ta tag i saker och ting. Röja, plantera, anlägga nya trädgårdsland, heja på snödropparna, skyffla kompost, fälla några träd som står på fel plats, vadsomhelst bara man GÖR något.

Men ute är det slaskigt och dyngsurt överallt, gräsmattan går knappt att gå på, att gräva är inte att tänka på och det är tjäle i komposten! Det går knappast att göra nåt vettigt ute den närmaste månaden. Vänta, vänta, vänta... och sticka emellan med lite vedhuggning, så det är klart innan odlingssäsongen sätter igång. Men rastlösheten drar i kroppen som en växande oro...

Stress!

Om det är nån som tror att det är ett lugnt och stressfritt jobb att vara arkeolog så kan jag meddela att ni är helt fel ute! Att jobba med uppdragsarkeologi (såna grävningar som beror på exploateringar, typ vägbyggen och sånt) har under de senare åren blivit väldigt tufft. Det handlar väldigt lite om att gräva ut och forska och väldigt mycket om att skriva anbud, vinna anbud, slå knut på sig själv för att försöka pressa kostnader så mycket det går och ändå göra ett bra jobb (när man gräver ut en fornlämning så FÖRSTÖR man den - en utgrävning kan aldrig göras om. Ett visst ansvar, alltså).

Det handlar om att ansvara för 4-5-6 projekt samtidigt. Det handlar om deadlines, att snabbt och effektivt producera texter, tolkningar och bedömningar, räkna med att ständigt bli ifrågasatt och ständigt känna att man - hur mycket man än jobbar - alltid kunde gjort det ännu lite bättre. Om rapporter som blir skrivna i absolut sista minuten för att man hela tiden måsta ta sig an nya projekt och inte hinner avsluta de gamla. Det handlar om konkurrens med goda vänner och kolleger på andra arbetsplatser, om att hålla goda idéer hemliga för att vinna anbud. Och ett konstant dåligt samvete för att man inte ORKAR göra ett så bra jobb som man borde.

Det är ju inte vi som gräver som bestämmer vad som ska grävas, när det ska grävas, vad det får kosta och hur ambitiöst det ska vara. Länsstyrelsen bestämmer, vi gör jobbet. Och vi är alltså helt beroende av att länsstyrelsens tjänstemän fattar vettiga, genomtänkta beslut. Vilket de ofta inte har tid eller rätt kompetens för att göra.

Alltså vaknar man på nätterna och funderar på vad man har glömt för viktiga saker, man är konstant orolig för att inte göra ett tillräckligt bra jobb och det är så gott som omöjligt att koppla av jobbet även när man är ledig. Efter att ha diskuterat akuta projekt med ett par kolleger idag (på min lediga dag, jag jobbar 4 dar/vecka) så höll jag på att sortera rena kläder till barnen. De har varsin byrå och jag stod framför dem och insåg att jag plötsligt inte visste vilken byrå som var vilket barns!! Jag fick fundera en lång stund innan jag kunde lägga kläderna på rätt plats. Det kändes faktiskt ganska skrämmande. Stressymptom, eller??

Sen gick jag en promenad och blev lite lugnare - men hjälp, vad är det som händer i min hjärna egentligen???

Äntligen varmt!

Inomhus alltså. Ute är det gråslaskdimmigt med nånslags kladdig, moddig ursäkt för snö och ungefär så motbjudande det bara kan bli. I alla fall när man ska köra bil i eländet dagligdags. Lycka är en plogbil, åtföljd av en grusbil!!

I alla fall så har pelletsbrännaren krånglat ett bra tag och för några dagar sen lade den av helt och hållet. Vi har eldat med ved, men eftersom vi inte har någon ordentlig ack.tank så är det inte särskilt effektivt. Även om vi eldat rejält sent på kvällen har det ändå inte varit mer än 13 grader på morgonen vissa morgnar. Det är INTE kul. Och så inget varmvatten heller. Väldigt lagom kul att gå upp runt halvsex i ett iskallt hus, gå ned och tända i pannan, tända i braskaminen, försöka tvätta sig i kallvatten och sen hälla i sig en massa varmt te för att få upp lite värme (jo, teet är ju rätt trevligt, förstås!).

