Tuesday, February 22, 2011

Nu vet jag!


Det här växthusskelettet har stått i ett par år och väntat på att få plats någonstans, förses med glas och fyllas med tomater och annat gott. Men nu vet jag!


Här förstås! Precis vid ingången, bara att tassa in och hämta något när man håller på att laga mat. Sol större delen av dagen och en lite fånig jordplätt som aldrig riktigt blivit något. Okej, var hade jag nu telefonnumret till den där grannen med en minigrävare...?

Sunday, February 13, 2011

Frestelser

Det är dags att beställa årets fröer. Efter att ha rensat bland gamla fröpåsar och slängt en hel del så inser jag att det blir en stor beställning i år. Men hur ska man kunna välja? Morötter? Early Nantes från 1855 låter väl bra som en sommarmorot. Och kanske Danvers från 1871 som höstmorot. Palsternacka Student från 1865 har funkat bra här i många år, så den fortsätter jag med. Persiljerot har jag misslyckats med så många gånger nu att jag tror jag struntar i den i år - synd, för det är väldigt gott!

Gurkfrön finns från ifjol, men squash, pumpa och vintersquash måste köpas. Costata romanesco är en gammal squashsort som jag odlade i fjol med hyfsad framgång, den tar vi ett år till. Den är mycket god, med fast kött och mycket smak. Yellow crookneck måste man ha, en av de bästa! Spaghettipumpa får vara detta år, ingen är jätteförtjust i den. Men några orange pumpor till Halloween ska vi ha.... New England Pie, kanske? Eller hur låter detta - Long Pie: En riktig matpumpa med ett tjockt, orange, trådfritt, sött kött. Frukten är avlång, 25-50 cm och 8-15 cm i diameter och liknar en knubbig, förvuxen mörkgrön zucchini. Färgen övergår i lagret helt till orange. Används framför allt till pajer, grytor, soppor. Long Pie är mycket gammal och odlades i USA långt innan europerna kom dit och var för 50 år sedan en hårsmån från att försvinna för alltid. Måste odlas, inte sant? Och vintersquash som håller sig hela vintern i rumstemperatur måste man ju också ha. Black Forest får bli årets test av ny sort. Buttercup Burgess funkar också bra här.

Broccoli och grönkålsfrö finns kvar från i fjol, men i år har jag nog plats för vitkål också - egen surkål, mmmm! Holsteiner Platter ska vara bra till det. Majrovor som är så goda att woka eller knapra på råa vill barnen ha (och jag med). I år kör vi Guldboll från 1863.

Och så rödbetor, gulbetor och randiga betor. Massor av ärter. Bönor i olika färger. Bondbönor är ett måste - ät dem nykokta med lite olivolja, citronsaft och finhackad schalottenlök! Och spräckliga borlottibönor, som är så snygga. Olika sorters sallad, asiatiska blad att woka och så förstås salladslök. Det är egentligen lite för sent att så chili, men jag vill ha Sarit Gat. Den är en gammal sort från Kosovo som har en väldigt trevlig balans mellan styrka och fruktighet.

Medan jag skriver detta kommer nästan-trettonåringen och påpekar att vi behöver större jordgubbsland och fler blåbärsbuskar. Han förklarade sig t.o.m. villig att hjälpa till att gräva och rensa! Så då får det väl bli så.

Frökatalogernas frestelser är svåra!

Sunday, February 06, 2011

Arbetsgemenskapen som försvann

Jag har bott ensam här i huset med barnen snart två år nu. Uppenbarligen fungerar det, egna och andras farhågor till trots. Bitvis har det varit jättetungt med allt det praktiska och allt klarar jag helt enkelt inte själv. En del saker lär jag mig sakta men säkert, annat kommer jag alltid att behöva hjälp med - jag är hysteriskt höjdrädd och kommer aldrig att kunna gå upp på taket för att fixa trasiga takpannor och sånt. Till exempel. Men det praktiska löser sig ändå oftast på det ena eller andra sättet.

Det riktigt jobbiga är något annat. Det är känslan av att ha förlorat arbetsgemenskapen med någon. Att inte längre ha någon att dela visisoner, drömmar och mål med. Att inte ha någon att bolla idéer och tankar med, att sitta på kvällen och planera odlingar och byggprojekt med. Att inte ha någon som sparkar igång motivationen när man själv är trött och less på allt.

Att vara två (eller flera, för den delen) som delar en dröm och jobbar tillsammans för att förverkliga den är stort och väldigt, väldigt roligt. Så här års, när trädgården börjar töa fram och frökatalogerna fyller soffbordet, blir det så påtagligt att vi numera bara är jag. Förra året blev det inte så mycket gjort, varken med odlingarna eller något annat, jag var trött och ledsen och sjukskriven. I år mår jag mycket bättre och en del av mig vill verkligen komma igång med en massa projekt och väntar otåligt på att det ska bli dags. Medan en annan (ganska stor) del av mig är trögstartad och inte har mycket till drivkraft eller lust alls och mest fastnar i grubblande. Mycket sorg som ligger kvar och spökar.

Hur gör man? Hur hittar man sin egen lust och drivkraft så att man inte fastnar i letargi och lessenhet?