Nu är brännaren fixad och det är varmt i huset igen! Och massor av varmvatten!! Samtidigt är det ju kanske nånsorts mening med brännarkrångel, i alla fall lär man sig att uppskatta värmen och att den inte är helt självklar. Och man inser att man faktiskt överlever båda kalla morgnar och att tvätta sig i kallvatten. Även om jag absolut föredrar varmvatten!

Korvrecept

Nu är också fläskkorven avsmakad och det blev så bra så här kommer det korvrecept! Ursprunget till detta kommer från ett paket med fjälster, men jag har modifierat det lite vartefter. Smeten räcker till 4–5 meter fjälster, det beror hur hårt man stoppar dem. Man behöver en köttkvarn med ett korvhorn.

1000 gram ganska fett kött (eller magert kött med lite späck tillsatt)
5-6 dl vatten
½ dl potatismjöl
4 tsk salt
svart- eller vitpeppar
övriga kryddor efter smak

Mal köttet två gånger, andra gången med den finaste skivan. Blanda i de torra ingredienserna. Rör i vattnet lite i taget. Det blir en lös gegga, men det är som det ska. Sätt korvhornet på kvarnen, trä på fjälstret och stoppa korven försiktigt. Sno fjälstret, eller knyt bomullstråd om, så du får lagom långa korvar. Stoppa ganska löst, det ska vara lite sladdriga korvar, annars spricker de när du lagar till dem. Gnid in korven med lite salt och socker och låt ligga svalt under natten. Frys in eller laga till! Den kan antingen sjudas försiktigt eller stekas långsamt, gärna i ugnen.

Fläskkorv kryddar jag med kryddpeppar och lite kryddnejlika. Lammkorv med örtkryddor, eller spiskummin, eller vitlök, eller... jag tror man kan experimentera lite som man vill. Än så länge har jag inte lyckats göra någon sort som smakar illa, på sin höjd har jag kryddat för lite så det blir lite mesigt. Fast mesig korv kan ju lyfta med stark senap, så egentligen kan det inte bli särskilt fel :-)

Kött i massor!

Vi försöker så långt det är möjligt att köpa kött från uppfödare vi känner till, där djuren har haft det bra, och inte från djurindustrin. Genom ett antal sammanträffanden har det denna helg landat två lamm och en liten gris på vårt köksbord. Så jag har ägnat det mesta av min tid åt att stycka, skära, mala, salta in och göra korv. Massor av jobb (och mängder med disk...) men det blir väldigt gott när det väl är klart.

Det mesta av köttet hamnar i frysen. Men jag har lagt en skinka, läggen och sidfläsket i saltlake. Det är första gången jag prövar detta, så vi får se hur det blir. Jag har också gjort lammkorv, en variant med rosmarin och spiskummin och en med vitlök, chili och spiskummin. Båda blev goda, den senare blev bäst (den blev väääldigt god!). Idag ska jag göra fläskkorv med lite kryddpeppar i smeten.

Vi har ingen möjlighet att röka (d.v.s. vi har inte fått loss tummarna och byggt en länge planerad rök) så det blir kok- och stekkorv. Jag är sugen på att prova på att torka korv (typ salami) men jag har inte riktigt vågat prova. Är rädd att det ska bli oönskade bakterier och att alla ska bli magsjuka...

Askonsdag

Idag börjar fastan. 40 dagars fasta fram till påsk. Slut på semleätandet! Idag är det väl inte så många som håller på de gamla fastereglerna, men det kanske ändå finns anledning att fundera lite i fastetid. Reflektera en smula kring vårt enorma överflöd av mat och vad det får för konsekvenser. Spara lite pengar på att äta enklare några veckor och skänka dem till något vettigt.

Här snöar det hejvilt och det blir i alla fall inga spontana tripper till mataffären, idag blir det kylskåpsrensning.

Dagens dummaste

I mataffären finns körsbärstomater från Kamerun. Jag upprepar: Tomater. Från Kamerun. I Afrika. Det är vääääldigt långt bort...

Hur dumt är det att skicka tomater från Kamerun till Sverige??? I synnerhet som det produceras en hel del sådana i Europa. Varje liten tomatstackare måste ju kosta otroligt mängder koldioxidutsläpp. Eftersom de dessutom inte var så särskilt dyra kan man dra (minst) två slutsatser: Det är alldeles för billigt att förbruka fossila bränslen på dumheter. Någon stackars odlare har fått alldeles för lite betalt för sina tomater.

Det sägs ju att Tredje världen måste utveckla sin handel för att klara sig ur skuldfällor och annat elände. Det kanske är sant, åtminstone på kort sikt. Men på längre sikt är ju den här sortens handel fullkomligt orimlig. Bojkotta!

Och då har jag inte nämnt sockerärterna från Ghana...

Mat och klimat i Expressen

Skräpskvallerblaskan Expressen uppmärksammar klimat- och matfrågan. Mycket mer mainstream kan det knappast bli. Ska "äta lokalt" månne bli en ny folkrörelse? I alla fall ska de ha en artikelserie i ämnet.

http://www.expressen.se/index.jsp?a=885260

(För ordningens skull vill jag meddela att jag av princip inte läser Expressen .- men jag snubblade över löpsedeln ;-))

Vägra vara flexibel!

Jag har flyttat så många gånger att jag har slutat räkna dem. Med familjen som barn, som vuxen till jobb, kärlekar, eller bara för att prova något nytt. Ibland har jag flyttat från något, ibland till, ofta både-och. Av detta har jag lärt mig ett par viktiga saker: Man kan alltid flytta ifrån något. Sociala relationer (läs: människor) är alltid utbytbara.

Det är kunskaper jag egentligen velat vara utan. För jag tror inte att det är så. Samtidigt gör dessa insikter mig till en näranog perfekt modern samhällsmedborgare. Jag är FLEXIBEL, detta honnörsord som dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. De borgerliga arbetsmarknadspolitikerna mässar ”jobb, jobb, jobb” och då menar de att man ska vara beredd att flytta vartsomhelst och ta vilket jobb som helst. Vara flexibla.

Fel, fel, fel! För jag tror inte ett ögonblick att människor mår bra av att vara så förtvivlat flexibla. Okej, det finns en massa goda skäl att bryta upp och flytta någon annanstans. Det finns destruktiva relationer, omöjliga jobb och platser där man bara vantrivs. Och någonstans djupt i vår natur ligger en nyfikenhet på nya platser, nya möjligheter – annars hade vi inte spridit oss över hela jordklotet utan bott kvar någonstans i Afrika.

Samtidigt är vi beroende av stabila relationer (och då menar jag inte bara med en partner), av en förankring någonstans. En plätt på jorden där vi känner oss hemma, där vi har ett nätverk av människor som känner oss och vill oss väl. Som vi kan luta oss mot när tillvaron krånglar och som vi är beredda att hjälpa när det behövs. Ett fungerande lokalsamhälle, helt enkelt.

Nej, inte så enkelt. För om vi förväntas flytta stup i kvarten så kan vi aldrig bygga de där stabila lokalsamhällena. Vi får börja om från början på varje ny plats, allt blir flyktigt och rotlöst. Stabila lokalsamhällen är en viktig del av ett ekologiskt hållbart samhälle. Där finns möjligheten att byta varor och tjänster. Att byta sina egenodlade potatisar mot ägg från grannens höns. Att hjälpas att skjutsa barnen – eller hålla ett öga på dem när de tar sig till kompisar på cykelavstånd. Att få ett nedblåst träd till ved av grannen mot att man sågar upp och tar hand om det själv. Att låna ut ett elverk till samme grannes mamma när strömmen är borta i flera dagar. Där man känner barnens klasskompisar och deras föräldrar eftersom skolan har så få barn och alla bor i närheten. Och de är samma människor som man stöter på i affären, på biblioteket, i kyrkan. Och så vidare. Varor, tjänster, sociala kontakter hänger ihop och cirkulerar i ett litet område – resurssnålt och dessutom riktigt trevligt.

De här samhällena är ingen utopi, de existerar i högsta grad. Och de tål naturligtvis att folk flyttar ut och in – men bara till en gräns. När omflyttningen blir för stor växer rotlösheten och främlingsskapet. Och att flytta slukar resurser, allt från fossila bränslen till känslomässig ork.

Det finns alltså goda skäl att stanna kvar där man är. Att vårda relationerna till partner, familj, grannar, att göra det bästa av det hem man har, att försöka hitta ett nytt jobb i närheten om det man har är pest. Inte alltid lätt – det är jag den första att erkänna. Jag har haft min beskärda del av uppbrott, kraschade relationer, jobbyten, nya bostadsorter. Den som känner mig skulle tveklöst kunna säga att jag i högsta grad ägnar mig åt att kasta sten i glashus. Men för första gången har jag och min familj en egen plats på jorden, ett hus och ett knappt tunnland mark att slå oss till ro på. Här ska barnen få växa upp utan ständiga skol- och kompisbyten, här ska vi bygga upp prima odlingsjord i trädgården, här ska vi bygga de där viktiga sociala nätverken, här ska vi kunna trivas utan att ständigt känna behovet av att åka någon annan stans. Naivt? En utopi? Ja, kanske. Kom igen om ett decennium eller två, så får vi se. Men vi är i alla fall på väg! Och jag tänker inte vara så j-a flexibel längre.

Göra om kläder - länktips!

Varning!! Detta är en fullkomligt beroendeframkallande sida om att göra om sina gamla trista kläder till något nytt.

http://www.nikkishell.typepad.com/wardroberefashion/

Fullt med mer eller mindre mysko men fullt användbara idéer, uppdateras ofta och har en massa bra länkar att följa. Här kan man bli fast lääänge!

Matrapport

Det går lite sådär med det lokala ätandet. Vi börjar få slut på ris och framför allt pasta, och jag vet inte riktigt om vi ska köpa mera eller hålla oss till potatis och hemgjord pasta. Kött och mjölkprodukter går hyfsat, fast jag blev sur när jag upptäckte att den där tjocka grekiska yoghurten, som är så god att göra tzatziki av, är från Tyskland, jag trodde den var gjord i Sverige. Får kompensera med mjölk från Falbygdens mejeri, mycket mindre berest än Arlas mjölk, som kan ha varit ute på rejäla långtripper runt landet. Mjöl finns närodlat i butikerna, så bröd är inget problem heller.

Frukt och grönt är ju det stora problemet såhär års. Tomater, gurka, paprika går ju bort direkt (fast det är ju ändå inte så gott nu, så det kan kvitta). Potatis, vitkål, morötter, lök finns att köpa svenskt och en del t.o.m. närodlat. Palsternackor och jordärtskockor har vi själva, liksom några frusna purjolökar kvar i köksträdgården. I frysen finns ärter och bönor. Men den fina vita blomkålen kommer från Spanien. Broccoli är också importerad. Grönkål finns inte att köpa och vår egen har rådjuren ätit upp.

Äpplen är den enda svenska frukt som finns och där kompromissar jag faktiskt en hel del och köper både citrusfrukter och bananer. Holländska päron är väl hyfsat OK, i alla fall jämfört med frukten från Sydamerika.

Men, som sagt, det är svårt och kan bli rejält ensidigt att undvika all långväga mat. Och det kräver en del av familjen, det är inte lite begärt att de ska ge upp invanda maträtter för en princips skull. Å andra sidan kan ju principen bli bister verklighet i framtiden...

Nu är det vedhuggningstid. Vi sågar, hugger, bär, staplar och bygger vedbingar av gamla lastpallar. Spåren efter Per ska bli ved och så ska vi ta ned några träd. Men det tar en himla tid när man gör allt för hand och det kommer att behövas en massa ved om vi får loss tummarna och installerar dendär vedspisen någongång. Det är lätt att förstå att folk skaffar motorsågar, kapsågar och vedklyvar - men de behöver ju bensin och el! Dilemma: förbruka el/bensin för att elda miljövänligt med ved??

Igår gjorde vi precis sådär som man inte "ska" göra. Vi körde flera mil utan att ha något annat ärende än att gå på bio, vi åt på McDonalds, kollade på film och körde hem igen utan att ha uträttat något annat överhuvudtaget.

Det här är ett typiskt glesbygdsdilemma - hur mycket intentioner man än har att inte köra bil i onödan och att passa på att uträtta så mycket som möjligt när man ändå är ute och kör så krockar de hela tiden med barnens önskemål om att gå på bio och annat kul, träffa kompisar o.s.v. (och det vill ju vi vuxna också göra ibland, såklart!). Hur mycket kan man förvänta sig att barnen ska nöja sig med att vara hemma och bara umgås med kompisar på cykelavstånd och hur mycket är det rimligt att man skjutsar dem? Jag vet inte – det växlar ju över tid, naturligtvis. Och till en del faller det ju på oss föräldrar att styra in dem på aktiviteter som inte kräver en massa bilåkande hit och dit (tack o lov är de inte intresserade av idrott!!).

När jag var barn i glesbygd på 60/70-talen så förväntades man i stort sett nöja sig med att vara hemma och leka med syskon och de kompisar som fanns i närheten. Skjutsningen var i stort sett obefintlig. Att åka iväg till bio, simhall eller vad det nu var, var något ovanligt och lite speciellt, sånt som är vardagsmat idag. Samtidigt var de flesta mammor hemma, fritids hade vi inte hört talas om och alla åkte hem med skolbussen. Det fanns gott om lekmöjligheter hemma efter skolan. Lugnare, miljövänligare, men samtidigt mer isolerat, på gott och ont.

Litegrann är det väl den bilden jag har av hur mina barn borde ha det. Men det är ju inte så! Barnen går på fritids, kompisarna bor utspridda, "alla" skjutsar barnen hit o dit och barnen har helt enkelt svårare att hitta på något på egen hand, de blir så styrda hela tiden! Det är så lätt att det blir "okej, vi åker och ... (nånting)" i stället för att göra något kul hemma.

Sen har man (jag!) väl också en lite överromantisk bild av lyckliga barn på landet som glatt hjälper till med vedhuggning och ogräsrensning och tycker det är det roligste som finns - fast de tycker de ju faktiskt inte... De kan vara med ett tag på vissa grejer, men allt är ju inte lika kul. Nu tror jag ju att de snappar upp en massa bra saker i alla fall, men den där lyckliga familjen som hugger i tillsammans, njaeee. Det är för mycket annat som lockar barnen.

Egentligen har vi det som bäst när det är strömavbrott och varken TV, dator eller telefon fungerar. Ironiskt, men sant. För då finns det inte så mycket att göra utöver att leka eller hänga med föräldrarna. Barnen inser också att då är det mycket mer praktiska saker som måste fixas för att vi ska få mat, värme och vatten. Då hjälper de till! Och allting blir mycket lugnare!!

Man kanske skulle fejka ett strömavbrott då ch då...

Filmen? Jo, vi såg "Bortspolad" på barnens önskemål. Rätt kul, en hel del blinkningar åt vuxenpubliken så att vi inte tappade intresset och ett gäng underbara sjungande sniglar, kolla in dem!

Matfunderingar igen

De här tankarna om att undvika importerad mat och äta så lokalt som möjligt snurrar runt mycket i mitt huvud just nu. Det finns tusen goda skäl till att min mat inte ska vara mer berest än vad jag är och jag gitter inte rabbla upp dem alla här. Hur man än vänder och vrider på det, är det i alla fall absurt att det som landar på mitt matbord har fraktats hit från Långtbortistan med hjälp av en massa fossila bränslen. Lägg därtill att det dessutom ofta (med några undantag) har odlats under tvivelaktiga former, både för människor och miljö. (Mat kan förvisso odlas under tvivelaktiga former lokalt också, men det är lättare att se och undvika det.)

Alltså - mer lokal, mindre långväga mat! Hur man ska definiera lokalt kan naturligtvis diskuteras i det oändliga, för mig innebär det "nånstans i Västsverige". Ganska oprecist, men det är inte det som är det viktiga.

Okej, nu till verkligheten. Vi är fyra personer som ska ha god, näringsrik och inte alltför dyr mat flera gånger om dagen. Därtill inte sällan släkt och kompisar i alla åldrar, som naturligtvis också ska ha god etc. mat. Barnen är i en period när de vägrar äta "konstig" mat, det ska vara några få invanda rätter som inte får ändras för mycket. (Ja, jag vet, det går över, men ibland blir jag trött!)

Barnens favoritmat är (surprise!) pasta med köttfärssås. Pasta - importerad från Italien. Köttfärs, ok, finns lokalt. Tomater - importerade eftersom våra egna inte vill sig. Lök, lokalt, inga problem. Vitlök, importerad, men vi skulle kunna odla det. Olivolja. Kryddor - lite blandat, egna örtkryddor men en hel del importerat. Parmesan, uppenbarligen importerad. Ketchup - det vete 17 var den kommer ifrån.

Näringsmässigt OK med lite råkost till (lokalt utan problem). Men svårt beroende av livsmedelsimporten! Vi gör egen pasta ibland, men det tar tid och är lite bökigt. Kul om man har gott om tid. Man kanske kunde göra en stor sats och torka???

Barnens favoriträtt nr 2 (lika överraskande!): pannkakor med sylt. Hyfsat lätt att göra på lokala råvaror, sylt av egen tillverkning, det är väl sockret som är tveksamt. Näringsmässigt - hmmm, njaeee...

Favvorätt nr 3: fiskpinnar. Går lätt att göra själv av sejfile. Hyfsat lokalt med potatismos och råkost till. Sen är det ju nån som ska ha ketchup till, förstås... Näringsmässigt helt OK.

Favvorätt nr 4: thai-inspirerade nudlar med wokade grönsaker. Bortsett från grönsakerna är det hopplöst beroende av importen med nudlar och alla såser och kryddor.

Vardagsmaten är uppenbarligen mycket mer importberoende än vad den borde vara. Även sån mat som är producerad i Sverige har ju inte sällan fraktats åtskilliga mil på landsväg. Och även om råvarorna kommer från närområdet så har vi alla kryddor och smaksättningar. Det skulle vara mycket svårare att laga mat utan kryddor, såser, currypasta, soja, kokosmjölk, chutney, pickles etc etc. För att inte tala om salt - var kommer det ifrån?

Hur skulle en VERKLIGT lokal måltid se ut såhär års? Kött, ägg eller insjöfisk. Rotfrukter. Potatis. Lök. Kål. Mjölkprodukter. Grönsaker från frys eller burk. Torkad svamp. Mjölkprodukter. Torkade örtkryddor. Till efterrätt äpplen eller torkad/konserverad frukt. Eller hemlagad glass med honung i stället för socker.

Laga god mat av detta? Ja, det går förstås, i alla fall om man får fuska med lite salt och peppar. Näringsrikt, utan tvekan. Mycket jobb om man använder råvaror från grunden. Gott, förmodligen, men man finge tänka i lite andra banor än vanligt.

Problemet är väl att de flesta av oss inte är vana att tänka i den här sortens matlagning, även om detta var vardagsmat för våra mormödrar. Husmanskosten bygger ju faktiskt på det som finns hemmavid. Köttsoppa, kåldolmar, rotmos o.s.v. Men vi är så bortskämda med alla slags exotiska kryddor och smaker från alla världsdelar! Och det är så lätt att bara ta till en kryddsås eller lite currypasta för att få smak på maten. Och visst är det på sätt och vis fantastiskt att kunna köpa all världens goda frukter i den vanliga ICA-butiken! (försök däremot köpa svensk frukt... ha!). Men det är kanske dags att ta fram de gamla kokböckerna och återupptäcka husmanskosten?

Vad ska vi äta idag? Helstekt fläskkarré (från nånstans i Sverige), potatismos, nåt tillbehör med rotfrukter, kanske sås på torkade trattisar. Låter gott, inte sant?

Sen vet jag inte. Jag vill väldigt gärna fortsätta åt husmanskosthållet, med så lokal mat som möjligt. Undvika ris och köpepasta, minska på importerad frukt, juice, kryddor/såser, olivolja, importgrönsaker, socker ... vi får se hur det går och vad barnen säger.